Sen åker man hem, slänger sig iväg till gymmet och flåsar på, allt medan man för sin inre syn ser hur oerhört vältrimmad man kommer att bli om bara en sex-sju år eller så, förutsatt att man sliter vidare alltså.
Huliganen får inte följa med, vilket han tycker är högeligen orättvist.
- Jag kan vara din coach, föreslår han. Han säger att han kan jaga mig över löpbandet, hetsa mig på crosstrainern, kasta hantlar efter mig och allmänt vara behjälplig. Otacksamt säger jag att jag klarar mig själv.
När jag kommer hem tycker jag dock att även Huliganen bör träna lite.
Vi plockar fram de vanliga prylarna och sätter igång, men den här gången i matsalen, fast vi annars brukar träna i köket. Helt plötsligt så kan då Huliganen inte begripa de enklaste kommandon.
- Hämta ankan! säger jag uppmuntrande och har klickern i beredskap. Huliganen far ut i köket och ställer sig att äta lite torra kulor i skålen? Förmodligen tänker han att det behövs lite kolhydratuppladdning före träningen.
Jag återbördar Huliganen till utgångsställningen och tjatar vidare om ankan. Ankan? säger Huliganen då, det vet jag inget om. Sen rusar han ut i hallen och hämtar min nyckelknippa som ligger i trappan. Ja, jo, säger jag då, det är nog så bra min bäste Huligan, men någon anka är det ju inte.
- Har du PMS? undrar jag sedan, eftersom jag själv brukar bli lite ostrukturerad vid sådana tillfällen, men Huliganen förnekar bestämt att det är så.
Han fortsätter att vimsa runt och blandar ihop ankor och slalomgående och kryp och sitt-å-ligg till ett enda mischmasch, men frolic det vill han ha ändå, den hagalne lille slarvpellen.
Till slut enas vi dock om att göra något som han faktiskt kan, nämligen balansera på liten låda. Och då slutar vi, medan vi är på topp så att säga. Kanske inte mycket till topp, och inte mycket till träning, men ibland blir det inte bättre än så här en tisdagskväll i mars.
Fniss...fniss...skratt...fniss...GAPSKRATT :)))
SvaraRaderaAllvarligt, JÄDRAR va`bra du skriver!
Så söt han är, det alienbesatta lilla djuret. Jag är djupt imponerad över denna nya konst, och undrar om du fick sätta halkskydd på tassarna på honom?
SvaraRaderaAlltaå, man skulle kunna tro att Huliganen och Dino är själsfränder... Visst är det märkligt att de vissa dagar inte kommer ihåg ett enda kommando?
SvaraRaderaOch visst är det så Irené att jag snudd på varit överskottad - åtminstonde översnöad. Dessutom febrig och eländig. Men igår fick jag en ny dator så nu ska här bloggas! :)
GUd så bra att kunna - balansera på en liten låda! Så praktiskt!
SvaraRaderaLarsson: Åh... men tack... sa hon, skrapade generat med foten och rodnade klädsamt.
SvaraRaderaEmelie: det hade behövts halkskydd på både tassar, låda och hela hudnen tror jag. Men det gick ändå, vill man bara ha frolic tillräckligt mycket så går det mesta!
Jeanette: partiell senilitet tror jag det är. Tycker det även drabbar maken emellanåt. "Städa!" säger jag, men hoppar han upp som gubben i lådan och rusar efter dammsugaren?
Anna-Karin: Det är faktiskt en toppenbra konst! Man vet aldrig när man stöter på en liten låda som man måste balansera på.
Näe, han är väl för söt! Jag måste ha en sån där! Var kan man köpa Huliganer på snabbaste sätt egentligen?
SvaraRaderaLotti, alltså jag är oerhört svag för min Huligan, men tror du verkligen att Trollis och Aston kommer att tycka att det är så värst klokt att matte spontanshoppar en Huliganhund?
SvaraRadera