Teflonminne

Hjärnan är ett förunderligt ting. Vissa saker sitter som berget, oavsett om man har någon direkt användning för kunskaperna eller inte. Till exempel så lärde jag mig när jag på yngre medeltiden läste engelska i Lund att knogjärn heter knuckle-duster - glosan ingick väl i en eller annan bok på litteraturlistan, kanske Alan Sillitoes Saturday Night and Sunday Morning. Jag har inte läst boken sedan dess, och jag har faktiskt heller inte haft användning för ordet i min dagliga gärning, eftersom jag ju lever ett så lugnt och fridfullt liv i min trädgård.

Jag är tämligen övertygad om att skulle jag råka hamna på ett engelskspråkigt pensionärshem i en avlägsen framtid, ett hem där man jagar varandra med rollatorerna och sätter fälleben för vandra med promenadkäpparna, ja då kommer jag utan att tveka att kunna hota med hämta mina knuckle-dusters och gå ut på baksidan och göra upp. Förvisso kommer jag ju inte att ha några knogjärn men vid det laget är jag nog för senil för att komma ihåg det.

Däremot glömmer jag prompt en förfärlig massa andra saker. Saker jag hört. Saker jag sagt. Saker jag gjort. Som nu förra veckan, till exempel, då vi var på vår famösa utflykt till naturisterna i Hagestad naturreservat. Det skulle ju packas grejer, man kan ju inte ut och vandra utan minsta lilla pryl. Vattenflaskor, till exempel. Karta. Kanelbullar - ett väsentligt inslag. Sen är det ju också bra med plånbok, nycklar och mobil.

Själv tänkte jag inte bära något. Någon nytta ska man väl ha av barn och make? Maken kom på att han behövde inte heller bära något (det var ju ändå ingen sjumilatur vi skulle på), skalbaggsröret och luppen fick plats i fickan, så dottern fick det tvivelaktiga nöjet att släpa på allt i sin ryggsäck.

Jag la fram plånbok, pappersnäsdukar och mobil på bordet, och försvann sedan in på toa för att pudra näsan.

På väg ner till Österlen kom vi att diskutera vår pekuniära situation. Hade vi tillräckligt med pengar för fikat på Olof Viktors? Man vill ju inte behöva snåla in på mackorna och kakorna bara för att det gapar tomt i plånboken. Dottern hade inte så gott om kontanter (men hon är ju ursäktad eftersom hon ju numera lever i ett annat monetärt system) och maken hade bara sitt kreditkort sa han. "Jamen jag har ju pengar" sa jag då - "du packade väl ner min plånbok som jag bad dig?". Maken såg tveksam ut och undrade om jag verkligen hade bett honom om det (han har också minne som ett såll). Han var inte tvärsäker, men tyckte sig inte minnas att jag sagt något alls, vare sig om plånböcker, pappersnäsdukar eller mobiler.

Själv såg jag för min inre syn hur tydligt som helst hur jag lagt prylarna på bordet, och var nästan helt säker på att jag sagt till honom. Jag insåg dock att nästan liksom inte duger, och förresten hade jag sagt till honom, och anfall är bästa försvar och allt det där.

I anklagande ton frågade jag därför "varför lyssnar du aldrig när jag pratar med dig?!". Jaja, det kan väl även hända att jag drog upp ett eller annat litet tillfälle när han inte heller lyssnat sådär jättenoga på vad jag sagt. Maken muttrade lite men sa att det var ju ingen katastrof, säkert tog de kort på Olof Viktors (det gör de). Det hade han ju rätt i, men jag kunde ju ändå inte motstå tillfället att lite martyraktigt påtala några gånger till att om han bara lyssnar när jag organiserar, planerar och ordnar, ja då blir allt så bra, så bra.

Efter en stund upptäckte jag, som satt i passagerarsätet fram, att jag satt och tittade på det lilla förvaringsutrymmet mellan sätena. I detta låg alla mina saknade prylar. Då kom jag ihåg att jag själv så ordentligt burit ut dem och lagt dem där.

Min första instinkt var att blåneka - allt i enlighet med "anfall är bästa..." etc, men sen fick jag ju krypa till korset och erkänna att jag nog inte bett maken om att ta ut prylarna. Han tog det bra, måste jag säga (och dottern skrattade som en hyena i baksätet). Han kom bara med en liten fråga, nämligen "Varför lyssnar du inte på dig själv när du säger något?". Och det får man väl säga var en rätt berättigad undran.

Jag kommer att glömma mina prylar fler gånger. Otaliga är de gånger jag varit av med nycklar, plånböcker, mobiler, sans vett och besinning. Men knuckle-duster, det kommer jag i alla fall ihåg.

P.S. Detta inlägg är ett beställningsjobb. Oavlönat sådant.

När dottern läst Hagestadsinlägget så påpekade hon, ivrigt sekonderad av fadern: "du har inte skrivit något om din 'glömda' plånbok".

Jag tänkte först åberopa artistisk frihet att skriva vad jag vill, men ok då. Jag rullar mig i tjära och fjädrar.