Blixt och dunder

Det är ju alldeles otroligt vad det åskat i sommar. Läste i tidningen att åskkartan över Skåne var alldeles svart eftersom det varit så många nedslag. Måste erkänna att jag hyser stor respekt för åska. Jag har lärt mig att inte hoppa som en skadskjuten kanin så fort det smäller, vi har en slags icke-angreppspakt, åska och jag. Hoppas och tror jag... Jag har i alla fall svurit på att inte angripa åskan, så får jag hoppas att den gör det samma mot mig.

Om vi har åskledare på huset vet jag minsann inte, men däremot har vi en alldeles egen åskbarometer hemma. Ja, egentligen två.

Igår var jag ute på en kvällspromenad med A-K och G, och med våra djur i koppel. Min västgöte på ca 30 cm och A-K:s lille gosse på 1.72 eller vad det är. Omaka par, skulle man kunna säga. Nej, det är ingen genmanipulerad grand danois, även om man skulle tro det, utan ett mycket stiligt holländskt halvblod. Det var en skön kväll, men det kändes lite i luften som om något var på gång.

Mitt i natten vaknade jag och insåg att, jo, något var verkligen på gång, för det krafsade under sängen. Krafsandet härrörde från 1 st huligan som med svansen (så lång den nu är) mellan benen tryckte in sig längst in under mattes säng. Då insåg jag att det var åska i faggorna. Inget hördes ännu, men åskbarometern Hampus är ofelbar. 10 minuter senare brakade det loss, och vid det laget kände jag det i fingerlederna också. Det är märkligt, jag fungerar som en ålderstigen gammal aristokrat i en roman av PG Wodehouse, fast i stället för portvinstå så har jag väderomslagsfingrar. Man kunde kanske försörja sig om väderspåkvinna? Det borde inte fungera sämre än SMHI eller DMI tycker jag, deras prognoser har varit minst sagt nyckfulla i sommar. Fast det ligger kanske inga pengar direkt i att spå väder.

Nattens åska var dock av det mer uthärdliga slaget, några blixtar, lite muller och sen drog det bort igen, hunden kravlade sig fram och jag somnade om tills klockan ringde och det var dags för en ny dag vid galärerna.