Om skaparkraft och augustiträdgård

I helgen var systern och jag på betonggjutningskurs. I ihållande regn stod vi under ett träd och skapade. Själv skapade jag två trampstenar och två krus. Idag var det dags för uppföljning. Verken skulle pillas loss ur formarna och ovationer skulle genljuda över nejden. Om ni inte hörde några ovationer så kan det bero på att det inte direkt var ovationsläge. Om ni då kopplar detta till att det inte finns minsta bild i detta inlägg på alsterna så tror jag det börjar gå upp ett ljus.

Låt mig säga så här. Kursen var väldigt trevlig. Glad kursledare och sådär. Men jag kan ju säga att de två trampstenarna aldrig kommer att få besudla mina rabatter. Av de två krusen gick det ena sönder när det skulle pillas ur formen. Det andra är helt. Jag kommer att plantera taklök i det och sedan hävda att något ospecificerat barn i bekantskapskretsen gjort det på lekis och att jag av rent humanitära skäl har det framme.

Låt oss nu dra en barmhärtighetens slöja över betonggrunkorna. Må de vila i frid.

Men sen finns det ju annan skaparkraft. Sån som man inte går på kurs för, som klarar sig på egen hand. Jag talar ju självfallet om trädgårdens växtkraft. Visserligen är det en bra bit in i augusti nu, och man kan tycka att det börjar gå utför. Och visst, mycket har blommat över, mycket blev inte som det var tänkt, och visst känner man att hösten obevekligt är i antågande.

Å andra sidan; hösten är en fantastisk tid, jag tror det är min favoritårstid. Krispig klar luft, skarpa friska dofter, blå kylig hösthimmel, och milt vänligt höstdis. Fortfarande ser det dock ut så här i min trädgård: det blommar vit solhatt och fådd rudbeckia och om man blir hungrig finns det björnbär och vindruvor. För att inte tala om äpplen.

En del av rosorna som blommar, moschatarosen Felicia (Flisanrosen) och The Pilgrim. Andra rosor, som Kalmar, borde verkligen skämmas!