Sherlock Hampus - Spårhund

Idag har vi varit och spårat, Huliganen, den allraste flärdfullaste vännen, briarden och jag. Med oss hade vi också en Fin Dam, men hon spårar inte. Hennes uppgift nuförtiden är mest att gå omkring och se vacker ut och i allmänhet vara en prydnad för omgivningen, vilket hon är. Här pratar vi alltså Nike, den bästaste bearded colliesen på denna sidan ekvatorn.

När man spårar går det till så här: Först träffas vi vid utvald plats (idag vid p-platsen vid Boklunden), sedan pratar B och jag så att öronen fladdrar och käkarna blir rödglödgade. Därefter lägger vi var sitt spår, och medan de ligger till sig tar vi en runda med tre glada hundar. Medan vi går, pratar vi vidare, oavbrutet och ihärdigt. Vi hinner avhandla allt; kultursidorna i DN, hundträning, resor, språk, kläder, barn, män, böcker, ja det mesta. Ändå hinner vi bara skrapa lite på ytan.

Därefter återvänder vi till bilarna, och Nike, vänast av dem alla får vänta i bilen medan vi tar våra respektive hundar och går våra spår. Hampus tror att vi ska åka hem när vi kommit till bilen, och eftersom vi bara varit ute och gått i fjuttiga 1,5 timme så vill han ju inte det, utan går och gömmer sig bakom ett träd.

Det svåra med spår är (förutom att hålla tyst och inte prata med Flärdfulla Vännen), är att lita på sin hund, lita på att den spårar och att läsa när den spårar, när den tappat vittringen, och när den hittar den igen. Eftersom vi var lite ringrostiga hade jag lagt ett ganska kort spår på ca 250 meter med två vinklar och tre apporter. Hampus gillar att spåra och blir alltid glad när spårselen åker fram.

Han fixade spåret galant! Ena vinkeln klippte han direkt, andra snurrade han lite vid men kom rätt. Själv har jag problem med att inte styra honom - eftersom det blåste lite hade vittringen flyttat sig lite vid sidan av där jag lagt spåret, och där måste jag lita på honom.

Han tycker det är så kul att spåra att apporterna inte blir så intressanta, han markerar dem men vill bara spåra vidare, det är ju för att jag inte riktigt lagt krut på att träna upp apportintresset. Nåja, nu ska vi ju inte tävla, så om vi missar en pinne är det inte hela världen.

Idag blev det dock inga missade pinnar, det blev klang och jubel och massor av beröm för min duktige spårhund! Och sen, ja sen sammanstrålade vi igen och pratade lite till. Och eftersom Cirkus också fixat sitt spår pronto och utan prut berömde vi oss kollektivt och for sedan hem mot väntande dammsugning.