Det där med veterinärbesök

När Huliganen var en ganska liten huligan, ja han hade väl knappt passerat Slyngelstadiet, ännu inte uppnått full Huliganstatus så att säga, skulle vi besöka veterinären för vaccination.

När vi ändå var där tänkte jag ta upp en fråga som bekymrat mig en del. Jag hade noterat utslag på magen och oroade mig nu för att det kunde vara både det ena och det andra, där det ena då var oerhört smittsamt och jättefarligt och det andra säkert nästintill dödligt.

Väl hos veterinären slog jag en halvnelson på ynglingen som således plötsligt fann sig liggandes på rygg med tvenne damer närgånget studerande hans intimaste detaljer. Jag pekade med ett darrande finger på utslagen.

Veterinären fick något ansträngt i blicken och jag tänkte att nu, nu vet hon inte hur hon ska linda in domen på vänligaste sätt, hur ska hon tala om för mig att min fine hund är dödligt sjuk?

Veterinären harklade sig lite försiktigt och sen sa hon "det där är hans bröstvårtor". Hon ska ha all heder av att hon inte brast ut i gapskratt, men jag såg hur det ryckte i mungiporna.

- Bröstvårtor?! sa jag som ett fån då, "jamen han är ju pojke!". (En ganska korkad kommentar, det medger jag, inte direkt ett av mina mer bländande ögonblick).

Veterinären säger högtidligt att jo, även pojkar har bröstvårtor. "Det har din man också" tillägger hon sen.

På det har jag i alla fall ett svar och jag säger triumferande att jo, det har han, det ska inte förnekas. Men inte så många, och inte nere vid snoppen, så det så!

Sen gapskrattar jag hela vägen hem i bilen så att tårarna rinner. Huliganen tänker för sig själv att nu, nu är det bekräftat. Hans matte är helt enkelt inte klok.