Dampus har varit på kräftskiva

Det var kräftskivedags, och vi har tillbringat en härlig kväll ute i Torna Hällestad. Precis så där som en kräftskiva ska vara, mörk, ljummen augustikväll, lyktor som lyste upp, jättegoda kräftor och räkor, bröd och ost och trevligt sällskap, både fyrfota och tvåbent.

Huliganen skulle nämligen med. Och förutom huliganen skulle det vara två andra hundar där, pudelflickan Laika och dobbermannen Gordon. Matte var aningen fundersam på hur det hela skulle avlöpa eftersom Hampus knappast kan karakteriseras som mild och blid i pojksällskap, men det gick väldigt bra faktiskt. Gordon var precis så slängig och skuttig och småbufflig som en yngling på 10 månader är, men väldigt god och glad, och Huliganen som uppnått en aktningsvärd gubbålder ägnade sig mest åt att fräsa ifrån: "hoppa inte på mig säger jag!", "hoppa inte över mig heller!", "stick och brinn snörnos!", "det här är min buske, gå någon annanstans".

Ja vad det anbelangar så var det inte bara busken som var hans, utan hela trädgården, han markerade raskt revir överallt medan Gordon obekymrat fräste runt och inte begrep varför den där kortbente figuren var så barsk.

Det är spännande att se hundar, hur de lyckas hitta sin rangordning om man bara låter dem fixa det på egen hand (under ett litet vakande öga).

Till slut tröttnade både Hampus och Laika på tonårsfasonerna och smet upp på altanen medan stackars Gordon fick vara ensam på gräsmattan. Han tyckte det var lite orättvist, men fann sig i sin lott. Huliganen kunde dock inte motstå frestelsen att med jämna mellanrum ställa sig högst på trappan och påtala att det minsann var hans altan, och att det är han som bestämmer.

Men sen var det ju annat som skulle påtalas av Vän av Ordning. För rätt vad det så började (för att citer en gammal Magnus & Brasse-sketch) fanskapet sjunga också. Sånt kan ju inte få passera opåtalt. "Sluta bums!" sa herr Västgötekommendant. Men inte gjorde de det. Och sen började det dessutom tutas i tutflärpar. Nåja, sånt straffar sig, och två tutflärpar gick sitt gruvliga öde tillmötes i huliganens käftar.

Det hände ju också trevliga saker. Som att bli tillstucken små bitar ost, till exempel. Få smaka på Laikas hundmat i hennes matskål, som är en sån där på ställning. Nästan lite för högt för den kortbente huliganen med den gigantiska självkänslan, men om man stod på tå så gick det.

Sen var han dock så trött, så trött. Han ville inte ta sista kvällspinket när vi kom hem, han ville bara in och nanna kudden. Och sen sov han den rättfärdiges sömn ända tills matte fick väcka honom på morgonen. Det tar på krafterna att gå på kräftskiva. Men roligt är det!