Frustration

Ibland har man olika mål med en och samma sak. Då, när vi fortfarande åkte på skidsemester, t.ex., ja då var mitt mål att överleva veckan, medan jag insåg att övriga familjemedlemmars var att åka så mycket som möjligt och ha kul.

När det gäller trädgården så divergerar målen lite också. Makens mål är att det ska vara lättskött, att gräsmattan ska vara lätt att klippa och att det ska se någorlunda städat ut i trädgården.

Mitt mål är att det ska vara kul och att det ska vara mycket blommor.

Igår meddelade jag därför att jag funderat på att gräva upp en rabatt till, jag hade också bestämt var den skulle ligga. På det stället är gräsmattan ändå rena hånet, medan en prunkande rabatt avsevärt hade höjt livskänslan. För att inte tala om skönhetsvärdet i trädgården.

”Mhmm” svarade maken försiktigt. På min franka fråga om detta inte var en bra idé (och observera nu att jag inte sagt ett ljud om att han skulle gräva, ånej, grävandet tänkte jag stå för själv), så säger han att jo, ja, men han vill inte att trädgården ska bli för jobbig för mig. Tänk om jag inte orkar? Tänk om det blir för mycket rabatter.

Men herregud! Hur svårt kan det vara att bara svara "det låter snyggt, gräv på du, älskling!".

Min omedelbara reaktion är att snabbt och skoningslöst pulvrisera ett sånt andefattigt och ogenomtänkt argument.

Sen börjar jag, jo faktiskt, tänka efter. Har han rätt? Är det så att jag har pms och bara därför vill bita huvudet av honom direkt? Eller är jag en klok och förnuftig 50+:are som är i stånd att se saken från andra sidan, att väga för och emot, att vara rationell och förnuftig och tänka efter före och allt det där?

Jag sa inget om hans invändningar mot mitt förslag om att gräva en ravin i trädgården, kanske var det inte direkt genomförbart. Eller att anlägga en vallgrav. Att jag inte fick stående ovationer då, det kan jag erkänna var fullt förståeligt. Men en sketen liten rabatt??!

Nu har jag tänkt efter. Nu har jag varit rationell och förnuftig. Och nu tänker jag på ett moget och förnuftigt sätt ryta åt maken ”Har du inga visioner!?!”. Sen tänker jag på mitt balanserade medelålders vis sparka honom på smalbenen.

Lättskött. Fnys.