Tassbandaget, del II

En ny upptäckt för mig är att man blir halt av tassbandage. Ja man blir inte bara halt, man blir som en krum, halt, speedad ostbåge som drar i kopplet. Man tar sig fram genom osynkroniserade hopp samtidigt som man hänger sig i kopplet.

Ett plötsligt mirakulöst tillfrisknande kan dock ske när man på morgonrundan möter labben-som-ska-ha-på-flabben, då blir man lika spänstig, sprättig och kaxig som vanligt. Tillfrisknandet är dock högst temporärt.

Till slut tröttnar jag och fräser "gå fint för bövelen!". Huliganen tittar på mig med djupt sårad blick. Det är då det går upp för mig. Det är då jag inser att så här kommer det att bli. ("Gå fint?", "Sluta skälla på grannen?", "Inte dra i kopplet?", "Inte tigga ost?" - "hörredu, jag har ju faktiskt TASSBANDAGE!!!".

Det kommer att bli några långa dagar.