Idrottsliga prestationer

Jodå, en annan har ju vunnit ett och annat idrottspris i sina dar. Jomen.

När jag gick i femman, någon gång på yngre medeltiden, så hamnade mitt lag på en hedrande tredjeplats i brännbollsturneringen och vi vann var sin lilla tennsked. Himla fint pris. Äran kanske inte direkt tillkom mig, för jag tillhörde de där som alltid blir valda sist till lagen, de där som står där och väntar i sin ensamhet när alla andra har hamnat i ett lag och där någon till slut motvilligt säger att "vi tar väl henne då, hon har i alla fall gympaskorna på sig".

Tja och sen så var det ju 1995 när jag lättsinnigt antog utmaningen från mina löpargalna kollegor att springa Lundaloppet. 10 jävligt långa kilometer, 2 varv, hela tiden uppförsbacke kan jag säga. När jag antog utmaningen var det höst och väldigt långt till maj, när loppet gick av stapeln. I februari-mars önskade jag att jag hellre bitit tungan av mig än kläckt ur mig att "jodå, klart jag ska springa".

Om man sprang milen på under 60 minuter så fick man medalj. Jag sprang och jag sprang och jag sprang, svetten lackade och det var bara tanken på medaljen som fick mig att hålla ut och inte bryta ihop i en svettig liten hög i Lundagård. På allt mer stumma ben sprang jag, för min inre syn såg jag hur jag skulle intervjuas när jag i triumf löpte in på Centrala Idrottsplatsen. Ni vet, de där intelligenta och nyskapande frågorna: "Hur känns det?" (svar: "jag döööörrr - ge mig genast lite upplivande champagne!"), och "när förstod du att du skulle klara det?" (svar: "klara? Va? Är jag framme? Redan?").

I alla fall, jag löpte in på 59 minuter och blev visserligen inte intervjuad men medalj fick jag.

Sen så var det lite tomt med idrottspriserna, det var det, ända tills i höstas då jag ju faktiskt, till allas - inklusive min egen - förvåning belade en hedrande andraplats i företagets golftävling och vann en bärbag.

För övrigt har det varit magert med vinster och prispengar, tur jag inte försökt livnära mig på det här.

Ända tills igår! (Här kan man tänka sig lite dramatiskt musik, det hade nog passat in).

Maken och jag var ju bjudna på oerhört luxuöst galej, mat och handboll och mingel med assisterande tränaren i VIP-avdelningen, jajamensan! Är man en VIP-människa, så är man.

Då avhölls en frågetävling om handboll. Herregud, jag vet väl inget om handboll! Mer än att sonen spelat och man körde som en tätting till träningar och matcher och sånt. Nu skulle man svara på 10 våldsamt svåra frågor. Första var ganska lätt, vad är LUGI en förkortning för? Det fixade man ju, eftersom man fick tre alternativ. Men sen! Sen ville de veta allt möjligt svårt. Hur många skånska lag som spelar i Elitserien till exempel. Frågor om regler och sånt.

- Alltså, ser jag ut som om jag är handbollskunnig?! hade jag lust att utropa harmset. Men det gjorde jag ju inte, artig som jag är. I stället sneglade jag skamlöst på maken och skrev av hans svar. Dock var det en fråga där jag svarade 750 i stället för hans 500, bara för att vara lite självständig och sisådär. Och det, vill jag tala om, var ett genialiskt drag! För då fick jag 8 rätt av tio och maken fick bara fjuttiga 7! Så då var det JAG som fick gå fram och under massornas jubel få mitt pris, nämligen detta:

Prunkande pensée och fundersam ängel

x

Men jag är en schysst prick, så maken ska få en av de tre golfbollarna. I ärlighetens namn var det nog mest hans förtjänst att jag vann...