Det finns i och för sig ett antal saker jag älskar. Ganska många faktiskt. Av dessa saker är det dock en som är känslolös, vass och smärtsam men som jag ändå älskar. Spikmattan. Har jag månne varit fakir i ett tidigare liv? Är jag bara rent allmänt en självplågare? Har jag inte bättre vett?
Tja det kan vara så att alla av ovannämnda hypoteser stämmer, men faktum kvarstår - när jag kommer hem från en ansträngande dag på jobbet, när jag är allmänt trött och öm i ryggen, när jag är jättetrött men måste bli pigg på en liten stund, ja då är det bara en sak som gäller; min ilsket piggige vän.
En sak är dock nödvändig. Jag måste ställa en äggklocka, för jag somnar ofelbart och att vakna efter 1,5 timme på en spikmatta är inte jätteskönt, det vill inte ens jag hävda.
Märkligt nog har den ett lugnande inflytande även på den lille huliganen. Om jag annars sätter mig på golvet så kommer han galopperande i högsta hugg för en liten uppiggande brottningsmatch, och för att dra matte i håret. Jo, för varför skulle hon annars ha för anledning att sätta sig på golvet om inte för att busa med hunden?
Men när jag tar fram spikmattan och lägger mig på den, då vill han bara ligga vid sidan om och slappna av även han. Ligga på vill han inte. Han är ju karl och piper ynkligt om han råkar komma åt piggarna.
Efter en halvtimme på spikmattan är ryggen varm, röd, mönstrad - och underbart avslappnad. Jag predikar ihärdigt denna förträffliga tingests förtjänster för alla och envar, men hittills har resten av familjen ställt sig märkligt kallsinniga mot den. Nåja, då får jag ha den ifred i alla fall.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.