Trädgårdspyssel

Ibland tänker jag att man skulle minsann aldrig orka om man inte hade sin trädgård. Om man inte fick rensa tankarna efter jobbet genom att pyssla lite i trädgården när man kommit hem, ägna sig åt lite kontemplativt ogräsmördande och sinneslugnshöjande rosenrensande.

Jag tycker jag är ganska bra på selektivt seende i trädgården. Det är nästan ett måste när man har ca 1000 kvadratmeter och massor av saker som växer liksom lite som det vill. Då måste man kunna se bara det som är bra, det som man precis fixat till, eller det som är vackert just nu och ignorera allt det andra. Jag kommer aldrig att få en trädgård där allt är perfekt, och jag vet faktiskt inte heller om jag vill ha det. Det skulle ge mig sån prestationsångest tror jag. Jag är ganska bra på att ha prestationsångest på många andra områden, så trädgården vill jag hålla som en fredad zon, där man kan få pilla som man vill.

Jag hörde en gång ett föredrag av Gunnel Carlsson och hon sa ungefär så här att det enda man inte fick göra med sin trädgård, det var att tycka att den var jobbig, en börda. Annars får man göra som man vill. Det där har jag tagit till mig. Jag är till exempel en inbiten plottrare. Det där med att ha få växter, men många av varje, det har jag aldrig lyckats ta till mig. Jag har ingen plan för hur saker och ting bör bli, mycket sker av stundens ingivelse. Blir det inte bra, så kan man ju alltid gräva upp och flytta. Många saker sker överhuvudtaget inte alls, för att jag inte orkar, har lust eller kunskap. Jag har massor av planer och de flesta är totalt orealistiska. Men det gör inget, för trädgården är rolig, det är som att ha en gigantisk lekstuga.

Men ibland så grips man ändå av vanmakt och uppgivenhet. Idag var jag ute i trädgården efter jobbet för att det var skönt väder och härligt att vara ute. Jag började så smått med att kanthugga en rabatt, men sen hamnade jag i det där att jag började se mig omkring och gripas av "åh herregud vad mycket jobb det finns att göra!", och där man helt planlöst börjar riva i åkervindan som trasslar runt i ormbunkarna, rensa i rabatterna samtidigt som man inser att man bara måste gallra i den storbladiga murgrönan som växer runt växthuset, eftersom den håller på att ta sig friheter med såväl funkiarabatten som schersminbuskarna OCH dessutom håller på att växa upp längs växthusväggarna som något i en Hitchcockfilm. Då börjar jag hektiskt riva och slita i allt samtidigt - murgrönan, åkervindan, ogräset i rabatterna och dessutom klippa i öppningen in till rosengården så att man ska kunna ta sig in där.

Rosorna, ja. De tycks samfälligt ha drabbats av svartfläcksjuka, bladmögel och alla sjukdomar som finns i boken, plus några till. Rosen Kalmar blommar förvisso, men på i stort sett kala grenar. Moschatarosen Felicia blommar inte alls, och the Pilgrim ser högst sjuklig ut, den kommer aldrig att komma fram till Jerusalem.

Häcken måste snart klippas igen, den ser ut som ZZ Top ungefär, fast ännu mer vildvuxen. Jag känner hur alla dessa måsten tynger axlarna tills jag ser ut som Ringaren i Notre Dame och känner mig ungefär lika munter.

Jag suckar djupt. Då kommer hunden. Han inser att matte måste muntras upp, och vad kan väl mer muntra upp en matte än att kasta en boll i snöre åt hunden? "Gå din väg, jag har inte tid nu" säger jag surt. Men hunden inser ju att det där, det är bara dumheter, så han envisas med sin boll, och till slut faller jag till föga och kastar bollen. Det roligaste är ju i och för sig inte när matte kastar bollen, det roligaste är när matte sen jagar hunden för att få tag i bollen, och han är starkast och snabbast och smidigast i hela världen. Så vi far fram över gräsmattan så att mossan ryker och när vi är andfådda och trötta säger jag "ska vi gå in och göra köttbullar nu?" och det tycker hunden är en utmärkt ide så då gör vi det.

Och häcken får fortsätta se ut som ZZ Top ett tag till.