Alltså, fredagar är ju bra dagar bara av sig själva så där. Man går ner i varv. Lagar lite mat. Kan gå långa rundor med hunden.
Idag har det dock blivit en tur till svärmor som fyller 94 år imorgon. Tårta och sådär. Himla bra, tyckte Huliganen som snikade åt sig att slicka alla tallrikar. Hörde jag någon säga "bortskämd"? Jamen, herregud, han har ju fått svidsalva på snoppen, klart grabben ska ha lite tårta då.
I alla fall, när vi satt i bilen på väg dit, så säger maken "jag tycker du ser ungefär likadan ut som när vi träffades". Gulleplutt! Då ska man veta att vi träffades på en tentafest 1976 (ja jag tentade när jag var i blöljåldern...alldeles oerhört försigkommen var jag). Jag tänkte på att det finns delar på mig som numera hänger och slänger, som liksom inte slängde så mycket då, 1976 alltså. Att om man lägger ihop den sammanlagda längden på rynkorna så når man väl runt halva jorden ungefär. Att det finnas ett och annat kilo nu som inte fanns då. Hängslams under armarna. Förnuftigt korta naglar. Jamen, herregud, han må bara halvblind och i stort behov av bätte linser men kan man bli annat än alldeles varm om hjärtat?
Sen så ringde sonen. Jag har inte pratata med honom på nästan tre veckor och med allt som hänt i Afghanistan så har man ju tänkt mycket. Tänkt på familjerna hemma som inte får hem sina söner. På två unga män vars liv tog slut alldeles för tidigt. Och visserligen vet jag ju att KFOR-styrkorna i Kosovo inte är utsatta för lika mycket fara, men det kändes ändå väldigt skönt att få prata lite med ätteläggen. Om två veckor kommer han hem på permission till Sverige och då tänkte jag nog utfordra honom med lite god mat. Jag får provlaga och träna lite de här närmaste veckorna. Det får maken stå ut med. Det kan bli hårt, men om han nu tycker att jag ser så ungdomlig ut så klarar han nog av det.
Och igår skypade vi med kemistiska dottern i Glasgow. Hon såg glad ut och verkar må bra i sitt skotska regnhål. I påsk hälsar vi på henne. Dricker en och annan Magners. Besöker en och annan pub.
Ja just nu är livet alldeles väldigt bra.
Men så fin! Om du frågar Huliganen om han tycker du ser ungefär likadan ut som när ni träffades säger han nog också så! Och då blir du ju glad igen :)
SvaraRaderaDet är det som är det fina när männen inte skaffar de där glasögonen! De lever i någon slags tro om att man är lika snygg som när man träffades! *tummen upp* :)
SvaraRaderaLotti: Jag tror att så länge jag går omkring med en lätt parfymdoft av märket Frolic så kommer Huliganen att tycka att hans matte är en tjusig kvinna!
SvaraRaderaJeanette: precis - lagom oskarpa glasögon, dämpad belysning hemma, och vips! så framstår man som alldeles oerhört snygg. Till slut får man väl treva sig fram i kolmörker, men det må vara hänt.