Men titta!

I den här familjen fanns det en endaste lite fjuttkamera. En kompaktkamera som var nästintill antik, ja man bara väntade på att något museum skulle höra av sig och be att få införliva den med samlingarna. Nåja, den dög väl bra till att fotografera skalbaggar tyckte jag, men nu, nu behöver jag ju faktiskt fina bilder till bloggen.

Alltså tänkte jag mig att det det skulle införskaffas en ny kamera. Maken påstår att jag blir lite lik en bulldozer med tunnelseende när jag får för mig något. Alltså släpade jag med mig maken in i en av de lokala kameraaffärerna.

- Goddag, sa jag, jag behöver en ny kamera!

Den unge mannen frågade artigt vad jag ville fotografera?

- Västgötaspetsar, svarade jag då. Sen tänkte jag att det kanske lät lite begränsat, lite enkelspårigt, så jag la till att en eller annan blomma kan jag väl också tänka mig att fotografera.

- Och västgötaspetsen ska se ut som en lydnadschampion och trädgårdsbilderna ska se ut som om jag har världens mest prunkande trädgård, fortsatte jag. Det är viktigt, så det ska vara en bra kamera!

Expediten började se lätt ansträngd ut, men försäkrade artigt att han nog skulle kunna plocka fram en passande kamera. Ännu mer ansträngd såg han ut när jag sen med emfas påtalade att bruksanvisningar, det ville jag minsann inte läsa, och förresten kan jag ingenting om fotografering, så det så.

Den unge mannen plockade ändå fram några systemkameror och nu var det makens tur att se högst tveksam ut. Han vet nämligen precis hur teknisk hans fru är. Expediten försäkrade dock att detta var kameror som var anpassade för glada amatörer (så vilken idiot som helst skulle klara av dem var den outtalade andemeningen).

Jag tyckte jag skulle se lite chic ut med en sån där långnosad kamera, så jag slog minsann till på en. Och nu har jag lyckats montera såväl objektiv som batteri som minneskort OCH dessutom lyckats formatera minneskorter.

Självklart har jag börjat fotografera, fast jag efter att ha konsulterat bruksanvisningen (jaja, jag fick falla till föga) insett att jag vet absolut ingenting, nada, nichts, nothing-what-so-ever, om fotografering. Men det finns ju till all lycka ett auto-läge, så får jag väl prova mig fram.

Vad jag har fotograferat? Tja, man kan ju titta lite längre upp i inlägget... jag menar, om man har en huligan i huset, då finns det väl ingen anledning att ha andra motiv?

Jo, jag har faktiskt fotograferat vinrankebladet också. Minsann.

Lille Ymer

Idag tänker man extra mycket på världens bästa Ymer och världens bästa Larsson - nu får vi alla hålla tummarna för att denne lille kämpe kommer helskinnad ur det här!

Alla djurägare vet hur hjärtat snörps ihop när ens vän inte mår bra, hur hett man önskar att man kunde ta en del av deras plågor själv så att de slapp.

Lille Ymer, krya nu på dig snart!

Huliganen drar till golfbanan

Nu är det vår, sa maken, nu ska vi spela golf! Sagt och gjort, kl nio imorse stod vi på ettans tee tillsammans med vännen M, medförandes ett styck golf-huligan.

Notera: kl 9! Vilket alltså är kl 8 vintertid, vilket ju är en högst rimlig tid att gå ut, tycker Huliganen och jag men maken och M såg lite lätt bekymrade ut när de insåg att detta innebar en timmes tidigare uppstigning.

Nåväl upp kom vi, och iväg kom vi. I ärlighetens namn ska påpekas att jo, det finns ju ingen snö, och ja, det var 6 grader "varmt", men det är vått. Vått i skåne = lera. Mycket lera. Klafs och plask och tjipp och tjopp när man går. Det var ändå skönt att komma ut får man medge.

Huliganen tyckte också det var skönt, han blir ivrig och glad och hoppade av fröjd. Det visade sig också att förra årets träning på att hitta golfbollar satt i. Sen har vi ju nu i vinter tränat mycket på att hitta nycklar och spårapporter och apportera detta till matte.

Huliganen, som är en smart huligan, begrep ju att en kombination av dessa konster ju borde resultera i en rackarns jubelstämning och minst dubbla ransonen frolic. Han inledde lite fint på att på hål två fräsa ner i en bunker och plocka upp bollen, fast han lämnade den godvilligt ifrån sig. Ja mot en bit frolic så klart, man jobbar väl inte gratis? Kratta bunkern efter sig ville han dock inte, fast vi påpekade att detta ingår i vett och etikett på golfbanan.

Sen förhöll han sig rätt lugn till femte hålet. När jag slog ut hade jag placerat honom vid min bag och sagt att han skulle stanna kvar, och det hade han gjort på alla andra hål. Nu drog han som en avlöning när jag slagit.

Man kan inte tro så snabbt en huligan kan springa på de korta benen! Som en gasell i vättekläder ungefär.  Kvar stod en snopen matte och gapade bestört - Huliganen rymmer ju aldrig, så är det bara. Men det var just vad han gjorde nu!

På en golfbanan får man inte föra väsen och inte skrika och ha sig, alltså försökte jag medelst ilska väsningar får honom tillbaka, men sånt lyssnade inte Huliganen på. Han var en Hund Med Ett Uppdrag, och det skulle han minsann utföra, kosta vad det kosta ville. M hade fått till ett bra utslag, ett som landat vid första fairwaybunkern, alltså en rejäl bit bort. Huliganen for som en pil dit med kopplet släpandes efter sig, apporterade snyggt och raskt bollen och kom sen tillbaka som skjuten ur en kanon med bollen i munnen.

"Ge mig min boll" sa M då, men Huliganen rundade honom raskt och elegant, ånej, man apporterar till matte, det vet man väl! Så matte fick bollen och återbördade den till M, Huliganen fick frolic (så klart!) och själv fick man skrattat ut.

Fast i fortsättningen höll vi litet bättre i kopplet, att apportera golfbollar på banan är nog inte helt enligt regelboken.

Vårkänslor i parti och minut

Maken fick en idé. Maken får det med jämna mellanrum, och man får väl anse att idéerna är av varierande kaliber, så jag nöjde mig med att svara ett till intet förpliktigande "mhmmm...". Man vill ju inte låta måla in sig i ett hörn varifrån man inte kan ta sig.

Denna idé var dock en idé klass A, så jag biföll förslaget med stor entusiasm när jag väl hört vad det var. Visserligen innebar det att jag var tvungen att ta ledigt från jobbet på fredagen, och det sved ju, men att bege sig tågutflykt i det ljumma och soliga vårvädret till främmande land (nämligen Danmark) och där åka till Louisiana och titta på "Färgen i konsten", äta lunch med utsikt över Öresund, njuta av konsten, ledighet, våren och livet, tja det kompenserade rätt väl för inställt arbete. Faktum är att jag saknade inte arbetet alls! Märkligt som det kan bli.

Kameran hade jag med mig, men hur det nu var, så glömde jag mitt i all vårsol, kvittrande fågelsång, all konst, solglitter över havet bort att ta några foton, så ni får helt enkelt tro mig när jag säger att det var en utomordentlig idé som maken fått. Det måste varit vårkänslorna som svallade.

Mera vårkänslor har det varit - inte är jag den som vill strö salt i öppna sår hos nordligare belägna bloggbesökare, men här i Skåne har man de senaste dagarna kunnat vara ute utan jacka! Man har suttit i sitt växthus och myst och pyst. Pillat lite i trädgården. Känt ljumma vårvindar.

Se bara vad som numera finns i mitt växhus:

Ja, jag erkänner att det är en suddig bild på grund av fotografens exalterade tillstånd, men visst syns det tydligt att det är ett litet vårpiggt blad på vinrankan som tittar fram?

Och som om inte det räckte, titta här:

Jojomensan, här blommar det också. Jajamen. Det spritter och sprutter och blommar och har sig, helt plötsligt ser man grannar ute i trädgårdarna, grannar som man inte sett sen före jul någon gång när de snöade inne.

I veckan var det ju dessutom akvarellkurs, och ni kommer inte att tro mig, men tydligen har även instruktören gripits av våryra, för vi tvingades vare sig måla avlopp, reningsanläggningar, snöslask eller regnblöta asfaltsgator. Det är knappt så man tror det!

Nu kunde man ju tro att vi fick måla små blåsippor som ute i backarna står eller andra blommiga motiv. Men ånej, så till den milda grad våryster hade han inte blivit, grått-i-grått-målandets okrönte mästare. Men vi fick faktiskt måla ett litet stilleben.

Var ska detta sluta? Vågar man hoppas på en lite tulipan vad det lider?

En mig närstående make mailade över denna artikel.

Rubriken är alltså att Det är svårare för bloggare att få jobb. Herregud! tänkte jag genast. Jag som bloggar, innan jag vet ordet av så blir jag arbetslös och kommer aldrig mer att få ett arbete att asa mig iväg till på måndagsmorgnarna i snålblåst och minusgrader, komma hem uttröttad efter jobbåjobbåjobb... vojne, vojne hur ska detta gå?!

Uppenbarligen är arbetsgivare moderna typer som kollar sociala medier innan man anställer. Finns man inte på nätet så är man väl för obetydlig kan man tänka.

Men vad är då fel med att blogga, undrar man? (Förutsatt att man inte gör det på arbetstid - och det gör man ju (nästan) inte).

Jo uppenbarligen är arbetsgivarna rädda för att man ska ha extrema åsikter och dåligt genusperspektiv eller hur det nu var. Då andades jag ut, och mailade omedelbart tillbaka till maken. "Det är nog lugnt, försåvitt jag inte tänker söka jobb på ÄtMeraHundkött AB". Genus har jag också. Kvinnligt.

Då svarar denne Praktmake att han tänkte nog inte så mycket på mina extrema åsikter, utan mer på sista stycket (som lyder – Men även det är nog en generationsfråga. Om man inte är extrem i sina åsikter kan det vara ett bevis för en intelligent och analytisk ådra som borde vara till fördel).

Omedelbart påtalade jag att ja, jo, visst, det första som slår en när man ser mig fara runt som en osalig ande och leta efter en av alla de prylar som jag förlägger med skrämmande regelbundenhet, det är ju att  'oj vilken analytisk människa detta måste vara!'

Maken svarar då (och detta måste såklart koloreras ordentligt så att alla kan läsa):

Just det! Precis! Huvet på spiken! Fast kanske med tonvikt åt intelligent. Och vacker. Med mera
Men hur gulligt är inte detta?! Är han inte världens bästa, kanske? Vill man inte bara göra något snällt för honom?


Ja jag tror jag ska bre några knäckebrödsmackor åt honom. Ost ska han också få.

Det är ju tur att man är förnuftig

Har hämtat mitt nya körkort, eftersom det nya fotot jag tog uppenbarligen var tillräckligt likt och avskräckande oskuggat för att godkännas av Myndigheterna.

Då upptäckte jag till min illa dolda förtjusning att jo, jag har fortfarande rätt att köra motorcykel. Detta eftersom jag tog körkort annu dazumal när man uppenbarligen kvalificerade sig för motorcykel bara genom att lära sig köra bil.

Nu är det så att jag är oerhört, tja man kan kalla det feg - ja feg är nog rätta ordet - , så fort det gäller fart och balans och sånt. Alltså skulle jag aldrig ens få för mig att sätta mig på en motorcykel, än mindre framföra den.

Jag har faktiskt kört moped. EN gång. En sträcka på säkert 5 meter, innan jag gallskrikande kastade mig av i farten och vägrade köra längre. Maken påstår att detta inte kan kvalificera sig till att benämnas "köra moped", men det örat lyssnar jag inte på.

Men som sagt - i det här fallet är jag såväl förnuftigare som klokare än berörda Myndighet. Så det så.

Klok men farträdd skulle man kunna kalla mig.

Vårtecken

Lunchrasten ägnades åt att skala av lite vinterpäls (min) och sedan raskt galoppera runt en runda med hunden innan jag ilade tillbaka till min arbetsplats, full av arbetsglädje, energi och effektivitet. Eller något åt det hållet.

Medan jag galopperade fram med vinden fläktandes i de nyfriserade hårtestarna observerade jag något. Något litet, ettrigt gult som försiktigt lyste upp det vintertrötta gräset.

Vårens första tussilago! Jag stannade upp, glömsk av arbete, effektivitet och allt det där.

- Titta Huliganen! Vårens budbärare! sa jag förtjust.

Huliganen tittade artigt men oengagerat dit matte pekade, lyfte sedan benet och pinkade på tussilagon.

Det är inte alltid så tacksamt att vara en vårens budbärare i Huliganens närhet.

Ömsom vin och ömsom vatten

Eller för all del, mest vin om man ska vara ärlig.

Häromdagen läste jag ett utomordentligt instruktivt blogginlägg om vinprovandets ädla konst.

- Nu är det dags! sa jag till maken då. Nu när vi vet hur vi ska göra så ska vi plocka fram det där vinet vi köpte i Alsace och prova. Vi bjuder in Ellen-familjen på mat och prat, och så trattar vi i dem vin, allt enligt konstens alla regler.

Maken ville inte hälla ut vinet på duken sa han motsträvigt, men visade sig ändå välvilligt inställd till att korka upp några buteljer.

Då måste jag ju berätta om när vi var i Alsace för första gången förra året. Himlans trevligt (ända tills vi fick punktering på hemvägen och fick köra 118 mil genom hela Tyskland i max 80 eftersom vi körde på reservdäcket. Vi blev till och med omkörda av en Trabant, nesan var total).

Löjligt vackert, goda viner och trevligt sällskap. Vi lullade lycksaligt runt och provade och handlade och provade och handlade lite till. Maken, som är en ordentligt person, hade sammanställt ett 108-sidigt kompendium över vad som var värt att veta, mycket kom från denna otroligt bra site: Warfvinges alsacesite. Alltså åkte vi runt till diverse degustationer och njöt för fullt.

Till sist ville vi också besöka Domaine Weinbach på det före detta klostret Clos des Capucine där madame Faller tillsammans med sina döttrar har lyckat skapa ett av Alsaces bästa vinhus och dit ville ju vi. Var ska sleven vara om inte i grytan? Typ. Vi hade en ungefärlig uppfattning om var det låg och letade och letade, till slut fick vi fråga och då lyckades vi ta oss fram till det gamla klostret. Där var det tyst, stängt och tomt.

Snopet! Skulle vi behöva vända om med oförättat ärende? Dessutom var det ju vår sista dag, så fler chanser gavs inte. En Huliganmatte hindrar man dock inte så lätt, så oförskräckt antastade jag en man som var ute på fältet och gick med sin hund.

- Var é vinet? frågade jag uppfordrande, alltmedan maken och ressällskapet räddhågset hukade i bilen.

Mannen svarade att jag skulle bara knacka på porten, så skulle nog madame öppna. Sagt och gjort, jag dundrade på den gigantiska porten och en mycket gammal, mycket elegant dam kom och öppnade. Vänligt förklarade hon att hon hade redan ett litet sällskap i salongen, men om vi väntade i köket så skulle vi också få prova.

Kök, då tänker man kanske något litet kyffe där man lagar makaroner och falukorv, med kommunalgrå plastmatta och sådär. Fel! Köket visade sig vara stort som en mindre balsal, med bland annat TVÅ Aga-spisar. Jag blev genast oerhört avundsjuk, jag som inte har minsta lilla Aga därhemma. Ressällskapet som faktiskt har en tjusig Aga tog det hela mer med knusende ro.

Sedan kom madame och vi provade det ena mer utsökta vinet efter det andra. Och utan en tanke på morgondagen så slaktade vi plånboken och köpte med oss 6 flaskor pinot gris och 3 flaskor gewurztraminer, som vi sedan har sparat för ett särskilt tillfälle.

Nu var det dags! Igår öppnades en ljuvlig, underbar, honungs- och aprikosdoftande gewurztraminer som satt som en smäck tillsammans med lite munsterost och en bit stilton. Gud så gott! Det märktes att det vinet, det var skapat i himmelsk harmoni i ett kloster.

Inte blev det sämre av att man fick ha en ljuvlig liten Ellenbebis i famnen. Hon fick dock nöja sig med sn vanliga flaska, inget vin där inte.

Himlans snålt, varför får jag inget vin? ser Ellen ut att tänka

Först åt vi musslor, och till det drack vi ett annat härligt vin, nämligen en riesling, en Grand Cru Eichberg från Emile Beyer. Också ett Alsacekap!

Och ja, ska jag var helt ärlig så slank det ner en flaska Crozes Hermitage till boeuf bourgoginonnen också...

Men ett glas vatten drck jag  nog också. Tror jag...

Jag vill bara påpeka

...att klockan nu är kvart i tio på lördagsmorgonen. Jag har:

• varit på en timslång promenad med den lille fyrbente
• diskat alla glas sedan gårdagskvällen
• röjt i köket
• röjt i matsalen
• gjort frukost till maken och mig själv
• läst tidningen
• bloggat lite

Maken har:

• legat i sängen och låtit sig bjudas på frukost samt läst tidningen

Så det står ungefär 42-0 i min favör känner jag!

(Om man är riktigt illistig märker man att jag har lagt ihop alla makens punkter i en enda liten sketans punkt, men jag tycker ärligt talat inte att de var värda att få var sin poäng)

Det var ju det där med matlagning

Det är roligt. Att utfordra barnen är också roligt. Uppenbarligen har det satt spår i deras själar, se här vad som landade i min brevlåda idag som en glad överraskning:

Inte visste jag att det är Mors dag, men det är kanske enligt skotsk tidräkning?

Alldeles sant är det inte heller, för dottern överlever nog alldeles utmärkt på haggis, öl och friterade japp, idel skotska delikatesser av ädlaste valör!

Men glad blev jag i vilket fall. Och ännu gladare om jag slipper såväl friterad japp som haggis.

Inte har jag tid att blogga mer nu, nu ska här göras lammstek kryddad med kanel, citron, rosmarin och timjan. Stompf. Sorbet. Med lite vin därtill - visst är det skönt med fredagar!

Världens duktigaste Huligan

Japp, det har jag! Vi har ju ägnat oss en del åt att leta nycklar, Huliganen och jag. Han tycker nog att jag är en ovanligt slarvig matte, ideligen, ideligen måste han rycka ut och leta upp nycklar.

Idag tog vi det till en ny nivå. Jag lade upp en listig strategi. Den var så här:

1. Stäng in Huliganen i köket
2. Göm nycklarna i trädgården
3. Låt Huliganen leta upp dem
4. Utdela frolic

En utmärkt plan tyckte jag. Men vid närmare eftertanke lade jag till ytterligare en punkt, nämligen

• Glöm för all del inte var nycklarna är gömda - omutifall att, alltså. (nu tänker ni förmodligen, LITAR inte människa på sin hund? - better safe than sorry var min tanke)

Sagt och gjort. Huliganen stängdes in i köket. Matten gick ut i trädgården och planterade nycklarna här:

Gömd nyckel

Huliganen släpptes ut, spänningen var hög! Hur skulle detta gå?!

Huliganen for ut, drog ett varv runt päronträdet och äppleträdet, snusade längs staketet in mot grannen där lille Linus stod och tittade beundrande på Sherlock Huliganen. Sedan drog hans sig mot växthuset, och jajamensan! Han snokade upp bilnycklarna i buxbomsklotet, titta bara!

Den mästerlige nyckeluppletaren in action

Och här kommer han för avlämnandet och belöningen - är han inte alldeles fantastiskt superduperduktig? Är han inte bara helt enkelt bäst?

Här svämmar det över

...av vårrusiga lyckokänslor!

Nu är alla tecken otvetydiga:

•  man kan ha köksdörren öppen utan att köket blir arktiskt kallt (i alla fall ett tag)

Typisk öppen köksdörr!

• det blommar! Förvisso inte rosor och pioner, utan lite mer anspråkslösa blommor, men å andra sidan så blir man ju så oändligt lycklig

Små spruttiga snödroppar

våriga vintergäck

• det grönskar!

Mycket modig nyutsprungen knopp

Sen har man ju lite andra omisskännliga vårtecken också - som att fönsterna formligen skriker vi behöver putsas! när solen skiner in (eller kanske snarare försöker skina in). Men vem bryr sig?

Inte när man kan gå ut i sitt växthus och beskåda sina döda pelargoner - äsch jag menar ju knoppar i narcisserna!

Vare sig pelargon eller död

Och - triumfatorisk trumvirvel! - sina sprillans nyplanterade penséer!

Prunkande pensée och fundersam ängel

Mycket märkligt

Det är dags att förnya körkortet. Då behövs nytt foto. Efter att - trogen min vana - skjutit upp detta så länge som möjligt traskade jag iväg och fotograferade mig, skickade in den sedvanliga straffångeliknande bilden och gratulerade mig till att äntligen ha varit ansvarstagande och fått gjort det här.

Två dagar senare kom handlingarna i retur. Myndigheterna kunde inte godkänna fotot lät de meddela. Inte för att de tyckte fotot var fult (även om de kanske innerst inne tyckte det), utan för att jag hade en skugga i ansiktet.

Då vill jag bara påpeka att när man nått min ålder så är man faktiskt ganska tacksam om skuggor faller över det värsta skrynklet. Så det så.

Dagen efter kvällen före

Det var lite trött-i-nöttan i Huliganhemmet idag. Gårdagskvällen ägnades nämligen åt en hejdundrande 50-årsfest och Maken och jag åt, dansade och skrattade som om det inte fanns en morgondag. Det fanns (finns) det och därför var man lite lätt mosig i plytet när man klev upp.

Huliganen var inte ett dugg mosig utan såg till att matte kom upp och ut i den härliga vårmorgonen i god tid. Lite för god tid till och med för min smak, men äsch, det var en strålande morgon, ingen mening med att sova bort den! Sen gick vi hem och väckte brutalt maken som ännu inte insett att en ny dag randats.

- Solen skiner! utropade jag hurtigt och maken öppnade ett försiktigt öga, men slöt det sedan raskt igen med en rysning.

Efter någon timme vaknade dock även maken till liv och lät tappert meddela att eftersom det var så fint väder så kunde han tänka sig att förgylla vår eftermiddag med att följa med ut i naturen.

Sagt och gjort, vi packade in hund och oss själva i bilen och for iväg till Måryd. Det var rätt mycket snö där fortfarande och det var faktiskt lite jobbigt att ta sig fram.

- Det är tung snö! utropade maken. Jobbigt, tillade han sen. Eftersom vi bara gått i ca 15 meter sa jag kallsinnigt att han fick väl anstränga sig lite, helt slut kunde han väl inte vara?

Sen tyckte jag att vi kunde ju passa på att träna lite med Huliganen. Lite sök, till exempel. Eftersom det inbegrep att maken fick stå still och hålla Huliganen medan jag kutade ut i skogen och gömde mig så biföll han förslaget med acklamation.

På spänstiga ben ångade jag iväg och gömde mig bakom en sten. På avstånd hörde jag att Huliganen var missnöjd med sakernas tillstånd, alla ska vara samlade tycker han. Är det någon som ska springa för sig själv i skogen så är det minsann han och inte matte.

Sen kom han, som skjuten ur en kanon. Som en liten målsökande missil for han rakt ut till mig, inkasserade frolic och gastade "jag hittade henne, jag hittade henne!". Sen tvingade jag maken att gömma sig också, så lätt skulle han inte komma undan, och visserligen muttrade han något ohörbart, men pulsade sedan iväg.

Så småningom tänkte jag att vi kunde köra lite budföring också. Fint, tänkte maken, då får jag stå stilla igen.

Huliganen stannade hos maken och jag trampade iväg längs vägen. Maken gjorde allt som jag strängt sagt till, lät Huliganen sitta och sen springa på kommandot marsch! Huliganen spetade iväg i god fart, rundade mig och inkasserade sin lön.

Därefter skickade jag tillbaka honom. Hunden satte sig framför maken och tittade uppfordrande på honom. Nejmen, sa maken då, där ska du inte sitta, du ska sitta vid min sida, hörredu. Hit. Eller plats. Eller vad det heter, kommenderade han.

Huliganen tänkte att vet gubben inte själv vad han vill, så tänkte väl inte han anstränga sig.

Maken blev mer och mer desperat. Du ska sitta "här" pekade han. Okej då, tänkte huliganen och ställde sig nödtorftigt vid något som eventuellt, kanske, kunde tolkas som sidan. Nejnej, du ska sitta, sa maken då. Jaha? Och? tänkte Huliganen då och stod kvar.

Själv stod jag och skrattade så att tårarna rann, vilket kanske inte direkt hjälpte upp situationen.

SITTA! sa maken med desperation i stämman. "Han verkar exalterad" tänkte Huliganen, "tänk om han får en hjärtinfarkt? Bäst jag visar mig från min lydigaste sida". Huliganen la sig ner. Lydigare än så blir man liksom inte.

Maken tittade förbluffat på honom. - Jag menade sitt! försökte han påpeka sen. Huliganen låg som en sfinx. En lydig huligansfinx.

- Äh, va' f-n, sa maken då, och kommenderade sedan MARSCH så att det hördes över 3 häraden.

Huliganen är van vid att matte kommenderar 'marsch' i lite glad och uppmuntrande ton, så vad det här militäriska rytandet skulle betyda begrep han minsann inte alls. Han stirrade oförstående på maken som började bli alltmer röd i ansiktet.

- Alltså MARSCH, eller gå till matte, eller vad det heter babblade maken osammanhängande.

Då tänkte jag att jag nog fick rycka in och ropade på Huliganen. "Hit!" ropade jag, och Huliganen tänkte att gudskelov, äntligen ett begripligt kommando och kom som om han hade en liten reamotor i baken.

Då slutade vi träna. Makens nerver höll inte för mer träning påstod han.

Toppad (eller tappad?) tävlingsform

Här sitter man. Det är söndagsmorgon, solen skiner, morgonpromenaden är avklarad, champagnen drucken  (igår alltså, vi var på galej och det känns i hårrötterna idag kan jag säga...) - ok, då kör vi!

Det där med tävling alltså. Jag är ingen tävlingsmänniska, har aldrig varit och kommer aldrig att bli, jag har inte det som kallas vinnarskalle, jag skulle heller aldrig orkar underkasta mig långa och jobbiga träningsperioder, inte om det ska betyda självspäkelse, självövervinnelse och ett allmänt asketisk liv. På den punkten är vi väldigt lika, Huliganen och jag. Vi gillar det goda livet! Skulle vi någon gång lyckas prestera något är det ju bra, så klart, men vi njuter av livet ändå.

Min ambition när jag skaffade hund var... herregud, vad är det jag skriver?! Jag hade väl inga ambitioner, jag ville ha en hund att ha roligt med, det val ungefär så genomtänkt det hela var. Att det skulle vara en västgötaspets berodde på att jag fått förmånen att passa min ridinstruktörs lille vätte lite då och då, och det var en rackarns trevlig jycke. Han hade mig fast lindad om tassen, den hunden.

Så då köpte vi Huliganen och sen stod man inför det faktum att oj, vi har HUND!! Vad gör man nu? Den bets. Den revs. Den skulle ut på nätterna. Den skällde, for runt som en tätting och var nog egentligen som en valp är mest. Jag insåg att det räckte inte med att läsa böcker, här fick gås på kurs på den lokala brukshundsklubben. Vi gick valpkurs, uppföljningskurs, spårkurs, agerade försökselever åt folk på brukshundsklubben som skulle vidareutbilda sig. Av någon märklig anledning gick vi även på kurs hos Jeppe Stridh.

Omdömena vi fick var varianter på samma tema: mesig matte med tuff hund. Lite snällt uttryckt som "gudasnäll matte med supertuff hund" till ett mer rättframt "mesig kärringjävel med liten jävla råtta". Ingen, säger ingen, såg någonsin ett presumptivt tävlingsekipage i oss!

Genom alla dessa kurser gick Huliganen och jag märkligt opåverkade. Vi förstod aldrig riktigt det ihärdiga marscherandet i allmänlydnadskursen, höger om och vänster om och halt och språngmarsch och hejsan och hoppsan. Ja hejsan och hoppsan hade vi kanske förstått, men nu var det ju mest marscherandet som vi skulle ägna oss åt och innerst inne tyckte både jag och Huliganen att det var rätt andefattigt. Kontakt skulle man också ha och jag for runt som en dubbelvikt korvutdelare medan Huliganen var fullt upptagen med att upptäcka sin omvärld och övriga hundar - matten kunde han väl ägna sig åt hemma tyckte han.

Spårkursen var roligast och där hittade vi faktiskt vår nisch! Så länge vi fick spåra alltså, men tyvärr skulle det ju ställas under gång, fotgås och läggas även där.

För att få pli på den tävlingslydnad som lyste med sin absoluta frånvaro fick vi delta några gånger i tävlingsgruppens träning. Kallsvettiga försökte vi hänga med i alla kommandon, alltid ur fas, otimat och verkligen som en parodi på ett riktigt hundekipage. Helt bortkastat var det inte, för man fick ju fika också, och fika, det är aldrig fel! Och så inträffade ett verkligt lyckokast, vi träffade Beardisens, Briardens och Valpens matte, fast på den tiden hade hon bara Beardisen. Hon tog oss under sina vingars beskydd och vi börjde träna lite tillsammans. Och helt plötsligt var det kul att träna! Beardismatten tränade mig, och Beardisen tog på sig rollen som ordingspolis och fick lite fasong på yngligen. Kom han inte på inkallning så for hon ut på planen och sa till att "nu ska du göra så här förstår du, på inkallning så kommer man!"

Och med Beardisens eminenta hjälp så fick vi faktiskt till en hyfsad lydnad, till vår egen och omgivningens oskrymtade förvåning. Huliganen är nämligen inte alls en supertuff hund, han är en vovve med integritet, kaxighet och självgodhet, men han är också okomplicerad, förarvek och tål att matte är inkonsekvent, otimad och ibland bara allmänt virrig. Han bryter inte ihop i en liten hög om matte råkar trmapa på honom, han blir inte knäckt för tid och evighet om matte svär så det osar, då rycker han på axlarna och tänker att jahaja, nu är hon på det viset igen.

Beardisens matte är däremot tävlingsmänniska, så hon började som om det vore det mest naturliga i världen tala om att vi skulle ut på lydnadsbanorna. Då skrattade jag rått och hjärtligt. Hon lät sig dock inte kväsas utan fortsatte prata som om det vore en absolut möjlig realitet.

Gradvis nöttes mitt motstånd ner. Sen började vi träna i en ny grupp, det var mycket klickerträning, mycket positivt tänkande och - framförallt - det var ett roligt gäng som tänkte sig att göra tävlingsbanorna i Skåne osäkra med vårt blandade gäng.

Helt plötsligt fann jag mig ha bokat in oss på en lydnadsklass 1 i Trelleborg lagom till lucia, strax innan Huliganen fyllde två. Totalt hjärnsläpp. Men sagt är sagt och efter att ha tuggat på naglarna i flera veckor (kanske det borde ha varit vettigare att träna Huliganhund än tugga på naglarna kan man tycka) for vi iväg.

Huliganen klev ur bilen och gastade "tjena här är jag, är det någon som vill ha på flabben?!" det första han gjorde. Själv ville jag gå och gömma mig. Vi försökte värma upp - Huliganen hade överhuvudtaget inte tid att notera att hans matte fanns i närheten. Jag förebrår honom inte, hans matte hade ju omvandlats till en hypernervös stirrig tant som inte överhuvudtaget hade något gemensamt med hans coola matte, han måste ju ha trott det var en alien.

Sammanbitet släpade jag Huliganen in i ringen till platsliggningen när det var vår tur. Herregud vad två minuter är långa när man står där och försöker hypnotisera hundskrället att ligga kvar! Fast det vill jag ha sagt, att var det något som jag visste skulle funka, så var det platsliggningen. Och det gjorde det. Men sen kom ju tandvisningen.... "vafalls?!" morrade Huliganen, ska du peta mig i munnen, gubbe?! Vet hut!". Som tur var, hade domaren humor.

Så fortsatte det, vi tog oss runt mer eller mindre, ja Huliganen försökte vid något tillfälle rymma ut ur ringen för att hälsa på Beardismatten som stod där, men kom tillbaka på inkallning.

Så vi överlevde, och total katastrof blev det inte, och i helhetsintryck fick vi "trevligt samarbete!", så vi åkte hem och skröt för alla, vare sig de ville höra på eller inte, om vår tävlingstriumf!

Sen fick jag ett ännu större hjärnsläpp och anmälde oss till en tävling som gick av stapeln i samband med den stora internationella utställningen i Malmö på våren... hur tänkte jag då? En inomhustävling där det passerar i runda tal hundra miljoner människor och hundar precis bredvid ringen? Och där jag dessutom bjöd in resten av familjen att komma och titta?

Låt mig bara säga som så, att överlever man det, ja då överlever man det mesta. Huliganen rymde ur ringen för att hälsa på lillmatte och husse, jag körde inte bara dubbelkommandon utan kvadrupelkommandon, vi vägrade ut oss på hindret (enda anledningen till att Huliganen kom över, var att tävlingsledaren sammanbitet sa att "nu ska han över, koppla honom och spring med honom". Och allt detta ackompanjerat av att alla resultat ropades ut i högtalare: "Och här blev det en nolla till!". Poängen blev lätträknade.

Kallsvetten rann, jag hade gärna sjunkit genom golvet, men Huliganen, han var tämligen oberörd av det hela. Nöjd med sin insats, som alltid - man kan inte annat än älska den hunden!

Vilken vettig människa som helst hade väl insett att det där med tävling, det är inget för Huliganekipaget. Men Huliganmatten kan vara oerhört envis och har ett dumdristigt drag i sin karaktär. Envis som en mula bet hon ihop. Här skulle tävlas och  här skulle det bli resultat.

Vi tränade och klickade och tränade och svettades. Vi avancerade. En fantastisk dag, en underbar tävling så stod faktiskt Huliganen vid momentet "ställande under gång". Det var som i en amerikansk film av smörigaste slag - jag vände mig och där stod han! Han satt inte. Han låg inte. Han snusade inte efter något annat, nej han stod där och såg självbelåten ut, som en riktig lydnadshund. Vilken triumf! Inte ett öga var torrt. Jag övervägde att föreviga ögonblicket i brons, låta göra en staty i övernaturlig storlek, skänka den till Lunds stad och döpa den till Ståndet. Fast av någon anledning som jag för tillfället glömt så blev de inte riktigt så.

Vi tävlade ganska många gånger faktiskt. Fler än jag riktigt vill erkänna, för jag tycker kanske att man borde kunna fixa ett förstapris i lydnadsklass 1 på ett inte alltför stort antal försök...

Vissa saker gick alltid bra. Platsliggningen gick alltid. Även om hundar var upp och lekte, även om det körde motorcyklar precis bakom, även om Huliganen blev hotad av en annan hund (vilket han blev en gång) så låg han. Lagd hund ligger, tycktes vara hans paroll. Även om han den gång när vi tävlade på en appellplan där det rastats löptikar lyckades omärkligt snurra runt så att han låg med rumpan mot matte med nosen lycksaligt nerkörd i en underbar fläck. Dock låg han troget om än inte riktigt regelmässigt.

Tandvisningen gick alltid på samma sätt. Huliganen morrade lite för säkerhets skull, men visade godvilligt upp gapet - och var det en rutinerad domare så sa han/hon att "det morret betyder inget" också fick vi en 10:a, eller också nollade vi.

Sen kunde det gå lite hipp som happ. I sina bästa stunder uppvisade Huliganen ett fritt följ som var jättebra, andra gånger kunde man gå där och helt plötsligt så fick man en smygande misstanke att kanske det var så att det bara var jag som gick där på kommando, och när man sneglade bakåt så upptäckte man en hund som stod och luktade på något som uppenbarligen var mer intressant än matte. Det var liksom betydligt mer 'fritt' än 'följ' så att säga.

Man fick lära sig att ha humor, man fick bespetsa sig på att läsa kommentarer som "äter gräs" i tävlingsprotokollet. En mycket bra kommentar om man varit en ko, men kanske inte vad man vill läsa just i ett lydnadsprotokoll.

Ljusa dagar kunde vi få mediokra poäng på momenten, men ändå en tia i det allmänna intrycket för vårt samarbete, andra gånger fick vi ett kort och kärnfullt "okoncentrerat".

Vi lyckdes aldrig riktigt knyta ihop det, som mest fick vi 158 poäng, och det behövs 160 för att avancera till Lydnadsklass 2.

Vad värre var, var att jag började ta det på för stort allvar, nu skulle jag minsann få till det, och vår coach började också tycka att vi skulle prestera något, mer än att vara till allmän munterhet och fröjd för åskådarna. Han började muttra mer och mer om att nu var det på tiden att vi lyckades. Och trots att han pratade så mycket om positiv förstärkning och skapa förväntningar och det ena med det andra så slutade det till slut ändå med att han tyckte att jag skulle ta Huliganen åt sidan före tävling, provocera fram olydnad och med en vacker omskrivning "visa vem som bestämmer". Utan att någon såg det.

Till min skam får jag erkänna att jag gjorde det. Alltså, jag har inga invändningar mot att man tar tag i sin hund om och när det behövs, och om man har en hund som fixar det. Men att klippa till sin hund för en tävlings skull? Det är verkligen lågt.

Sista gången jag tävlade så slutade det med att när jag lagt Huliganen för platsliggningen och gick tillbaka till utgångspunkten så vände jag mig om. Och då fick jag se Huliganen komma smygande efter mig, med hängande öron och svans, han visste att han gjorde fel och han var så långt från sitt vanliga glada jag att jag blev gråtfärdig. Vi försökte oss på att tävla ändå, men mitt i fria följet så bröt jag. Jag insåg att nu var det inte roligt längre, inte för mig, och absolut inte för min hund. Ska man tävla så ska det vara för att det är roligt för båda. Jag tycker själv att jag gjorde något oförlåtligt mot min hund, bara för att jag fick för mig att vi skulle tävla.

Coachen vägrade att prata med mig efter tävlingen, och jag har aldrig gått tillbaka till hans träningsgrupp. Jag har lovat mig och Huliganen att det här ska jag inte utsätta oss för igen. Däremot har jag och Huliganen fortsatt att träna på egen hand, mest spår för det är roligast, med också trix och, jo faktiskt, sånt som linförighet och fritt följ.

Jag vill ha en hund som kan gå lös, som kommer på inkallning och som trivs med livet. Och det har jag. Om jag sa att han aldrig drog i kopplet skulle jag däremot ljuga så tungan blev blå - men han kan göra det och han gör det när han verkligen inser att jo, det är faktiskt så matte vill ha det.

Kanske att jag någongång tävlar igen, men det kommer i så fall att bli med en annan hund.

Oj, hoppsan, det här blev visst lite långt - men å andra sidan så har jag ju inte bloggat på några dagar, så man får väl se det som tre till priset av en. Eller nåt.

Ja just det

Jo det här om idrottsliga prestationer. Kanske någon läsare tänker "men har hon inte tävlat med sin hund, människan? Det borde väl vara idrottsligt så det räcker till och blir över?".

Någon dag, en dag när jag känner mig mentalt stark, ska jag berätta om Huliganens och min tävlings"karriär" på lydnadsbanorna.

Antingen mycket mentalt stark, eller berusad på champagne.

Idrottsliga prestationer

Jodå, en annan har ju vunnit ett och annat idrottspris i sina dar. Jomen.

När jag gick i femman, någon gång på yngre medeltiden, så hamnade mitt lag på en hedrande tredjeplats i brännbollsturneringen och vi vann var sin lilla tennsked. Himla fint pris. Äran kanske inte direkt tillkom mig, för jag tillhörde de där som alltid blir valda sist till lagen, de där som står där och väntar i sin ensamhet när alla andra har hamnat i ett lag och där någon till slut motvilligt säger att "vi tar väl henne då, hon har i alla fall gympaskorna på sig".

Tja och sen så var det ju 1995 när jag lättsinnigt antog utmaningen från mina löpargalna kollegor att springa Lundaloppet. 10 jävligt långa kilometer, 2 varv, hela tiden uppförsbacke kan jag säga. När jag antog utmaningen var det höst och väldigt långt till maj, när loppet gick av stapeln. I februari-mars önskade jag att jag hellre bitit tungan av mig än kläckt ur mig att "jodå, klart jag ska springa".

Om man sprang milen på under 60 minuter så fick man medalj. Jag sprang och jag sprang och jag sprang, svetten lackade och det var bara tanken på medaljen som fick mig att hålla ut och inte bryta ihop i en svettig liten hög i Lundagård. På allt mer stumma ben sprang jag, för min inre syn såg jag hur jag skulle intervjuas när jag i triumf löpte in på Centrala Idrottsplatsen. Ni vet, de där intelligenta och nyskapande frågorna: "Hur känns det?" (svar: "jag döööörrr - ge mig genast lite upplivande champagne!"), och "när förstod du att du skulle klara det?" (svar: "klara? Va? Är jag framme? Redan?").

I alla fall, jag löpte in på 59 minuter och blev visserligen inte intervjuad men medalj fick jag.

Sen så var det lite tomt med idrottspriserna, det var det, ända tills i höstas då jag ju faktiskt, till allas - inklusive min egen - förvåning belade en hedrande andraplats i företagets golftävling och vann en bärbag.

För övrigt har det varit magert med vinster och prispengar, tur jag inte försökt livnära mig på det här.

Ända tills igår! (Här kan man tänka sig lite dramatiskt musik, det hade nog passat in).

Maken och jag var ju bjudna på oerhört luxuöst galej, mat och handboll och mingel med assisterande tränaren i VIP-avdelningen, jajamensan! Är man en VIP-människa, så är man.

Då avhölls en frågetävling om handboll. Herregud, jag vet väl inget om handboll! Mer än att sonen spelat och man körde som en tätting till träningar och matcher och sånt. Nu skulle man svara på 10 våldsamt svåra frågor. Första var ganska lätt, vad är LUGI en förkortning för? Det fixade man ju, eftersom man fick tre alternativ. Men sen! Sen ville de veta allt möjligt svårt. Hur många skånska lag som spelar i Elitserien till exempel. Frågor om regler och sånt.

- Alltså, ser jag ut som om jag är handbollskunnig?! hade jag lust att utropa harmset. Men det gjorde jag ju inte, artig som jag är. I stället sneglade jag skamlöst på maken och skrev av hans svar. Dock var det en fråga där jag svarade 750 i stället för hans 500, bara för att vara lite självständig och sisådär. Och det, vill jag tala om, var ett genialiskt drag! För då fick jag 8 rätt av tio och maken fick bara fjuttiga 7! Så då var det JAG som fick gå fram och under massornas jubel få mitt pris, nämligen detta:

Prunkande pensée och fundersam ängel

x

Men jag är en schysst prick, så maken ska få en av de tre golfbollarna. I ärlighetens namn var det nog mest hans förtjänst att jag vann...

Ikväll kommer det inte att bloggas

Inte i Huliganbloggen i alla fall.

Jag ska nämligen på galej! Med maken, det är han som bjudit. Eller bjudit och bjudit och maken och maken, det kan ju diskuteras.

Så här var det:

Maken kom hem en dag och frågade "vad gör du onsdag kväll?". Jag tänkte bums att nu skulle han bjuda ut mig på ett tjusigt ställe, hälla i mig champagne och överösa mig med långskaftade röda rosor, så jag förträngde raskt alla tankar på att det är akvarellkursdag och på alla de avloppsrör som jag hade kunnat måla om jag gick dit. Alltså svarade jag att jag var lös och ledig som fågeln och disponibel för allehanda förlustelser.

Hann rentav tänka att man kanske skulle ta en runda på stan och köpa något snyggt att ha på sig, något som passar till champagne och rosor? Kanske rentav raka benen? Riktigt slå på stort och göra sig fatal och tjusig.

Maken lät meddela att företagets revisorer skulle bjuda på mat och handboll i stadens nya arena.

Okej, tänkte jag, det låter ju inte som om det blir Grand precis, men kanske någon annan trevlig liten bistro eller så. Inte direkt champagne men i alla fall ett glas rött? hoppades jag vidare.

Maken lät meddela att maten blev buffé. I handbollsarenan.

Nåja, man kan väl slå klackarna i taket ändå. Fast jag bryr mig nog inte om att gå och köpa mig en ny klänning precis. I synnerhet inte som vi ska se Lugi-Alingsås... Det låter mer som jeans och tröja.

Tisdagsträning

En hård och ansträngande tisdag har det varit för Huliganen och mig. Först så jobbar man, jobbåjobbåjobb tills hjärnan blir rödglödgad och packar in. Vi är ett bra team, Huliganen och jag. Jag jobbar och Huliganen äter upp min ost vid fikapauserna.

Sen åker man hem, slänger sig iväg till gymmet och flåsar på, allt medan man för sin inre syn ser hur oerhört vältrimmad man kommer att bli om bara en sex-sju år eller så, förutsatt att man sliter vidare alltså.

Huliganen får inte följa med, vilket han tycker är högeligen orättvist.

- Jag kan vara din coach, föreslår han. Han säger att han kan jaga mig över löpbandet, hetsa mig på crosstrainern, kasta hantlar efter mig och allmänt vara behjälplig. Otacksamt säger jag att jag klarar mig själv.

När jag kommer hem tycker jag dock att även Huliganen bör träna lite.

Vi plockar fram de vanliga prylarna och sätter igång, men den här gången i matsalen, fast vi annars brukar träna i köket. Helt plötsligt så kan då Huliganen inte begripa de enklaste kommandon.

- Hämta ankan! säger jag uppmuntrande och har klickern i beredskap. Huliganen far ut i köket och ställer sig att äta lite torra kulor i skålen? Förmodligen tänker han att det behövs lite kolhydratuppladdning före träningen.

Jag återbördar Huliganen till utgångsställningen och tjatar vidare om ankan. Ankan? säger Huliganen då, det vet jag inget om. Sen rusar han ut i hallen och hämtar min nyckelknippa som ligger i trappan. Ja, jo, säger jag då, det är nog så bra min bäste Huligan, men någon anka är det ju inte.

- Har du PMS? undrar jag sedan, eftersom jag själv brukar bli lite ostrukturerad vid sådana tillfällen, men Huliganen förnekar bestämt att det är så.

Han fortsätter att vimsa runt och blandar ihop ankor och slalomgående och kryp och sitt-å-ligg till ett enda mischmasch, men frolic det vill han ha ändå, den hagalne lille slarvpellen.

Till slut enas vi dock om att göra något som han faktiskt kan, nämligen balansera på liten låda. Och då slutar vi, medan vi är på topp så att säga. Kanske inte mycket till topp, och inte mycket till träning, men ibland blir det inte bättre än så här en tisdagskväll i mars.

Trädgårdsskola (för Lotti)

Jag förstod av en kommentar på mitt vårinlägg att det finns en hel del prestationsångest vad gäller trädgård ute i riket.

Eftersom jag själv passerat alla stadier på min väg mot trädgårdsnirvana tänkte jag bibringa er lite av min vishet, klokskap och allmänt självgoda inställning till Hur Det Bör Vara för att uppnå Klimax (alltså i trädgårdshänseende, herregud för andra höjdpunkter får ni nog söka er till en annan blogg).

Först så köper man sig ett gammalt hus med en gammal trädgård. Sen så orkar man inte sköta den på en 15-20 år sådär, utan klipper hjälpligt ner det som behöver klippas ner och blundar för resten. Eventuellt krävs här att man tar på sig allra största skygglapparna när man går ut.

Sen börjar man tro att man kanske ändå skulle... att det ändå kunde vara roligt...

Då lånar man alla böcker man man kommer över, köper de glassigaste och glossigaste magasinen och smider de mest orimliga planer som tänkas kan. Dessa inbegriper viktorianska murar, vattenfall, rhododendrondalar (helt utan hänsyn taget till att man bor på den plattaste av lundaslätter), rosenpergola, grönsaksland och lite annat som jag förträngt.

Sen rusar man iväg till närmaste plantskola och köper febrilt och helt oplanerat och ostrukturerat diverse växter som man knör ner i alldeles för små planteringshål i den styva lerjorden helt utan plan, sans, vett och besinning.

Belåtet slår man sig till ro och förväntar sig att det stora blomsterprunkandet ska infinna sig.

Efter ett tag smyger sig en misstanke på att ojdå, det kommer nog inte att prunka... och allt det där ogräset som man i ett anfall av städiver rensade bort för två månader sedan har liksom återuppstått från de döda. Då svär man sina mest osande eder som får mödrar i två häraden bort att hålla för öronen på sina små oskyldiga barn.

Man inser att trädgårdsarbete är hårt arbete, svett och tårar. Man måste ha planer. Man måste kunna en himla massa.

Sen tänker man att herregud ska det vara så här jobbigt så kan det minsann vara. Förresten har det där med hårt arbete, planering och svett och sånt aldrig riktigt legat för en, inte riktigt känts naturligt. Sorgmodigt hasar man runt i trädgården och känner sig som Liemannen, sprider död och förintelse omkring sig.

Sen börjar man gaska upp sig. Tänker att man trivs ju ändå rätt bra med sin ostrukturerade trädgård. Och att om man nu gillar tagetes och rosenskära så är det väl bra? Lättodlat är det också. Och om det dör en eller annan rosenbuske, en eller annan perenn så gör väl det inget? Det är ju ändå roligt att köpa nytt.

Man går på ett trädgårdsföredrag av Gunnel Carlsson och hör visdomsorden att det enda man inte får göra med sin trädgård är att tycka att den är tråkig, annars får man faktiskt göra precis som man vill.

Det är då man utvecklar det selektiva seendet. Man ser det som är fint, snusar på de växter som faktiskt blommar och struntar i resten. Man köper glatt ett exemplar vardera av fjorton olika sorter och klämmer ner bredvid varandra i en rabatt, fast regel 1A säger att man ska ha minst 3 och helst fler av varje sort. Färgstämt ska det också vara och man ska kunna rabbla alla namnen på latin, men se, det skiter man i, för nu inser man att trädgården har man för att det är roligt,  inser att man njuter minst lika bra av att dricka ett glas vin i en något vildvuxen trädgård som i en där blommorna står på parad.

Man lär sig att tacksamt ta emot de blommor som villigt sprider sig, som aklejor till exempel. (Obs! detta gäller inte gullris, gullris ska tamejtusan veta sin plats och tillika hut, inte sprida sig hur det vill). Man tänker lättsinnigt att man behöver faktiskt inte skörda alla sin äpplen och koka mos som räcker till ett helt landskap, i alla fall ett av de mindre.

Man behöver faktiskt bara få lov att njuta av att ha en trädgård att gå ut i, att kunna känna att det är ganska kontemplativt att rensa lite ogräs då och då, peta lite här och påta lite där, uppnå någon form av väpnad neutralitet med kirskål och åkervinda.

Jag har några riktigt anskrämliga hörn i min trädgård. Å andra sidan har jag några riktigt trevliga också, så då behöver man ju faktiskt inte placera sig i de fula.

Medge - visst är ni imponerade av min visdom?

Läsning för själ och sinne

En av de trädgårdsbloggar jag länkat till har lagt ner. Jag har full förståelse för att man kan vilja börja om, göra något annat, hitta nya vägar att gå.

Länken till Den Ofrivilliga Trädgårdsdesignern ligger dock kvar, för man kan ju läsa de gamla inläggen tycker jag. Det mår både man själv och ens själ bra av.

Dock har bloggerskan till all lycka lanserat sin sin nya blogg, och den tycker jag man ska läsa. Den är ganska nystartad men lovar gott!

Enda bristen jag kan se är att det verkar vara väldigt lite västgötaspets i den, men eftersom förtjänsterna är så många så kan man nog överse med det.

Vasaloppet

Åh så vilsamt det är!

Jag sitter här i fåtöljen, bloggar lite, läser lite tidning och hör hur folk stångar och svettas och stakar och har sig, mil efter mil efter mil. Och då tycker jag att det är så alldeles oerhört njutningsfullt att slippa!

Jag kastade en liten blick på tv:n och konstaterar att det är snö i mängder där i Mångsbodarna eller Smågarn eller vad det heter, tittar ut genom fönstret och konstaterar att det är betydligt mindre av varan i min trädgård och känner en stor sällhet i hela kroppen.

Det är snö i Dalarna och jag är inte där! Hurra! Inte behöver jag åka skidor heller.

Nä, det gör inte ett dugg ont!

När knoppar brister, alltså. Jag har stor respekt för Karin Boye, men hur jag än känner efter så är det bara ett stort glädjespritt i kroppen som känns när man ser det här:

Syrenen visar otvetydiga tecken på att jo, nu är det på gång minsann.

Visserligen har vi svinkalla morgnar fortfarande, men solen, den skiner som om den vore på lyset minst sagt och framåt dagen så är det till och med någon plusgrad. Snön smälter, knopparna växer och katten har blivit av med sin snömössa och sitter där och ser så högdragen ut som bara katter kan:

Uppfordrande katt

Han blickar ut öve sitt kungarike och ser ut att tänka att nu får hon väl ändå sätta fart, den där människan?

Själv går jag runt och njuter av att trots -9 på morgonen så är det VÅR!! Ja minsann. Än så länge är jag ju dessutom i det där saliga skedet att det faktiskt är för tidigt att börja gräva och rota och rensa och planera och vara seriös.

Man kan spankulera runt och lättsinnigt tänka att tja, kanske jag skulle anlägga en surjordsrabatt här? Eller gräva upp ett jättemegagigantiskt köksland där? Där jag självklart skulle rensa, så, ansa och sen skörda så det stod härliga till i upphöjda odlingsbäddar där jag sådär estetiskt sprängt in lite vanliga blommor och en och annan antik grekisk staty som jag hittade där den låg och skräpade i något hörn. Ja ni vet, så som det ser ut i trädgårdstidningsreportage där varenda människa tycks ha gigantiska antika terrakottaurnor, käcka loppisfynd som man släpat med sig från den lilla pikanta loppisen i Övre Mongoliet när man råkade passera. Inte massproducerat från Plantagen precis.

Men än är det ju för tidigt. Man kan inte börja klippa ner de gamla vissna perennerna än. Det finns inga ogräs. Det finns bara förväntan!

När man gått omkring och känt förväntan tillräckligt länge och börjar bli lite köldnupen om kinden så drar man sig in i växthuset. Kollar om någon pelargon verkar överleva. Tittar på tulpanerna och narcisserna som verkligen visar livslust så det spritter om det:

Hurra, det växer!

Efter allt detta trägna arbete har man verkligen gjort sig förtjänt av en liten tepaus i växthuset. En kopp Kusmis chaite, Allt om Trädgård och livet känns verkligen på topp!

Just då känns det där med mördarsniglar, bladlöss, svarfläcksjuka, åkervinda och sånt väldigt långt borta.

Det är inte bara jag som njuter av att kunna vara ute igen:

Trädgårdshuligan

Huliganen kontrollerar snödjupet och konstaterar att det är inte så mycket kvar. Sen far han runt i murgrönan bakom växthuset så att livsglädjen hörs över hela kvarteret, skäller på grannen som är ute och bär sten, far runt och tjoar på en annan granne som luftar sin motorcykel och låter rent allmänt omgivningen veta att våren är på gång och västgötaspetsen med den.

Sen går vi och tittar på fler knoppar, klätterhortensian ligger verkligen i startgroparna:

Jag känner efter igen. Men nej, inte det minsta lilla magknip känns, bara ren och skär fröjd!

Detta handlar inte om snö.

Nej det gör det inte. Fast det är kallt. Och snöigt. Och kallt. Och nämnde jag snö? Och kylan?

Sånt handlar det alltså inte om. Detta inlägg handlar om fötter.

Små, små ellenfötter.

Alltså, jag begriper inte vad det är med mig. Jag är en mogen, genomklok, förtjusande, balanserad och charmerande (låter jag självbelåten säger ni?!) dam i mina bästa år. Jag faller inte i farstun för bebisar, valpar, kattungar och sånt. Jag kliar dem under hakan med ett förstrött pekfinger och säger plutteliplutt/nussetusse/kissemisse eller annat tillämpligt med en förstulen gäspning.

Äh ska jag var ärlig så faller jag visst som en fura för valpar och kattungar och föl! Det är väl självklart, det gör väl alla?

Men bebisar förhåller jag mig mer avvaktande till. Jag är inte den som med vild blick kastar mig över varenda barnvagn på stan, brottar ner mamman och tvångsgullesnuttar med varenda bebis.

När det gäller Ellenbebis så gäller inte detta. Detta är en av de sötaste bebisar jag sett, med en klok och genomskådande blick i ögonen. En blick som säger att du är en trevlig prick, dej hade jag velat prata med. Om jag hade kunnat alltså, men vi kan ha lite själarnas sympati om du vill.

Ellenbebis var alltså på besök i eftermiddags. Vi traskade in till stan för att shoppa bort lite ångest - detta bestod av ett besök på apoteket, inköp av nappflaska och sånt. Vildare än så blir det inte numera. Jo ett systembolagsbesök hanns också med, man kan ju inte totalt fastna i det mammapräktiga.

Väl hemma så fick jag äran att byta på Ellenbebis för Ellenmamman är nyopererad i sin tumme och bör inte få bacillusker i såret. Inte ens babybajsbasillusker. Därför får jag förtroendet. Det känns lite ringrostigt, men mysigt ändå (eftersom det artiga barnet inte åstadkommit alltför mycket av sånt som man kanske inte direkt vill skriva om i en blogg). När hon ligger på sängen och sprattlar med små knubbiga ben och njuter av livet som blöjlös kan man inte låta bli att förundras över de där små snuttepluttiga fötterna. Annars är jag ingen fotfetischist men små rosenfötter i storlek 12? går inte att motstå.

Huliganen vill också vara med och byta blöja. Han trycker sig in mellan mina ben och ställer sig på bakbenen för att kolla in vad som försiggår. Ellenbebis sparkar med fötterna mitt framför nosen på honom och man ser att även Huliganen blir fängslad. Han kan inte låta bli! Han måste slicka lite på dem när de far förbi. Ellenbebis ser road ut. Något kittlas!

Och nu, just nu, inser jag att jag håller på att bli totalt helfjompig. Nu ska jag gå och göra något vuxet, moget, behärskat och sansat.

Men vad?

Ska jag gå och deklarera lite? Göra en aladåb? Putsa matsilvret?

Äh, jag tror jag går och lägger mig. Godnatt!

Efterlängtat besök

I soffan ligger 186 cm son. Det känns hemtrevligt, det ska bli himla roligt att ha honom på besök några dagar nu när han har permission och är hemma i Sverige.

Och då så gör det faktiskt inte så mycket att jag inte fick måla några blommor på akvarellkursen.

Konstnärsvånda

Idag är det onsdag. Onsdag är akvarelldag.

Full av misstänksamhet närmar jag mig kurslokalen. Ska vi få måla traktorer? Asfaltsläggningsmaskiner? En avfallskvarn? Möjligheterna är många och skrämmande. Lite försenad ångar jag in i lokalen. Alla sitter redan beredda och dagens uppgift är utdelad.

Alltså, jag börjar inse att det blir liksom inga blommor målade på den här kursen - men ett vinterlandskap?! Nu när man är så trött på snö att man är färdig att emigrera till Sahara på studs, då ska man dessutom måla av eländet? Tillsammans med en förfallen gärdsgård och en rucklig gård?

Jag gör två försök. Sen knycklar jag med eftertryck ihop papperna, slänger dem i papperskorgen och säger vänligt men bestämt att nu får det vara nog med självplågeri.

Kursledaren tittar på mig och inser att man tjafsar inte med en kvinna i klimakteriet utan säger lite svagt att nästa gång kan jag ju ta med egna motiv. Kanske det, säger jag avmätt.

Åh, det måste vara väldigt roligt att ha mig som elev!

Träningsvillighet

Igår kväll uppsökte jag det näraliggande gymmet som ett led i min kampanj för att visa kroppen vem det är som bestämmer. Här gäller det att sätta ner foten, peka med hela handen och tja, för all del, göra en armhävning också när man ändå är igång och viftar med kroppsdelarna.

Jag tycker det är rätt skönt att träna så det är ingen större uppoffring, men jag ska inte neka till att det är tämligen behagligt att koppla av i soffan efter väl förrättat värv.

När jag suttit där en stund känner jag att någon stirrar på mig. Det är Huliganen. "Men jag då?!" säger ögonen. "Jag vill faktiskt också träna!".

Så då gör vi det. Vi tränar på 'kryp', lite fjärrdirigering och på att markera spårapporter, allt för att vara beredda när våren anländer och vi kan dra ut i spårskogen igen.

Huliganen går igång på alla cylindrar. "Mera, mera!" hetsar han. Han har en träningsflit som vilken OS-deltagare som helst skulle avundas honom.

Till slut tycker jag det räcker. Det gör inte Huliganen. "Nu gör vi armhävningar!" säger han förväntansfullt.

Då är måttet rågat. Jag drar mig in mot sängen och drar täcket över huvudet, men kan inte utestänga ljudet av den lille träningsnarkomanen som flåsar å-ett-å-två-å-ett-å-två-å-heja-på...

Själv är jag rätt så nöjd med att det dröjer några dagar tills nästa gymbesök.

Drar in hakan igen...

Nu snöar det rejält... och blåser iskalla vindar... och SMHI har utfärdat halkvarning inför kvällen.

Jahapp.

Men det var skönt så länge det varade.

Jag sticker ut hakan

Nu är det VÅR!!!

Japp, tecknen är otvetydiga. Det är 1 mars (och minns vad min mamma sa). Det töar och slaskar och rinner och ligger grus i drivor. Lera!! Hurra!'

När vi gick morgonpromenaden nyss, maken och jag (nej nu skojade jag, det var ju huliganen och jag. Så klart), så var jag djärv nog att lämna broddarna hemma för första morgonen på länge. Saknade dem inte alls måste jag säga.

Och igår när syrran, huliganen och jag traskade runt ute vid Nöbbelövs kyrka så såg vi dem! Plötsligt tvärnitade vi och skrek: Titta!!

Vadå, tänkte huliganen, är det en löptik? Men nej, det var årets första vintergäck! De skulle ha medalj för tapperhet i fält tycker jag. Snön hade precis töat bort vid en husvägg, och där stod och lyste.

Ja, kära dotter i din glasgowska tropiska klimatzon, jag vet att ni haft mycket mer blommor länge nu, men fatta vilken känsla det var. Ljuvligt räcker liksom inte till.

Bild?

Jamen herregud, tror ni jag hade kameran med? Syrran hade det i och för sig, får nog kolla in hennes blogg...

Edit: just det, titta här!