Toppad (eller tappad?) tävlingsform

Här sitter man. Det är söndagsmorgon, solen skiner, morgonpromenaden är avklarad, champagnen drucken  (igår alltså, vi var på galej och det känns i hårrötterna idag kan jag säga...) - ok, då kör vi!

Det där med tävling alltså. Jag är ingen tävlingsmänniska, har aldrig varit och kommer aldrig att bli, jag har inte det som kallas vinnarskalle, jag skulle heller aldrig orkar underkasta mig långa och jobbiga träningsperioder, inte om det ska betyda självspäkelse, självövervinnelse och ett allmänt asketisk liv. På den punkten är vi väldigt lika, Huliganen och jag. Vi gillar det goda livet! Skulle vi någon gång lyckas prestera något är det ju bra, så klart, men vi njuter av livet ändå.

Min ambition när jag skaffade hund var... herregud, vad är det jag skriver?! Jag hade väl inga ambitioner, jag ville ha en hund att ha roligt med, det val ungefär så genomtänkt det hela var. Att det skulle vara en västgötaspets berodde på att jag fått förmånen att passa min ridinstruktörs lille vätte lite då och då, och det var en rackarns trevlig jycke. Han hade mig fast lindad om tassen, den hunden.

Så då köpte vi Huliganen och sen stod man inför det faktum att oj, vi har HUND!! Vad gör man nu? Den bets. Den revs. Den skulle ut på nätterna. Den skällde, for runt som en tätting och var nog egentligen som en valp är mest. Jag insåg att det räckte inte med att läsa böcker, här fick gås på kurs på den lokala brukshundsklubben. Vi gick valpkurs, uppföljningskurs, spårkurs, agerade försökselever åt folk på brukshundsklubben som skulle vidareutbilda sig. Av någon märklig anledning gick vi även på kurs hos Jeppe Stridh.

Omdömena vi fick var varianter på samma tema: mesig matte med tuff hund. Lite snällt uttryckt som "gudasnäll matte med supertuff hund" till ett mer rättframt "mesig kärringjävel med liten jävla råtta". Ingen, säger ingen, såg någonsin ett presumptivt tävlingsekipage i oss!

Genom alla dessa kurser gick Huliganen och jag märkligt opåverkade. Vi förstod aldrig riktigt det ihärdiga marscherandet i allmänlydnadskursen, höger om och vänster om och halt och språngmarsch och hejsan och hoppsan. Ja hejsan och hoppsan hade vi kanske förstått, men nu var det ju mest marscherandet som vi skulle ägna oss åt och innerst inne tyckte både jag och Huliganen att det var rätt andefattigt. Kontakt skulle man också ha och jag for runt som en dubbelvikt korvutdelare medan Huliganen var fullt upptagen med att upptäcka sin omvärld och övriga hundar - matten kunde han väl ägna sig åt hemma tyckte han.

Spårkursen var roligast och där hittade vi faktiskt vår nisch! Så länge vi fick spåra alltså, men tyvärr skulle det ju ställas under gång, fotgås och läggas även där.

För att få pli på den tävlingslydnad som lyste med sin absoluta frånvaro fick vi delta några gånger i tävlingsgruppens träning. Kallsvettiga försökte vi hänga med i alla kommandon, alltid ur fas, otimat och verkligen som en parodi på ett riktigt hundekipage. Helt bortkastat var det inte, för man fick ju fika också, och fika, det är aldrig fel! Och så inträffade ett verkligt lyckokast, vi träffade Beardisens, Briardens och Valpens matte, fast på den tiden hade hon bara Beardisen. Hon tog oss under sina vingars beskydd och vi börjde träna lite tillsammans. Och helt plötsligt var det kul att träna! Beardismatten tränade mig, och Beardisen tog på sig rollen som ordingspolis och fick lite fasong på yngligen. Kom han inte på inkallning så for hon ut på planen och sa till att "nu ska du göra så här förstår du, på inkallning så kommer man!"

Och med Beardisens eminenta hjälp så fick vi faktiskt till en hyfsad lydnad, till vår egen och omgivningens oskrymtade förvåning. Huliganen är nämligen inte alls en supertuff hund, han är en vovve med integritet, kaxighet och självgodhet, men han är också okomplicerad, förarvek och tål att matte är inkonsekvent, otimad och ibland bara allmänt virrig. Han bryter inte ihop i en liten hög om matte råkar trmapa på honom, han blir inte knäckt för tid och evighet om matte svär så det osar, då rycker han på axlarna och tänker att jahaja, nu är hon på det viset igen.

Beardisens matte är däremot tävlingsmänniska, så hon började som om det vore det mest naturliga i världen tala om att vi skulle ut på lydnadsbanorna. Då skrattade jag rått och hjärtligt. Hon lät sig dock inte kväsas utan fortsatte prata som om det vore en absolut möjlig realitet.

Gradvis nöttes mitt motstånd ner. Sen började vi träna i en ny grupp, det var mycket klickerträning, mycket positivt tänkande och - framförallt - det var ett roligt gäng som tänkte sig att göra tävlingsbanorna i Skåne osäkra med vårt blandade gäng.

Helt plötsligt fann jag mig ha bokat in oss på en lydnadsklass 1 i Trelleborg lagom till lucia, strax innan Huliganen fyllde två. Totalt hjärnsläpp. Men sagt är sagt och efter att ha tuggat på naglarna i flera veckor (kanske det borde ha varit vettigare att träna Huliganhund än tugga på naglarna kan man tycka) for vi iväg.

Huliganen klev ur bilen och gastade "tjena här är jag, är det någon som vill ha på flabben?!" det första han gjorde. Själv ville jag gå och gömma mig. Vi försökte värma upp - Huliganen hade överhuvudtaget inte tid att notera att hans matte fanns i närheten. Jag förebrår honom inte, hans matte hade ju omvandlats till en hypernervös stirrig tant som inte överhuvudtaget hade något gemensamt med hans coola matte, han måste ju ha trott det var en alien.

Sammanbitet släpade jag Huliganen in i ringen till platsliggningen när det var vår tur. Herregud vad två minuter är långa när man står där och försöker hypnotisera hundskrället att ligga kvar! Fast det vill jag ha sagt, att var det något som jag visste skulle funka, så var det platsliggningen. Och det gjorde det. Men sen kom ju tandvisningen.... "vafalls?!" morrade Huliganen, ska du peta mig i munnen, gubbe?! Vet hut!". Som tur var, hade domaren humor.

Så fortsatte det, vi tog oss runt mer eller mindre, ja Huliganen försökte vid något tillfälle rymma ut ur ringen för att hälsa på Beardismatten som stod där, men kom tillbaka på inkallning.

Så vi överlevde, och total katastrof blev det inte, och i helhetsintryck fick vi "trevligt samarbete!", så vi åkte hem och skröt för alla, vare sig de ville höra på eller inte, om vår tävlingstriumf!

Sen fick jag ett ännu större hjärnsläpp och anmälde oss till en tävling som gick av stapeln i samband med den stora internationella utställningen i Malmö på våren... hur tänkte jag då? En inomhustävling där det passerar i runda tal hundra miljoner människor och hundar precis bredvid ringen? Och där jag dessutom bjöd in resten av familjen att komma och titta?

Låt mig bara säga som så, att överlever man det, ja då överlever man det mesta. Huliganen rymde ur ringen för att hälsa på lillmatte och husse, jag körde inte bara dubbelkommandon utan kvadrupelkommandon, vi vägrade ut oss på hindret (enda anledningen till att Huliganen kom över, var att tävlingsledaren sammanbitet sa att "nu ska han över, koppla honom och spring med honom". Och allt detta ackompanjerat av att alla resultat ropades ut i högtalare: "Och här blev det en nolla till!". Poängen blev lätträknade.

Kallsvetten rann, jag hade gärna sjunkit genom golvet, men Huliganen, han var tämligen oberörd av det hela. Nöjd med sin insats, som alltid - man kan inte annat än älska den hunden!

Vilken vettig människa som helst hade väl insett att det där med tävling, det är inget för Huliganekipaget. Men Huliganmatten kan vara oerhört envis och har ett dumdristigt drag i sin karaktär. Envis som en mula bet hon ihop. Här skulle tävlas och  här skulle det bli resultat.

Vi tränade och klickade och tränade och svettades. Vi avancerade. En fantastisk dag, en underbar tävling så stod faktiskt Huliganen vid momentet "ställande under gång". Det var som i en amerikansk film av smörigaste slag - jag vände mig och där stod han! Han satt inte. Han låg inte. Han snusade inte efter något annat, nej han stod där och såg självbelåten ut, som en riktig lydnadshund. Vilken triumf! Inte ett öga var torrt. Jag övervägde att föreviga ögonblicket i brons, låta göra en staty i övernaturlig storlek, skänka den till Lunds stad och döpa den till Ståndet. Fast av någon anledning som jag för tillfället glömt så blev de inte riktigt så.

Vi tävlade ganska många gånger faktiskt. Fler än jag riktigt vill erkänna, för jag tycker kanske att man borde kunna fixa ett förstapris i lydnadsklass 1 på ett inte alltför stort antal försök...

Vissa saker gick alltid bra. Platsliggningen gick alltid. Även om hundar var upp och lekte, även om det körde motorcyklar precis bakom, även om Huliganen blev hotad av en annan hund (vilket han blev en gång) så låg han. Lagd hund ligger, tycktes vara hans paroll. Även om han den gång när vi tävlade på en appellplan där det rastats löptikar lyckades omärkligt snurra runt så att han låg med rumpan mot matte med nosen lycksaligt nerkörd i en underbar fläck. Dock låg han troget om än inte riktigt regelmässigt.

Tandvisningen gick alltid på samma sätt. Huliganen morrade lite för säkerhets skull, men visade godvilligt upp gapet - och var det en rutinerad domare så sa han/hon att "det morret betyder inget" också fick vi en 10:a, eller också nollade vi.

Sen kunde det gå lite hipp som happ. I sina bästa stunder uppvisade Huliganen ett fritt följ som var jättebra, andra gånger kunde man gå där och helt plötsligt så fick man en smygande misstanke att kanske det var så att det bara var jag som gick där på kommando, och när man sneglade bakåt så upptäckte man en hund som stod och luktade på något som uppenbarligen var mer intressant än matte. Det var liksom betydligt mer 'fritt' än 'följ' så att säga.

Man fick lära sig att ha humor, man fick bespetsa sig på att läsa kommentarer som "äter gräs" i tävlingsprotokollet. En mycket bra kommentar om man varit en ko, men kanske inte vad man vill läsa just i ett lydnadsprotokoll.

Ljusa dagar kunde vi få mediokra poäng på momenten, men ändå en tia i det allmänna intrycket för vårt samarbete, andra gånger fick vi ett kort och kärnfullt "okoncentrerat".

Vi lyckdes aldrig riktigt knyta ihop det, som mest fick vi 158 poäng, och det behövs 160 för att avancera till Lydnadsklass 2.

Vad värre var, var att jag började ta det på för stort allvar, nu skulle jag minsann få till det, och vår coach började också tycka att vi skulle prestera något, mer än att vara till allmän munterhet och fröjd för åskådarna. Han började muttra mer och mer om att nu var det på tiden att vi lyckades. Och trots att han pratade så mycket om positiv förstärkning och skapa förväntningar och det ena med det andra så slutade det till slut ändå med att han tyckte att jag skulle ta Huliganen åt sidan före tävling, provocera fram olydnad och med en vacker omskrivning "visa vem som bestämmer". Utan att någon såg det.

Till min skam får jag erkänna att jag gjorde det. Alltså, jag har inga invändningar mot att man tar tag i sin hund om och när det behövs, och om man har en hund som fixar det. Men att klippa till sin hund för en tävlings skull? Det är verkligen lågt.

Sista gången jag tävlade så slutade det med att när jag lagt Huliganen för platsliggningen och gick tillbaka till utgångspunkten så vände jag mig om. Och då fick jag se Huliganen komma smygande efter mig, med hängande öron och svans, han visste att han gjorde fel och han var så långt från sitt vanliga glada jag att jag blev gråtfärdig. Vi försökte oss på att tävla ändå, men mitt i fria följet så bröt jag. Jag insåg att nu var det inte roligt längre, inte för mig, och absolut inte för min hund. Ska man tävla så ska det vara för att det är roligt för båda. Jag tycker själv att jag gjorde något oförlåtligt mot min hund, bara för att jag fick för mig att vi skulle tävla.

Coachen vägrade att prata med mig efter tävlingen, och jag har aldrig gått tillbaka till hans träningsgrupp. Jag har lovat mig och Huliganen att det här ska jag inte utsätta oss för igen. Däremot har jag och Huliganen fortsatt att träna på egen hand, mest spår för det är roligast, med också trix och, jo faktiskt, sånt som linförighet och fritt följ.

Jag vill ha en hund som kan gå lös, som kommer på inkallning och som trivs med livet. Och det har jag. Om jag sa att han aldrig drog i kopplet skulle jag däremot ljuga så tungan blev blå - men han kan göra det och han gör det när han verkligen inser att jo, det är faktiskt så matte vill ha det.

Kanske att jag någongång tävlar igen, men det kommer i så fall att bli med en annan hund.

Oj, hoppsan, det här blev visst lite långt - men å andra sidan så har jag ju inte bloggat på några dagar, så man får väl se det som tre till priset av en. Eller nåt.