Trevligt, kan man ju tycka. Det finns dock ett förbehåll, hundarna ska vara tysta och inte störa. Högst befogat och mycket rimligt. Dock är det ju så att Huliganen är en spets, och inte en liten blid och timid en som inte vill framhäva sig själv. Nej det är snarare så att "där huliganen drar fram, där hörs det" (gammalt djungelordspråk). Så hela konceptet föll ju liksom på det.
Men nu har vi ändå gått där och tänkt att man kanske skulle försöka ändå? En dag när man kan räkna med att banan inte är överbefolkad. Idag var det dags. Idag skulle det ske. Vi beslöt att börja försiktigt, jag skulle inte spela utan bara traska med, så att jag kunde hålla Huliganen i herrans tukt och förmaning medan maken och vännen M spelade. Blev det för högljutt så fick vi helt enkelt göra en snabb sorti och låta lugnet lägra sig igen över banan.
Sagt och gjort - kvart i jävla sju imorse stod vi på första tee, inte uppvärmda men redo. Bollarna susade iväg över fairway och vi susade efter. Ja susade är rätta ordet, för Huliganen blev till den milda grad upphetsad över att få följa med att han använde sig med stor kraft och lust av den gångart han uppfunnit på egen hand, nämligen den så kallade katapultlarvstilen. Denna stil går ut på att man hänger sig i kopplet och med fyrfotahopp studsar framåt, döv och blind för sin omgivning. I synnerhet då för sin matte.
I fjärran skådade vi en annan golfande hund som gick fot bredvid sin husse och som prompt satte sig och väntade så fort husse skulle slå. "Sicken inställsam mespropp till hund" såg man att huliganen tänkte då.
Men annars måste jag säga att huliganen skötte sig utmärkt! Jag vill inte hävda att han inte drog i kopplet, för det vore en grov osanning. Jag vill inte påstå att han inte vill gräva i bunkrarna, för det ville han (men fick inte). Jag vill heller inte dölja att han bajsade på 7:ans tee, för det gjorde han (upplockat). Men han var - hör och häpna - tyst!! Ett enda litet småskall kom det och det var när husse ganska grovt missade en putt på ettan, och det var mer som "kom igen nu gubbe, hur puttar du egentligen?!". För övrigt - tyst som en mus. Han hade fullt sjå med att hålla reda på oss på banan, för är man vallhund så är man, och då vill man ha alla samlade. Inte att en hookar till vänster och den andra slicar till höger, nej samlat och fint ska det vara. Han tittade intresserat på alla slag, svansade runt och tröstade den som uttryckte sitt missnöje efter ett missat slag och var kort sagt mycket mer lätthanterlig på banan än vad man kunde trott.
Nu ska jag bara lära honom att spåra upp bollarna i ruffen också (och att förstulet sparka fram mattes boll till ett bättre läge när ingen ser).
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.