Kvällsmat

Vi har precis ätit kvällsmat. Jag gav maken ett val - vill du ha knäckemackor eller vill du ha ostar från Vilhemsdal och Boels Blå från mejeriet i Hishult, tillsammans med lite fikonmarmelad, kex och ett glas vin?

Den mannen upphör aldrig att förvåna mig. Han valde ostar, vin och fikonmarmelad.

Frustration

Ibland har man olika mål med en och samma sak. Då, när vi fortfarande åkte på skidsemester, t.ex., ja då var mitt mål att överleva veckan, medan jag insåg att övriga familjemedlemmars var att åka så mycket som möjligt och ha kul.

När det gäller trädgården så divergerar målen lite också. Makens mål är att det ska vara lättskött, att gräsmattan ska vara lätt att klippa och att det ska se någorlunda städat ut i trädgården.

Mitt mål är att det ska vara kul och att det ska vara mycket blommor.

Igår meddelade jag därför att jag funderat på att gräva upp en rabatt till, jag hade också bestämt var den skulle ligga. På det stället är gräsmattan ändå rena hånet, medan en prunkande rabatt avsevärt hade höjt livskänslan. För att inte tala om skönhetsvärdet i trädgården.

”Mhmm” svarade maken försiktigt. På min franka fråga om detta inte var en bra idé (och observera nu att jag inte sagt ett ljud om att han skulle gräva, ånej, grävandet tänkte jag stå för själv), så säger han att jo, ja, men han vill inte att trädgården ska bli för jobbig för mig. Tänk om jag inte orkar? Tänk om det blir för mycket rabatter.

Men herregud! Hur svårt kan det vara att bara svara "det låter snyggt, gräv på du, älskling!".

Min omedelbara reaktion är att snabbt och skoningslöst pulvrisera ett sånt andefattigt och ogenomtänkt argument.

Sen börjar jag, jo faktiskt, tänka efter. Har han rätt? Är det så att jag har pms och bara därför vill bita huvudet av honom direkt? Eller är jag en klok och förnuftig 50+:are som är i stånd att se saken från andra sidan, att väga för och emot, att vara rationell och förnuftig och tänka efter före och allt det där?

Jag sa inget om hans invändningar mot mitt förslag om att gräva en ravin i trädgården, kanske var det inte direkt genomförbart. Eller att anlägga en vallgrav. Att jag inte fick stående ovationer då, det kan jag erkänna var fullt förståeligt. Men en sketen liten rabatt??!

Nu har jag tänkt efter. Nu har jag varit rationell och förnuftig. Och nu tänker jag på ett moget och förnuftigt sätt ryta åt maken ”Har du inga visioner!?!”. Sen tänker jag på mitt balanserade medelålders vis sparka honom på smalbenen.

Lättskött. Fnys.

Dödsruna

Graham Thomas är död. I alla fall rör han inte på sig. Han var vacker och charmerande i sin livstid, men hela tiden något klen. Trots öm omvårdnad verkar han ha dragit sin sista suck.

Må han vila i frid.

Glorious golf!

Eller kanske rubriken ska vara "Gastkramande golf?" - ja det ena kan ju leda till det andra, för onekligen så är det att golfen lockar fram ett brett känsloregister till och med hos den obotligaste träbock.

Det var ju märkligt hur den här bloggen spretar iväg, förresten. Den skulle ju handla om hund och trädgård och vips! så har såväl skalbaggar som golf nästlat sig in på det försåtligaste vis.

Man skulle, som i den danska nationalsången, kunna säga att "han stod i rök och damm", om man byter ut rök och damm mot stormvindar, hagel och åska. Men utan att darra på manschetten så stod han som klubbmästare till slut! Sonen, klubbmästaren. Med 7 slags marginal stod han pall och landade överst på prispallen. Detta nämner jag bara lite i förbigående sådär, mest för att illustrera hur golfen som sagt tar över den här bloggen.

Om jag är stolt och vill låta hela världen få veta? Inte då! Att jag funderar på att trycka upp t-shirts med bild och med texten "Min son, klubbmästaren!" beror mest på att det är dags att fylla på garderoben med lite höstkläder.

Huliganen - numera också golfspelare!

Jag är ju inte bara matte, jag är ju golfspelare (?) också. På vår klubb var det länge förbjudet att ha hund med sig på banan, men i takt med att golfklubbarna får mer ekonomiska problem, färre greenfeeintäkter och så, så får de ju bli lite mer användarvänliga så att säga. Alltså tillåts sedan något år sedan hundar på banan.

Trevligt, kan man ju tycka. Det finns dock ett förbehåll, hundarna ska vara tysta och inte störa. Högst befogat och mycket rimligt. Dock är det ju så att Huliganen är en spets, och inte en liten blid och timid en som inte vill framhäva sig själv. Nej det är snarare så att "där huliganen drar fram, där hörs det" (gammalt djungelordspråk). Så hela konceptet föll ju liksom på det.

Men nu har vi ändå gått där och tänkt att man kanske skulle försöka ändå? En dag när man kan räkna med att banan inte är överbefolkad. Idag var det dags. Idag skulle det ske. Vi beslöt att börja försiktigt, jag skulle inte spela utan bara traska med, så att jag kunde hålla Huliganen i herrans tukt och förmaning medan maken och vännen M spelade. Blev det för högljutt så fick vi helt enkelt göra en snabb sorti och låta lugnet lägra sig igen över banan.

Sagt och gjort - kvart i jävla sju imorse stod vi på första tee, inte uppvärmda men redo. Bollarna susade iväg över fairway och vi susade efter. Ja susade är rätta ordet, för Huliganen blev till den milda grad upphetsad över att få följa med att han använde sig med stor kraft och lust av den gångart han uppfunnit på egen hand, nämligen den så kallade katapultlarvstilen. Denna stil går ut på att man hänger sig i kopplet och med fyrfotahopp studsar framåt, döv och blind för sin omgivning. I synnerhet då för sin matte.

I fjärran skådade vi en annan golfande hund som gick fot bredvid sin husse och som prompt satte sig och väntade så fort husse skulle slå. "Sicken inställsam mespropp till hund" såg man att huliganen tänkte då.

Men annars måste jag säga att huliganen skötte sig utmärkt! Jag vill inte hävda att han inte drog i kopplet, för det vore en grov osanning. Jag vill inte påstå att han inte vill gräva i bunkrarna, för det ville han (men fick inte). Jag vill heller inte dölja att han bajsade på 7:ans tee, för det gjorde han (upplockat). Men han var - hör och häpna - tyst!! Ett enda litet småskall kom det och det var när husse ganska grovt missade en putt på ettan, och det var mer som "kom igen nu gubbe, hur puttar du egentligen?!". För övrigt - tyst som en mus. Han hade fullt sjå med att hålla reda på oss på banan, för är man vallhund så är man, och då vill man ha alla samlade. Inte att en hookar till vänster och den andra slicar till höger, nej samlat och fint ska det vara. Han tittade intresserat på alla slag, svansade runt och tröstade den som uttryckte sitt missnöje efter ett missat slag och var kort sagt mycket mer lätthanterlig på banan än vad man kunde trott.

Nu ska jag bara lära honom att spåra upp bollarna i ruffen också (och att förstulet sparka fram mattes boll till ett bättre läge när ingen ser).

Underbara augustidagar

Nu är det sommar igen - 25 grader och sol, det känns overkligt att det snart är september och att hösten är i antågande. Just nu är det inte höst. Just nu är det sommar, man kan gå barbent och iklädd t-shirt (ja för all del, en kjol också), man kan plocka rosor och lavendel och låtsas att man har semester. När man pratar med dottern säger hon att i Glasgow är det också omväxlande väder. Antingen regnar det, eller också regnar det. Men uppenbarligen är det en gradskillnad mellan hur mycket det regnar, och det får man ju också medge är en form av omväxling.

I detta sommarparadis finns det dock en orm. Inte en orm som hos Eva och Adam som lockar med äpplen (jag låter mig förvisso inte lockas av äpplen, ånej, mer till ska det för att få mig på fall. Fast prova med lite champagne, så låter jag mig så gärna förledas). Nej ormen i det är fallet heter häck. Häck som i häckklippning.

Vi har rätt mycket häck. Häck ut mot gatan. Mot ena grannen. Runt altanen och runt den andra uteplatsen där tomaterna växer och grillen står och ser manlig ut.

Inte nog med det. I häcken finns dessutom valv. Höga valv. Valv som man inte når att klippa utan stege. Jodå, vi har stege. En vinglig racklig sak. Bara det gör en ju lätt nervös. Sen har jag ju också en man som har för vana att ramla ner från stegar. Ja, jag erkänner, han har bara ramlat ner en gång, men då gjorde han å andra sidan det rejält, så pass rejält att det resulterade i ambulansfärd till sjukhuset och ett antal veckor på kryckor. Så kan det gå när man fastnar med benet och bryter knäet i sidled. Därför börjar jag hyperventilera redan vid tanken på att maken ska upp på stegar igen. När det väl är dags är pulsen uppe i sånt högtryck att den är färdig att eruptera likt Vesuvius och jag står och ser Sammanbiten ut. Maken blir lätt nervös när jag står där och ser Sammanbiten ut, och säger att jag behöver inte vara orolig. "Lätt för dig att säga" tänker jag då, "jag vet nog hur det går när du klättrar på stegar".

Nu är jag i alla fall euforisk. Nu är häckskrället klippt, och det högsta valvet är också klippt. Från marken - jo för jag gick in och lånade en mojäng från grannen som gör att man kan stå på marken och klippa grenar från höga träd. Av detta får man uppenbarligen mycket mjölksyra i armarna, vilket maken nu erfarit. Å andra sidan så fick han en lugn och fin fru, och det kan väl också vara värt något.

Sen satt vi ute och åt pannbiff och firade med ett glas vin på altanen i den underbara sommarkvällen. Ännu mer underbar blev den av att häckklippningen inte resulterat i minsta lilla avslitna korsband eller skadad menisk och det kan väl också vara värt att fira?

Vad huliganen kan

Huliganen kan mycket.

Han kan vakta trädgården.

Skrämma små barn.

Jobba som kontorsråtta.

Snusa fram var matte har gömt frolicar.

Tävla i lydnad, på sitt eget lilla vis.

Fara fram i spårskogen så att apporterna skingras i vinddraget.

Skälla.

Pyssla om matte när hon är pms:ig.

Gå fot (jo faktiskt!)

Sen kan ju huliganen andra konster också.

Han kan stänga köksluckor och dito lådor. En mycket bra sak i en familj där matte har olympisk medalj i konsten att inte stänga ovannämna luckor. För att inte säga lådor. Stänger man en låda, så vips! får man en frolic. Detta får till följd att hunden ibland blir så ivrig att man inte hinner få ut vad man ska ur lådan förrän han är där och stänger den. Då får man minsann akta fingrarna.

Sen kan huliganen gå slalom mellan mattes ben. I dessa lägen är matte, som själv är ganska kortbent, glad att hon inte har en dobermann. Smidig som en vessla snor han runt, man får se upp så man inte snavar över honom och ramlar ihop i en ograciös hög.

En annan bra sak som huliganen kan är att vinka. Ja, ja erkänner, han gör det bara när man blåser honom på nosen, och jag vet faktiskt inte riktigt vad den här konsten ska vara bra för. Men man får frolic om man utför den, och alla saker som man får frolic för är bra saker att kunna, det är huliganens fasta övertygelse.

Också kan han ju städa också! En mycket bra konst. Tyvärr inskränker den sig till att han städar ner sina leksaker i deras lilla låda, man kan alltså inte bara lämpa över dammsugaren på fredagen och säga att "om du dammsuger så plockar jag undan". Men man får väl ändå säga att det är en bra färdighet. Huliganen blir så ivrig, så ivrig, han dänger i grejerna med frenesi. Är man inte tillräckligt snabb med klicker och frolic så plockar han upp prylarna igen och dänger i dem ännu en gång, med ännu mer frenesi så att man inte kan missa hur duktig han är. Ibland slänger han bara grejerna i ungefärlig riktning mot lådan, men då blir det minsann ingen frolic. Strängt, kan tyckas, men då kan man ju betänka att jag minsann aldrig får minsta lilla chokladbit när jag städat.

Nu hade jag tänkt illustrera det här inlägget med tjusiga bilder på färdigheterna. Men det är ju attans vad svårt det är att fotografera en hund i rätt ögonblick, så det blev ganska taffligt. Ni får helt enkelt tro mig på mitt ord när jag säger att min hund, han är minsann så oerhört begåvad!

Om livet

Vore världen en bättre plats, vore livet så mycket enklare och underbarare om inte kvalitetssäkring fanns?

Ja,jag tror det.

Blir livet bättre med nybakta kanelbullar och te?

Ja, jag tror det.

Om kärlek

Nyss kom maken ut i köket, ställde sig bakom ryggen på mig, la armarna om mig och läste över min axel. Jag greps av ömhet inför mannen i mitt liv och sa "säg något passionerat och kärleksfullt till mig".

Mannen, villig att stå till tjänst, sa "ööhh, öööhh..." *tänka, tänka - aha! nu kom jag på det* och utbrister lättat i: "du är söt!".

Nu kan man ju tycka att i passionshänseende så kanske detta uttalande har sina brister. Men å andra sidan - efter närmare 30 års äktenskap, där rynkorna börjat sitt segertåg i mitt ansikte, där tyngdlagen tagit ut sin rätt så att brösten blivit längre samtidigt som naglarna å sin sida blivit kortare, gäddhänget fladdrar som segel i kuling och hårsvallet inte är så där värst svallande längre, jadå är det ändå ganska rart tycker jag.

Lite saved by the bell var det också. Han kunde ha sagt "du lagar god mat". En bra kommentar i och för sig, men kanske inte just i det här läget.

Fredag

Fredagar är i allmänhet bra dagar. Man slutar vid lunchtid på jobbet. Bara det är ju ganska trevligt. Egentligen var det så att jag började arbeta deltid (80%) när vi fått vårt första barn (dottern). Och så fortsatte jag med det när barn nr 2 (sonen) kom. Meningen var att gå upp på heltid när barnen började skolan. Tja, nu håller dottern på och doktorerar, och sonen är officer och singelhandikappare och jag, jag jobbar fortfarande deltid. Så kan det gå. I ärlighetens namn är det väldigt skönt och om ingen absolut tvingar mig till heltid så kommer jag nog aldrig att jobba heltid varje dag. På jobbet i alla fall.

Så jag slutade vid lunch, åkte hem till hunden, det blev lunch och sudoku i växthuset och sen promenad ner till pappa med hunden. Två flugor i en smäll typ. Nu vill jag väl i och för sig vare sig kalla hunden eller pappa för fluga, men ni förstår säkert principen.

Hos pappa fikade jag och lyssnade på hans betraktelser om pensionärslivet. Det är väldigt skönt att höra att han, trots bristande ork och darriga ben ändå trivs så bra. Hunden gillar också dessa besök eftersom han blir utfodrad med små kakbitar och annat. Idag försökte dock pappa bjuda på gammalt vetebröd. Artig som jag är så åt jag en liten bit, men hunden anfäktas inte av sån finkänslighet utan spottade raskt ut sin vetebrödsbit på golvet. Sen fick han en bit sockerkaka och var nöjd.

Sen promenerade vi hem i regndis, försökte ladda ner nya inloggningsprogram på datorn, satt i telefonkö till supporten, svor så det osade, lagade mat (pasta med kyckling, vitlök, champinjoner och basilika), drack vin och nu sitter jag i soffan och skriver här, hunden sover på mattan och mannen tittar på VM i friidrott. Behagligt är rätta ordet.

Och som en bonus tänker jag faktiskt lägga in en bild på den fula betongkrukan. Jag får dock säga att med hjälp av en liten viol och lite dekorsten så att man inte ser det totalt misslyckade dekormönstret inuti så ser det väl inte så pjoddigt ut.

Om skaparkraft och augustiträdgård

I helgen var systern och jag på betonggjutningskurs. I ihållande regn stod vi under ett träd och skapade. Själv skapade jag två trampstenar och två krus. Idag var det dags för uppföljning. Verken skulle pillas loss ur formarna och ovationer skulle genljuda över nejden. Om ni inte hörde några ovationer så kan det bero på att det inte direkt var ovationsläge. Om ni då kopplar detta till att det inte finns minsta bild i detta inlägg på alsterna så tror jag det börjar gå upp ett ljus.

Låt mig säga så här. Kursen var väldigt trevlig. Glad kursledare och sådär. Men jag kan ju säga att de två trampstenarna aldrig kommer att få besudla mina rabatter. Av de två krusen gick det ena sönder när det skulle pillas ur formen. Det andra är helt. Jag kommer att plantera taklök i det och sedan hävda att något ospecificerat barn i bekantskapskretsen gjort det på lekis och att jag av rent humanitära skäl har det framme.

Låt oss nu dra en barmhärtighetens slöja över betonggrunkorna. Må de vila i frid.

Men sen finns det ju annan skaparkraft. Sån som man inte går på kurs för, som klarar sig på egen hand. Jag talar ju självfallet om trädgårdens växtkraft. Visserligen är det en bra bit in i augusti nu, och man kan tycka att det börjar gå utför. Och visst, mycket har blommat över, mycket blev inte som det var tänkt, och visst känner man att hösten obevekligt är i antågande.

Å andra sidan; hösten är en fantastisk tid, jag tror det är min favoritårstid. Krispig klar luft, skarpa friska dofter, blå kylig hösthimmel, och milt vänligt höstdis. Fortfarande ser det dock ut så här i min trädgård: det blommar vit solhatt och fådd rudbeckia och om man blir hungrig finns det björnbär och vindruvor. För att inte tala om äpplen.

En del av rosorna som blommar, moschatarosen Felicia (Flisanrosen) och The Pilgrim. Andra rosor, som Kalmar, borde verkligen skämmas!

Tassbandaget del 94 och smärre sammanbrott

Jaha, nu vet man det. Tassbandage är en nervslitande historia. Hunden har fnattat med sitt eländiga bandage hela dagen. Det var satt inte för hårt, det kollade jag. Det fanns helt enkelt ingen anledning att fnatta, mer än att han verkligen inte ville ha något på tassen. Vem vill det? Ringde och konsulterade B, som tyckte att "ta av det då". Samtidigt så ville jag inte det, jag vill ju att såret ska läka. Han sov i alla fall hyfsat lugnt på jobbet på eftermiddagen, utom när det var fikadags, då utkrävde han ost av alla, jo för det var ju synd om honom. En taktik som lyckades i de flesta fall måste jag säga.

Bandaget slets i alla fall när vi gick på kiss&bajspromenad, så jag åkte till djuraffären för att köpa mer vetflex. Tänkte att han kanske inte gillade det röda, det kanske inte var tillräckligt manligt, så jag köpte svart med döskallar på. Mer macho än så blir det väl inte? Jag hade nog nöjt mig med vanlig enfärgad tråklinda om det inte var så att det var mönster på ALLA lindorna, och i valet mellan limegrön med hjärtan och svart med döskallar så vann döskallarna stort. Rena utklassningen.

Åkte hem och applicerade lite döskallar. Hunden blev inte ett dugg imponerad utan fortsatte fjanta runt som en lobotomerad skalbagge. Till slut gav jag upp, tog av bandaget och skulle sätta på tratten i stället så att han inte skulle slicka på såret. Då hittar jag inte trattskrället! Jag letade överallt. I städskåpet. I skåpet med golfgrejer. I källaren. I linneskåpet. Ja till och med bland hundgrejerna. Ingen tratt. Då blev jag lätt exalterad. Det kan till och med hända att jag sa fula ord.

Hunden slickade sig mycket riktigt på tassen. Jag röt på honom. Han blev gav mig fingret. Jag bröt samman. Han svansade runt mig. Jag bröt samman lite till och sa att om du inte slutar slicka dig om tassen så klipper jag av den och hör sen!

Sen insåg jag att det är var ju bara dumt, jag köper en ny tratt imorgon. Tills imorgon hinner han inte få kallbrand och dö, jag behöver nog inte ens låta amputera tassen.

Jag gick ut och tittade på mina höstanemoner, ÄNTLIGEN har jag höstanemoner i trädgården. Ha försökt många gånger men de har inte velat trivas. Nu blommar de! Sen klippte jag gräset, åt varmökt lax, pussade på hunden och andades ut.

Det är tur man har trädgård, annars hade man blivit komplett galen.

Tassbandaget, del II

En ny upptäckt för mig är att man blir halt av tassbandage. Ja man blir inte bara halt, man blir som en krum, halt, speedad ostbåge som drar i kopplet. Man tar sig fram genom osynkroniserade hopp samtidigt som man hänger sig i kopplet.

Ett plötsligt mirakulöst tillfrisknande kan dock ske när man på morgonrundan möter labben-som-ska-ha-på-flabben, då blir man lika spänstig, sprättig och kaxig som vanligt. Tillfrisknandet är dock högst temporärt.

Till slut tröttnar jag och fräser "gå fint för bövelen!". Huliganen tittar på mig med djupt sårad blick. Det är då det går upp för mig. Det är då jag inser att så här kommer det att bli. ("Gå fint?", "Sluta skälla på grannen?", "Inte dra i kopplet?", "Inte tigga ost?" - "hörredu, jag har ju faktiskt TASSBANDAGE!!!".

Det kommer att bli några långa dagar.

Ynklig hund

Ikväll var jag och hunden bjudna på promenad och kvällsmat hos B och flickorna Fluff. Otroligt trevligt, otroligt gott och otroligt vad man kan prata oupphörligt i 5 timmar. Tänk om alla måndagskvällar vore sådana, då hade minsann söndagsångest varit ett totalt okänt begrepp.

Hunden tyckte också det var trevligt. OK, han fick inget alsacevin, ingen melon, inga persikor, ingen belgisk choklad och ingen ost, men han fick en härlig promenad och dessutom smaka av flickornas hundmat.

Fast att matte sedan fick för sig att be om hjälp med såret på tassen, det var väl totalt onödigt? Men om man nu har en kompetent vän, en sårig hundtass och en orolig matte, då är det väl läge för att få hjälp med att plåstra om den sårade hjälten?

B ryckte ut med salva, kompresser och klisterlindor. Färg fick vi också välja. Vårt val föll på rött - snyggt men inte pråligt. Attiraljerna radades upp på köksgolvet och hunden, som har en osviklig radar för att någon tänker göra Något Hemskt med honom försökte försvinna med svansen mellan benen. "Are you a man or a mouse?" frågade jag barskt då och fångade in honom. "Ingetdera, jag är faktiskt hund" tänkte hunden och tittade surt på mig. Medan B bandagerade enligt konstens alla regler utförde hunden sin version av "Tappert Lidande Hund, Ensam i en Oförstående Omvärld" i en tolkning som hade dragit ner ovationer på vilken scen som helst.

När bandaget kommit på kunde han inte gå. Misstroget glodde han på det konstiga som satt längst ut på benet. När man bandagerar en västgöte så blir det liksom inte så mycket ben kvar när tassen är inlindad. När han glott färdigt ville han gnaga av det, så då fick man säga till. "Han vänjer sig snart och låter bli det" sa B lugnande. 3 timmar senare sa hon "jag har aldrig varit med om maken till envis hund, det märks det är en spets". Och att han är en spets, det kan man ju inte neka till.

Bandaget sitter fortfarande kvar, men huruvida det gör det imorgon, det vill jag låta vara osagt. Fast jag tycker han är väldigt söt i det, det gör jag.

Vad spindlar kan leda till

Dottern skickade mig en länk till en annan bloggare som också råkat ut för dessa monster. Ja, jag erkänner: jag öppnade länken på arbetstid. Sedan har jag, med sann kvinnlig simultankapacitet, ägnat mig åt att ha planeringsmöte, skriva protokoll, göra månadsuppföljning samtidigt som jag läst denna blogg.

Det är inte alltid lätt att verka seriös när man sitter och fnissar framför sin jobbdator. Aldrig förr har väl mina arbetskamrater märkt att jag blir så till den milda grad munter av mina sysslor.

Nu har jag alltså förfallit till den grad att jag dessutom känt mig föranlåten att själv skriva ett litet inlägg om detta (fortfarande på arbetstid) samt redigera profilen så att jag lagt till bloggen i "bloggar jag följer", vilket än så länge är en väldigt kort lista. Kort, men kärnfull, skulle man kunna säga.

Ja jag skäms lite. Men jag tar i alla fall inga rökpauser, tröstar jag mig med. Å andra sidan är det ingen på mitt jobb som gör det eftersom ingen röker. De sitter säkert nere i labbet och spelar luffarschack med provrören tänker jag.

Nu får det i alla fall vara slut med det här skrivandet på arbetstid. Förresten är det snart lunchdags och då ska jag ju cykla hem till huliganen.

Famous last words

Inledningsvis vill jag påpeka att det är få saker jag är så rädd för som spindlar, ja förutom slalom, köra moped och andra aktiviteter i halsbrytande fart. Jag har med åren lärt mig att ha en form av väpnad neutralitet med dessa skrämmande djur, men litar på dem, det gör jag inte. Men så länge de inte rör mig, så ignorerar jag dem.

Det var en alldeles vanlig kväll. Maken satt och tittade på VM i friidrott och jag stod och lagade mat i köket, dragonkyckling närmare bestämt. Traditionella könsroller så det bara stänkte om det, men nu är det inte det det handlar om. Filéerna var delade, brynta och puttrade i dragonsås tillsammans med champinjoner, de hemmaodlade tomaterna låg och pös i olivolja tillsammans med basilika (också hemmaodlad). Jag gick där och mös och tyckte att livet kunde inte vara så värst mycket bättre.

Då känner jag något i nacken och gör en sån där instinktiv, bortsopande rörelse. På golvet ramlar då en GIGANTISK spindel!!! En spindel uppfödd på anabola steroider, en som äter getter till frukost och sparkar katter i baken.

"IIIIIiiiihhhhh!!!!" skriker jag då, jag börjar i genomträngande falsett och sen övergår jag i ett crescendo som avslutas i tonhöjder jag inte trodde mig om att kunna uppnå. Maken kommer löpande upp från vardagsrummet, han insåg att här gällde det att rycka ut, den lilla hustrun var i fara! Han till och med glömde att sätta friidrotten på paus, vilket man får ta som ett uttryck för varm och innerlig kärlek.

Han rycker ut. Han tittar intresserat och länge på spindeln medan jag hyperventilerar och hunden svansar runt och undrar av det är som händer. Sen slänger han ut odjuret i trädgården och klappar om sin hysteriska fru. Han inser säkert att om jag inte blir lugn och fin kan middagen vara i fara.

Jag börjar lugna ner mig, men flämtar fram att "men var kom den ifrån, det fattar jag inte". Maken tycker dock han kan upplysa mig på den punkten, glad att kunna klarlägga en fråga höljd i dunkel, och säger att "jamen det är väl inte så konstigt, jag tror vi har många sådana inne nu".

Och detta, vill jag ha sagt, är inte den klokaste eller smartaste sak man kan säga till en fru som är rädd för spindlar. Detta insåg maken efter att ha hört mitt nya utbrott, som nog gav ännu högre utslag på Richterskalan.

Jo han överlevde. Och han fick sin kyckling. Men nästa gång en spindel attackerar hans fru, så kommer han säkerligen inte välja just dessa ord för att lugna henne.

Love hurts

Det finns i och för sig ett antal saker jag älskar. Ganska många faktiskt. Av dessa saker är det dock en som är känslolös, vass och smärtsam men som jag ändå älskar. Spikmattan. Har jag månne varit fakir i ett tidigare liv? Är jag bara rent allmänt en självplågare? Har jag inte bättre vett?

Tja det kan vara så att alla av ovannämnda hypoteser stämmer, men faktum kvarstår - när jag kommer hem från en ansträngande dag på jobbet, när jag är allmänt trött och öm i ryggen, när jag är jättetrött men måste bli pigg på en liten stund, ja då är det bara en sak som gäller; min ilsket piggige vän.

En sak är dock nödvändig. Jag måste ställa en äggklocka, för jag somnar ofelbart och att vakna efter 1,5 timme på en spikmatta är inte jätteskönt, det vill inte ens jag hävda.

Märkligt nog har den ett lugnande inflytande även på den lille huliganen. Om jag annars sätter mig på golvet så kommer han galopperande i högsta hugg för en liten uppiggande brottningsmatch, och för att dra matte i håret. Jo, för varför skulle hon annars ha för anledning att sätta sig på golvet om inte för att busa med hunden?

Men när jag tar fram spikmattan och lägger mig på den, då vill han bara ligga vid sidan om och slappna av även han. Ligga på vill han inte. Han är ju karl och piper ynkligt om han råkar komma åt piggarna.

Efter en halvtimme på spikmattan är ryggen varm, röd, mönstrad - och underbart avslappnad. Jag predikar ihärdigt denna förträffliga tingests förtjänster för alla och envar, men hittills har resten av familjen ställt sig märkligt kallsinniga mot den. Nåja, då får jag ha den ifred i alla fall.

Sherlock Hampus - Spårhund

Idag har vi varit och spårat, Huliganen, den allraste flärdfullaste vännen, briarden och jag. Med oss hade vi också en Fin Dam, men hon spårar inte. Hennes uppgift nuförtiden är mest att gå omkring och se vacker ut och i allmänhet vara en prydnad för omgivningen, vilket hon är. Här pratar vi alltså Nike, den bästaste bearded colliesen på denna sidan ekvatorn.

När man spårar går det till så här: Först träffas vi vid utvald plats (idag vid p-platsen vid Boklunden), sedan pratar B och jag så att öronen fladdrar och käkarna blir rödglödgade. Därefter lägger vi var sitt spår, och medan de ligger till sig tar vi en runda med tre glada hundar. Medan vi går, pratar vi vidare, oavbrutet och ihärdigt. Vi hinner avhandla allt; kultursidorna i DN, hundträning, resor, språk, kläder, barn, män, böcker, ja det mesta. Ändå hinner vi bara skrapa lite på ytan.

Därefter återvänder vi till bilarna, och Nike, vänast av dem alla får vänta i bilen medan vi tar våra respektive hundar och går våra spår. Hampus tror att vi ska åka hem när vi kommit till bilen, och eftersom vi bara varit ute och gått i fjuttiga 1,5 timme så vill han ju inte det, utan går och gömmer sig bakom ett träd.

Det svåra med spår är (förutom att hålla tyst och inte prata med Flärdfulla Vännen), är att lita på sin hund, lita på att den spårar och att läsa när den spårar, när den tappat vittringen, och när den hittar den igen. Eftersom vi var lite ringrostiga hade jag lagt ett ganska kort spår på ca 250 meter med två vinklar och tre apporter. Hampus gillar att spåra och blir alltid glad när spårselen åker fram.

Han fixade spåret galant! Ena vinkeln klippte han direkt, andra snurrade han lite vid men kom rätt. Själv har jag problem med att inte styra honom - eftersom det blåste lite hade vittringen flyttat sig lite vid sidan av där jag lagt spåret, och där måste jag lita på honom.

Han tycker det är så kul att spåra att apporterna inte blir så intressanta, han markerar dem men vill bara spåra vidare, det är ju för att jag inte riktigt lagt krut på att träna upp apportintresset. Nåja, nu ska vi ju inte tävla, så om vi missar en pinne är det inte hela världen.

Idag blev det dock inga missade pinnar, det blev klang och jubel och massor av beröm för min duktige spårhund! Och sen, ja sen sammanstrålade vi igen och pratade lite till. Och eftersom Cirkus också fixat sitt spår pronto och utan prut berömde vi oss kollektivt och for sedan hem mot väntande dammsugning.

Teflonminne

Hjärnan är ett förunderligt ting. Vissa saker sitter som berget, oavsett om man har någon direkt användning för kunskaperna eller inte. Till exempel så lärde jag mig när jag på yngre medeltiden läste engelska i Lund att knogjärn heter knuckle-duster - glosan ingick väl i en eller annan bok på litteraturlistan, kanske Alan Sillitoes Saturday Night and Sunday Morning. Jag har inte läst boken sedan dess, och jag har faktiskt heller inte haft användning för ordet i min dagliga gärning, eftersom jag ju lever ett så lugnt och fridfullt liv i min trädgård.

Jag är tämligen övertygad om att skulle jag råka hamna på ett engelskspråkigt pensionärshem i en avlägsen framtid, ett hem där man jagar varandra med rollatorerna och sätter fälleben för vandra med promenadkäpparna, ja då kommer jag utan att tveka att kunna hota med hämta mina knuckle-dusters och gå ut på baksidan och göra upp. Förvisso kommer jag ju inte att ha några knogjärn men vid det laget är jag nog för senil för att komma ihåg det.

Däremot glömmer jag prompt en förfärlig massa andra saker. Saker jag hört. Saker jag sagt. Saker jag gjort. Som nu förra veckan, till exempel, då vi var på vår famösa utflykt till naturisterna i Hagestad naturreservat. Det skulle ju packas grejer, man kan ju inte ut och vandra utan minsta lilla pryl. Vattenflaskor, till exempel. Karta. Kanelbullar - ett väsentligt inslag. Sen är det ju också bra med plånbok, nycklar och mobil.

Själv tänkte jag inte bära något. Någon nytta ska man väl ha av barn och make? Maken kom på att han behövde inte heller bära något (det var ju ändå ingen sjumilatur vi skulle på), skalbaggsröret och luppen fick plats i fickan, så dottern fick det tvivelaktiga nöjet att släpa på allt i sin ryggsäck.

Jag la fram plånbok, pappersnäsdukar och mobil på bordet, och försvann sedan in på toa för att pudra näsan.

På väg ner till Österlen kom vi att diskutera vår pekuniära situation. Hade vi tillräckligt med pengar för fikat på Olof Viktors? Man vill ju inte behöva snåla in på mackorna och kakorna bara för att det gapar tomt i plånboken. Dottern hade inte så gott om kontanter (men hon är ju ursäktad eftersom hon ju numera lever i ett annat monetärt system) och maken hade bara sitt kreditkort sa han. "Jamen jag har ju pengar" sa jag då - "du packade väl ner min plånbok som jag bad dig?". Maken såg tveksam ut och undrade om jag verkligen hade bett honom om det (han har också minne som ett såll). Han var inte tvärsäker, men tyckte sig inte minnas att jag sagt något alls, vare sig om plånböcker, pappersnäsdukar eller mobiler.

Själv såg jag för min inre syn hur tydligt som helst hur jag lagt prylarna på bordet, och var nästan helt säker på att jag sagt till honom. Jag insåg dock att nästan liksom inte duger, och förresten hade jag sagt till honom, och anfall är bästa försvar och allt det där.

I anklagande ton frågade jag därför "varför lyssnar du aldrig när jag pratar med dig?!". Jaja, det kan väl även hända att jag drog upp ett eller annat litet tillfälle när han inte heller lyssnat sådär jättenoga på vad jag sagt. Maken muttrade lite men sa att det var ju ingen katastrof, säkert tog de kort på Olof Viktors (det gör de). Det hade han ju rätt i, men jag kunde ju ändå inte motstå tillfället att lite martyraktigt påtala några gånger till att om han bara lyssnar när jag organiserar, planerar och ordnar, ja då blir allt så bra, så bra.

Efter en stund upptäckte jag, som satt i passagerarsätet fram, att jag satt och tittade på det lilla förvaringsutrymmet mellan sätena. I detta låg alla mina saknade prylar. Då kom jag ihåg att jag själv så ordentligt burit ut dem och lagt dem där.

Min första instinkt var att blåneka - allt i enlighet med "anfall är bästa..." etc, men sen fick jag ju krypa till korset och erkänna att jag nog inte bett maken om att ta ut prylarna. Han tog det bra, måste jag säga (och dottern skrattade som en hyena i baksätet). Han kom bara med en liten fråga, nämligen "Varför lyssnar du inte på dig själv när du säger något?". Och det får man väl säga var en rätt berättigad undran.

Jag kommer att glömma mina prylar fler gånger. Otaliga är de gånger jag varit av med nycklar, plånböcker, mobiler, sans vett och besinning. Men knuckle-duster, det kommer jag i alla fall ihåg.

P.S. Detta inlägg är ett beställningsjobb. Oavlönat sådant.

När dottern läst Hagestadsinlägget så påpekade hon, ivrigt sekonderad av fadern: "du har inte skrivit något om din 'glömda' plånbok".

Jag tänkte först åberopa artistisk frihet att skriva vad jag vill, men ok då. Jag rullar mig i tjära och fjädrar.

Blixt och dunder

Det är ju alldeles otroligt vad det åskat i sommar. Läste i tidningen att åskkartan över Skåne var alldeles svart eftersom det varit så många nedslag. Måste erkänna att jag hyser stor respekt för åska. Jag har lärt mig att inte hoppa som en skadskjuten kanin så fort det smäller, vi har en slags icke-angreppspakt, åska och jag. Hoppas och tror jag... Jag har i alla fall svurit på att inte angripa åskan, så får jag hoppas att den gör det samma mot mig.

Om vi har åskledare på huset vet jag minsann inte, men däremot har vi en alldeles egen åskbarometer hemma. Ja, egentligen två.

Igår var jag ute på en kvällspromenad med A-K och G, och med våra djur i koppel. Min västgöte på ca 30 cm och A-K:s lille gosse på 1.72 eller vad det är. Omaka par, skulle man kunna säga. Nej, det är ingen genmanipulerad grand danois, även om man skulle tro det, utan ett mycket stiligt holländskt halvblod. Det var en skön kväll, men det kändes lite i luften som om något var på gång.

Mitt i natten vaknade jag och insåg att, jo, något var verkligen på gång, för det krafsade under sängen. Krafsandet härrörde från 1 st huligan som med svansen (så lång den nu är) mellan benen tryckte in sig längst in under mattes säng. Då insåg jag att det var åska i faggorna. Inget hördes ännu, men åskbarometern Hampus är ofelbar. 10 minuter senare brakade det loss, och vid det laget kände jag det i fingerlederna också. Det är märkligt, jag fungerar som en ålderstigen gammal aristokrat i en roman av PG Wodehouse, fast i stället för portvinstå så har jag väderomslagsfingrar. Man kunde kanske försörja sig om väderspåkvinna? Det borde inte fungera sämre än SMHI eller DMI tycker jag, deras prognoser har varit minst sagt nyckfulla i sommar. Fast det ligger kanske inga pengar direkt i att spå väder.

Nattens åska var dock av det mer uthärdliga slaget, några blixtar, lite muller och sen drog det bort igen, hunden kravlade sig fram och jag somnade om tills klockan ringde och det var dags för en ny dag vid galärerna.

Dampus har varit på kräftskiva

Det var kräftskivedags, och vi har tillbringat en härlig kväll ute i Torna Hällestad. Precis så där som en kräftskiva ska vara, mörk, ljummen augustikväll, lyktor som lyste upp, jättegoda kräftor och räkor, bröd och ost och trevligt sällskap, både fyrfota och tvåbent.

Huliganen skulle nämligen med. Och förutom huliganen skulle det vara två andra hundar där, pudelflickan Laika och dobbermannen Gordon. Matte var aningen fundersam på hur det hela skulle avlöpa eftersom Hampus knappast kan karakteriseras som mild och blid i pojksällskap, men det gick väldigt bra faktiskt. Gordon var precis så slängig och skuttig och småbufflig som en yngling på 10 månader är, men väldigt god och glad, och Huliganen som uppnått en aktningsvärd gubbålder ägnade sig mest åt att fräsa ifrån: "hoppa inte på mig säger jag!", "hoppa inte över mig heller!", "stick och brinn snörnos!", "det här är min buske, gå någon annanstans".

Ja vad det anbelangar så var det inte bara busken som var hans, utan hela trädgården, han markerade raskt revir överallt medan Gordon obekymrat fräste runt och inte begrep varför den där kortbente figuren var så barsk.

Det är spännande att se hundar, hur de lyckas hitta sin rangordning om man bara låter dem fixa det på egen hand (under ett litet vakande öga).

Till slut tröttnade både Hampus och Laika på tonårsfasonerna och smet upp på altanen medan stackars Gordon fick vara ensam på gräsmattan. Han tyckte det var lite orättvist, men fann sig i sin lott. Huliganen kunde dock inte motstå frestelsen att med jämna mellanrum ställa sig högst på trappan och påtala att det minsann var hans altan, och att det är han som bestämmer.

Men sen var det ju annat som skulle påtalas av Vän av Ordning. För rätt vad det så började (för att citer en gammal Magnus & Brasse-sketch) fanskapet sjunga också. Sånt kan ju inte få passera opåtalt. "Sluta bums!" sa herr Västgötekommendant. Men inte gjorde de det. Och sen började det dessutom tutas i tutflärpar. Nåja, sånt straffar sig, och två tutflärpar gick sitt gruvliga öde tillmötes i huliganens käftar.

Det hände ju också trevliga saker. Som att bli tillstucken små bitar ost, till exempel. Få smaka på Laikas hundmat i hennes matskål, som är en sån där på ställning. Nästan lite för högt för den kortbente huliganen med den gigantiska självkänslan, men om man stod på tå så gick det.

Sen var han dock så trött, så trött. Han ville inte ta sista kvällspinket när vi kom hem, han ville bara in och nanna kudden. Och sen sov han den rättfärdiges sömn ända tills matte fick väcka honom på morgonen. Det tar på krafterna att gå på kräftskiva. Men roligt är det!

Mera motion

Förutom morgonens dopp så skulle det motioneras mer. Vi fräste iväg ut till Ellinge för att jaga små vita bollar över fairway. Ganska varmt var det, och någon risk för att bli dränkt i ett regnväder tycktes inte föreligga idag. Snarare att bli dränkt i sin egen svett. Eller att man möjligen skulle dränka sig i en damm, av frustration över sitt usla spel. Till all lycka var det inte så uselt, så jag är fortfarande alldeles odränkt.

Sonen mötte vi därute, han hade haft lektion. Jag tittar på honom och tänker tyst för mig själv på den lille hetlevrade gosse som vi spelade med för ett antal år sedan. Den gosse som kunde bli så arg redan på ettans fairway för att han möjligen kunde missa ett slag, han blev liksom preventivt arg. Ibland blev det mycket korta rundor, det har hänt att den inte ens blev ett hål långt. Numera är sonen lång, slår ännu längre och har ett lika långt tålamod. Där tidigare invektiven kunde fräsa som blixtar över golfbanan kan man nu möjligen höra ett "nej!" eller "äsch".

Och sen undrar man ju vad det är för orättvisa att mina (och ja för all del makens också) gener har producerat 186 cm son som går över green på 1:an (par 5) på sitt andra slag, när man själv kommer in på sitt femte slag. Det kan inte vara rätt! Så fort jag kommer på vilken instans man ska klaga till, så kommer jag att skriva en inlaga.

Vi spelade med vännen M och hela tiden hördes "bra slag!", "himla otur!" och liknande uppmuntrande tillrop. Det är så golf ska vara, tycker jag. Civiliserat och trevligt. Ja, hade man fått till lite längre slag också så hade det ju för all del varit bra. Går det inte så bra på något hål så säger man ogillande "usch vad de släppt upp ruffen högt här", eller "oj så svår flaggplacering", eller "ja jag har alltid tyckt att den bunkern är sällsynt illa placerad". Inget "jamen, hur spelar du din fubbick?!", eller "skärp dig nu för bövelen".

Maken funderar på att köpa sig en ny driver, för han har lånat vännen M:s och den gick så rakt och långt, och sonen har väl nyligen köpt sig lite nya klubbor. Själv är jag också lite materialspelare, fast jag bryr mig inte SÅ mycket om just klubborna. Jag spelar med makens avlagda putter, sonens avlagda järnklubbor, men faktiskt har jag egeninköpt driver och fairwaywood. Nej det jag tycker är viktigast är lite snygga golfkläder får jag till min skam erkänna. Och jag var på vippen att köpa mig en ny snygg abacus-kjol idag, men när jag kom tillbaka till shopen efter rundan så var den stängd. Men det kommer väl fler tillfällen!

Jag är nämligen helt övertygad om att i den optimala golfkjolen kommer även jag att gå över green på 1:an på andra slaget.

P.S. Sonen gjorde sånär eagle på 11:an. Vem vet hur det hade gått i en abacus-kjol?

Sommar igen!

Jag vet inte vad som hänt, men nu är det sommar igen! Myggbett, svett och flugor - och härliga sommarktvällar. Precis vad som behövs innan novemberrusket sätter in (sa hon pessimistiskt).

Igår hade vi grillkväll med kusinerna och systern. Sonen kom hem från Halmstad och somnade raskt på soffan, utmattad som han är efter ihärdigt golfande. Han vaknade dock till livs lagom till att hjälpa till med de spenat och chevre-fyllda pirogerna som vi skulle ha till fördrinken, jag skördade gurka och tomater i växthuset, dukade på altanen och sen, ja sen kom de och vi hade himla trevligt, drack alsacevin (fast sen gick vi över till box, eftersom smaklökarna väl ändå fått vad de tålde).

Och sen på kvällen, vid 12-tiden så tyckte dottern att "ska vi inte ta ett morrondopp i Tvedöra imorgon?". Så då gjorde vi det. Kvart i sju gick reveljen, fast maken och sonen sov lugnt vidare. Det var en ljuvlig sommarmorgon, och världen kändes så där ny, ren och fräsch när vi kom ut. Alldeles ensamma var vi också - ja om man bortser från det par som tältade tvärs över den lilla sjön. Det kan hända att de tänkt sig att sova lite längre en lördagsmorgon, men i så fall bedrog de sig gruvligt. Huliganen studsade ner till vattnet, skuttade av fröjd och gjorde vad en västgötaspets gör den när den blir upphetsad och glad. Skäller. Och eftersom Tvedörasjön ligger ner i en liten gryta, så ekar det bra. Lika bra det - vad ska folk ligga och sova bort sådana härliga morgnar för?

Hunden hann ner och upp och ruska av sig på oss ett flertag gånger innan vi kom i. Men i kom vi, och det ska erkännas att det kändes lite svalt först (inom mig tänkte jag "herregud, vems idé var det här?" och tittade menande på dottern). Hon var modigast och slängde sig i först, så sen fick jag ju också doppa mig. Och efter att ha pipit och sjåpat sig en stund så var det ljuvligt!

Efteråt torkade vi oss, rullade oss i sanden (i alla fall vissa av oss), och åkte till Evas hembageri i Södra Sandby och köpte frallor och blåbärssnurror.

Sen åkte vi hem och väckte maken, duschade av hunden Tvedöra-vattnet, vilket han inom parantes tyckte var högligen onödigt, åt frukost i växthuset, och sen somnade vissa av oss, trötta efter morgonens motion.

En alldeles, alldeles underbar morgon!

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig

Dottern och jag skulle vandra en liten sväng på Österlen och sedan avsluta med att fika på Olof Viktors hade vi tänkt oss. Eftersom det där med Olof Viktors var minst lika viktigt som själva vandrandet så beslöt vi oss att ta en liten runda i Hagestad naturreservat, som ligger behagligt när denna Österlens pärla.

Sommaren har kommit tillbaka, och det med råge, så att vi inte skulle bli ensam vid havet, det hade vi liksom räknat ut. Maken, som jobbat i tre dagar efter semestern, kände sig lite utarbetad, så han beslöt raskt att det var dags för en semesterdag ochf ör att följa med - det kunde ju hända att han hittade en sällsynt österlenbagge.

Vi började rundan med gott mod, hittade tämligen rätt med en gång och traskade iväg. Solen sken, hunden flåsade och vi letade skalbaggar som sagt. Så småningom kom vi ner till stranden, och den skulle vi följa i ett par kilometer, var det tänkt. Jag gick där och tittade på havet som glittrade i solen, skrattade åt hunden som skällde på vågorna och rätt vad det var hade vi traskat rakt in i ett naturistområde. Att vara iklädd vandrarkängor, ryggsäck och shorts när alla andra är spritt språngande nakna känns lite udda, och maken muttrade om att där ville han minsann inte gå. Inga skalbaggar fanns det heller. Så då traskade vi upp i vegetationen och tänk då var det heller inte bra - nä för det var tallskog, och tallar fick maken nog av när han gjorde lumpen i Eksjö för 35 år sedan... När han muttrat färdigt, och vi hade kommit in i lite mer blandskog så blev han dock på bättre humör.

Och sen, när vi kom fram till bilen igen, ja då hittade minsann jag en skalbagge som inte redan fanns i samlingen, nämligen en kameleontbagge (Harpalus affinis), så då blev maken god och glad igen. Jag hittade en fästing också (hu!), men den ville han inte ha, sa han.

Och sen, sen åkte vi till Olof Viktors och åt mackor med ost från Vilhelmsdal och underbara kakor ute i trädgården. "52 kronor för en ostmacka!!!..." utbrast maken då, och då sa jag raskt "säg nu något positivt, snabbt" (för annars... tänkte jag, men det sa jag inte), och så fortsatte han lika raskt "...det var billigt!".

Sen satt han där och tittade så förnöjt på sin bagge i röret med lupp, till andra gästers illa dolda förvåning, och sen, ja sen åkte vi hem igen. Sandiga, svettiga, mätta och nöjda

Men nästa gång jag ska gå den rundan, ja då ska det vara på hösten så man inte snavar rakt in bland en massa naturister.

Trädgårdspyssel

Ibland tänker jag att man skulle minsann aldrig orka om man inte hade sin trädgård. Om man inte fick rensa tankarna efter jobbet genom att pyssla lite i trädgården när man kommit hem, ägna sig åt lite kontemplativt ogräsmördande och sinneslugnshöjande rosenrensande.

Jag tycker jag är ganska bra på selektivt seende i trädgården. Det är nästan ett måste när man har ca 1000 kvadratmeter och massor av saker som växer liksom lite som det vill. Då måste man kunna se bara det som är bra, det som man precis fixat till, eller det som är vackert just nu och ignorera allt det andra. Jag kommer aldrig att få en trädgård där allt är perfekt, och jag vet faktiskt inte heller om jag vill ha det. Det skulle ge mig sån prestationsångest tror jag. Jag är ganska bra på att ha prestationsångest på många andra områden, så trädgården vill jag hålla som en fredad zon, där man kan få pilla som man vill.

Jag hörde en gång ett föredrag av Gunnel Carlsson och hon sa ungefär så här att det enda man inte fick göra med sin trädgård, det var att tycka att den var jobbig, en börda. Annars får man göra som man vill. Det där har jag tagit till mig. Jag är till exempel en inbiten plottrare. Det där med att ha få växter, men många av varje, det har jag aldrig lyckats ta till mig. Jag har ingen plan för hur saker och ting bör bli, mycket sker av stundens ingivelse. Blir det inte bra, så kan man ju alltid gräva upp och flytta. Många saker sker överhuvudtaget inte alls, för att jag inte orkar, har lust eller kunskap. Jag har massor av planer och de flesta är totalt orealistiska. Men det gör inget, för trädgården är rolig, det är som att ha en gigantisk lekstuga.

Men ibland så grips man ändå av vanmakt och uppgivenhet. Idag var jag ute i trädgården efter jobbet för att det var skönt väder och härligt att vara ute. Jag började så smått med att kanthugga en rabatt, men sen hamnade jag i det där att jag började se mig omkring och gripas av "åh herregud vad mycket jobb det finns att göra!", och där man helt planlöst börjar riva i åkervindan som trasslar runt i ormbunkarna, rensa i rabatterna samtidigt som man inser att man bara måste gallra i den storbladiga murgrönan som växer runt växthuset, eftersom den håller på att ta sig friheter med såväl funkiarabatten som schersminbuskarna OCH dessutom håller på att växa upp längs växthusväggarna som något i en Hitchcockfilm. Då börjar jag hektiskt riva och slita i allt samtidigt - murgrönan, åkervindan, ogräset i rabatterna och dessutom klippa i öppningen in till rosengården så att man ska kunna ta sig in där.

Rosorna, ja. De tycks samfälligt ha drabbats av svartfläcksjuka, bladmögel och alla sjukdomar som finns i boken, plus några till. Rosen Kalmar blommar förvisso, men på i stort sett kala grenar. Moschatarosen Felicia blommar inte alls, och the Pilgrim ser högst sjuklig ut, den kommer aldrig att komma fram till Jerusalem.

Häcken måste snart klippas igen, den ser ut som ZZ Top ungefär, fast ännu mer vildvuxen. Jag känner hur alla dessa måsten tynger axlarna tills jag ser ut som Ringaren i Notre Dame och känner mig ungefär lika munter.

Jag suckar djupt. Då kommer hunden. Han inser att matte måste muntras upp, och vad kan väl mer muntra upp en matte än att kasta en boll i snöre åt hunden? "Gå din väg, jag har inte tid nu" säger jag surt. Men hunden inser ju att det där, det är bara dumheter, så han envisas med sin boll, och till slut faller jag till föga och kastar bollen. Det roligaste är ju i och för sig inte när matte kastar bollen, det roligaste är när matte sen jagar hunden för att få tag i bollen, och han är starkast och snabbast och smidigast i hela världen. Så vi far fram över gräsmattan så att mossan ryker och när vi är andfådda och trötta säger jag "ska vi gå in och göra köttbullar nu?" och det tycker hunden är en utmärkt ide så då gör vi det.

Och häcken får fortsätta se ut som ZZ Top ett tag till.

Skor

Jag hyser en kärlek till skor. Gärna högklackade, eleganta skor, skor man kan få känna sig lite lång och tjusig i. Tyvärr är denna kärlek i stort sett obesvarad. Kanske lika bra det, eftersom jag nog ändå inte är sinnebilden för lång och tjusig.

Jag har en vän som ohämmat köper de mest högklackade skor som tänkas kan. När jag förbluffat frågar om hon kan gå i dem, tittar hon oförstående på mig och säger "gå? De här skorna ska man inte gå i, man ska sitta uppflugen på en barstol och dricka champagne". I sådana fall hade jag nog också klarat av det, om jag blev stöttad fram till barstolen och sedan fick ta av mig skodoningarna innan jag skulle hoppa ner.

Fast det vete sjutton - hur elegant är man om man måste hasa sig upp på en barstol? Förtar det inte lite av den förföriska tjusigheten?

Min mor sa alltid att folk inte kunde gå vettigt i högklackat, att de flesta gick som hösäckar i dem. Tyvärr har hon ju då fått en dotter som är själva inkarnationen av hösäck.

Jag tycker ändå jag är lite modest, jag köper inte mer högklackat än så här, ändå antar jag omedelbart hösäcksform:

Därför landar det oftast på att jag är så himla förnuftig och tar något mer fotvänligt när jag ska vara så där lagom fin, eftersom jag då inte är den där sorglösa champagnedrickande barstolstypen:

Men för det allra mest hittar man nog ändå mig iklädd sådana här skodoningar:

Och nog för att jag älskar mina Meindl-kängor och dito -skor, men särskilt eleganta kan man väl inte påstå att de är. Inte tror jag väl heller att de direkt gör sig i champagnesammanhang heller. Fast när det gäller att gå ut med hunden, ja då är de oslagbara!