Ynklig hund

Ikväll var jag och hunden bjudna på promenad och kvällsmat hos B och flickorna Fluff. Otroligt trevligt, otroligt gott och otroligt vad man kan prata oupphörligt i 5 timmar. Tänk om alla måndagskvällar vore sådana, då hade minsann söndagsångest varit ett totalt okänt begrepp.

Hunden tyckte också det var trevligt. OK, han fick inget alsacevin, ingen melon, inga persikor, ingen belgisk choklad och ingen ost, men han fick en härlig promenad och dessutom smaka av flickornas hundmat.

Fast att matte sedan fick för sig att be om hjälp med såret på tassen, det var väl totalt onödigt? Men om man nu har en kompetent vän, en sårig hundtass och en orolig matte, då är det väl läge för att få hjälp med att plåstra om den sårade hjälten?

B ryckte ut med salva, kompresser och klisterlindor. Färg fick vi också välja. Vårt val föll på rött - snyggt men inte pråligt. Attiraljerna radades upp på köksgolvet och hunden, som har en osviklig radar för att någon tänker göra Något Hemskt med honom försökte försvinna med svansen mellan benen. "Are you a man or a mouse?" frågade jag barskt då och fångade in honom. "Ingetdera, jag är faktiskt hund" tänkte hunden och tittade surt på mig. Medan B bandagerade enligt konstens alla regler utförde hunden sin version av "Tappert Lidande Hund, Ensam i en Oförstående Omvärld" i en tolkning som hade dragit ner ovationer på vilken scen som helst.

När bandaget kommit på kunde han inte gå. Misstroget glodde han på det konstiga som satt längst ut på benet. När man bandagerar en västgöte så blir det liksom inte så mycket ben kvar när tassen är inlindad. När han glott färdigt ville han gnaga av det, så då fick man säga till. "Han vänjer sig snart och låter bli det" sa B lugnande. 3 timmar senare sa hon "jag har aldrig varit med om maken till envis hund, det märks det är en spets". Och att han är en spets, det kan man ju inte neka till.

Bandaget sitter fortfarande kvar, men huruvida det gör det imorgon, det vill jag låta vara osagt. Fast jag tycker han är väldigt söt i det, det gör jag.