Mat!!!!

Observera utropstecknen. Just nu är jag matfixerad.

Livet i sus och dus har satt sina spår, och nu är det sträng disciplin som gäller. Ska man få plats i sin golfkjol utan att sprätta både här och där så får man liksom vara lite mindre åt ro-hit-med-en-gräddbakelse-till-hållet och lite mer skicka-mig-havrekliet-tack!

Igår gick vi då på bokrea hos den lokala bokmånglaren. Maken irrade raskt bort sig bland historieböckerna och nerlade flera lyckade kap, medan jag sökte mig som en hypnotiserad till kokböckerna. Med drömska blickar läste jag om gratinerade krabbor, hejdundrande hälleflundror, förföriska aprikosflan och livsbejakande lammracks medan snålvattnet började spruta som en fontän så att folk diskret flyttade sig åt sidan.

Med uppbådande av all min viljestyrka kom jag hem med två böcker, Per Morbergs kokbok och en liten bok som heter 'Bästa bullarna' och enbart handlar om kanelbullar. Likt en självplågare satt jag sedan i fåtöljen och läste om bullar och honungsglacerade revbensspjäll om vartannat.

Å andra sidan - det är ju hur aptråkigt som helst att bara dieta sig, så visst har det blivit lite mat i huliganhemmet ändå, det finns ju gränser för hur mycket man kan späka sig.

I fredags blev det hjortfärsbiffar med kantareller, strimlad purjolök och enbärssås. Inte illa alls, om jag får säga det själv!

Igår blev det parmalindade kycklingfiléer med smörfrästa sugarsnaps och balsamicosås. Till det underbar pinot gris från Bruno Sorg! Det väckte underbara minnen från när vi var i Alsace i maj och hämtade hem detta vin.

Och då, måste jag säga, är det helt ok att banta lite.

Alltså, vad tycks?

Kände att det behövs något nytt i mitt liv, jag behöver bana nya spår, söka mig mot outforskade områden, vara lite wild and crazy.

Så jag ändrade layout på bloggen.

Vad tror ni? Jag ju van vid den gamla och trivdes bra med den, men kanske man ska ha en ny vårutstyrsel? Lite ljusare? Lite lättare?

Ja jag får se. Provar väl den här under helgen.

Inte lönt att fråga maken. Hans inställning är a) allt som är nytt är nog skit, b) allt som är gammalt och vant måste vara bättre.

Och det är jag ju i och för sig tacksam för. Gammal och van som jag är.

Valpvimmel

Helt plötsligt så är det valpar överallt! Vart man går och vart man vänder sig så fräser det runt en babyvovve. Igår, när vi promenerade till fadern till exempel. Vi halkade fram i ismodden genom den lokala Stadsparken och vad möter vi väl där? En liten finsk lapphundsvalp! Den var så söt att inälvorna trasslade sig på mig och jag fick akut andnöd.

Lilla tuttenutteliplutte då, jollrade jag som en fjönt. Huliganen vände rumpan till och vägrade beskåda eländet. Manligt skådade han bort mot horisonten och vägrade att beblanda sig med nuttelipluttvalpar och superfjantiga mattar.

När jag jollrat färdigt transformerades jag till mitt vanliga kaxiga tant-jag och traskade vidare.

Väl hos fadern fikade vi och pratade. Huliganen tycker detta är bra, fika hos morfar betyder kakor i huligangapet och det är avgjort mycket bättre än valpfjompande. Fadern är gammal och skör och har noll hundvana, men gillar att mata Huliganen. Huliganen gillar att fadern gillar att mata honom, så de har en slags själarnas sympati.

Det märkliga är att Huliganen, som, om man ska vara skrupulöst ärlig, kanske inte direkt har gjort sig känd som en finkänslig artig och väluppfostrad gosse, på något sätt har helt klart för sig att fadern kan man inte buffla sig mot, för då faller han nog ihop i en liten hög och kapsejsar. Alltså sitter man som ett ljus och väntar på "varsågod", och då tar man försiktigt, försiktigt kakbiten ur faderns hand. Man hoppar inte. Man studsar inte. Man gastar inte "hit me´ kakan och det snabbt!".

Mot maken har Huliganen inga sådana betänkligheter, där kastar han sig med friskt mod och glappande käftar mot de eventuellt godbitar som bjuds utan att överhuvudtaget vänta på något "varsågod", detta har resulterat i att maken fegt kastar bitarna på Huliganen, allt för att rädda sina fingrar. "Säg till honom att ta fint" säger jag strängt då till maken, men maken bara ylar något om att han är rädd om alla sina fingrar och vill ha dem kvar.

Fast nu villar jag visst in mig på villovägar. Hur hamnade nu maken i detta inlägg också? Han är lite lurig, smyger sig med både här och där.

När vi kom hem ringde grannen och var i akut behov av lite valpvakt.

Nemas problemas svarade jag och hämtade in lille Linus till oss. Huliganen mötte oss i dörren.

- Ska den där vara här!? frågade han upprört.

Ja, svarade jag då, var nu snäll mot lille Linus! "Snäll och snäll" tänkte Huliganen, "va' ska de' vara bra för?". Linus fräste runt som en vit bomullstuss. Runt, runt. Hit och dit. Huliganen rös. Skulle nu inte ens hans eget hem vara valpsäkrat område?

Han provade att nypa till, men där stötte han på patrull hos matte som strängt sa ifrån. Då provade han en ny taktik. Jag-ser-den-inte-taktiken, han tittade demonstrativt åt alla andra håll utom mot valpen.

Jo, se mig, se mig! tjoade Linus då och skuttade ännu ivrigare.

På stela befann promenerade Huliganen fram till den förbjudna soffan då och hoppade upp. Hela hans kroppsspråk sa tydligt, ja rentav övertydligt, att tar ni in en valp i mitt hem, ja då ska jag vara i soffan!

Och så blev det: Huliganen i soffan, maken sov i fåtöljen, jag satt på golvet, och Linus, ja han låg på hyllan under soffbordet.

Sen kunde i och för sig Huliganen också vara på golvet, men att bry sig om det där valpiga, nä det vägrade han stenhårt. Nu hoppas Huliganen på en alldeles valpfri helg, där han kan få vara hur gubbig han vill.

Valpgaddar och lurvtassar

Huliganen och jag for på finbesök idag. Briarden, Beardisen och deras matte skulle hälsas på - men nu var det ju inte det som var det viktiga just idag, det viktigaste var att få bekanta oss med Valpen!!

När man ska besöka en Valp för första gången, då vill man ju ha en liten present med sig för att skapa goda relationer redan från början. Man vill att Valpen ska tänka att denna tant, det är en hyvens tant!

Valet föll på en glad igelkott. Huliganen blev mäkta intresserad och föreslog att han kunde provleka med den, för att liksom kvalitetssäkra den lite (han har nog lyssnat för mycket på mattes jobbutläggningar).

Kallsinnigt svarade jag att den nog inte skulle överleva kvalitetssäkringen i huligankäftarna, så tack, men nej tack.

Men, sa jag sen uppmuntrande, matte tänkte även på dig, lille vän, se vad matte har köpt till dig! Hon hade spenderbyxorna på och slösade 20 kronor på spårapporter!

Huliganen såg avgjort oimponerad ut, men fick foga sig. Mest för att jag förtänksamt placerat igelkotten utom räckhåll för hans trängtande käft.

Sen for vi iväg till Valpen. Valpen var en pigg liten ordning som glatt tänkte "tjohej, en hund i min storlek, detta måste vara en valp!". Sen drog hon prövande Huliganen i svansen, vilket gick hans ära för när.

Valpen skutteliskuttade runt och skrek "kom igen, gubbe, det svänger ju"! Huliganen fick en ansträngd blick i ögonen och sökte skydd hos Beardisen.

Sen gick vi in och jag böjde mig ner för att hälsa ordentligt på den lilla lurvtotten. Då föll en halsduksända frestande ner framför valpen, som raskt tänkte "en leksaksorm! till mig!" varpå hon tog tag och drog iväg, helt utan hänsyn till att det satt fast en tant i andra änden. Efter att ha lösgjort mig från valpen hängde jag upp jackan och tänkte sen hälsa. Då såg jag glitterblicken i valpögonen och flyttade raskt upp vantar, överdragsbyxor och annat löst på hatthyllan - de verkade annars gå en osäker framtid till mötes.

Vi slog oss ner vid köksbordet och kolkade i oss kaffe och pratade och skrattade åt valpen. Valpen skutteliskuttade vidare, skällde på huliganen och visade en livsglädje som sprutade som gejsrar ur öronen på henne. De vuxna hundarna hukade under bordet och blickade med stumt lidande på oss.

Rätt som det var kände jag något som tuggade på min fot - mycket riktigt, där satt Valpen och provade hur en tantstrumpa i storlek 36 smakade.

Då lyfte jag upp denna lilla valphuligan och med friskt mod kastade hon sig över mitt nyfriserade och nystajlade hår och förbättrade raskt frisyren. Alldeles gratis dessutom!

Därefter tog vi hela flocken och for ut för en liten promenad med hela gänget. Det snusades, sprangs, hoppades jämfota på varandra och käkades hästbajs så det var en fröjd åt det! Möjligen var de båda mattarna något mindre positivt inställda just till hästbajset, men så är vi ju också lite fina i kanten av oss.

Det blir bra det här! Valpen är ett lysande tillskott till gänget!

Självsuggestion

Jag tänkte att det kanske blir lite tjatigt med all denna snöklagan. Verkar man inte lite enkelspårig? Rentav gnällig?

Imorse tänkte jag prova en ny approach. När jag traskade upp vid tjugo i sex och tittade ut och upptäckte att världen täckts av ny snö så utropade jag glatt: "Titta! det har snöat!" med onaturligt jubel i rösten. (Att gå så långt som att utbrista i ett hurra! förmådde jag dock inte).

Sen sjöng jag en liten stump av "titta det snöar, titta det snöar, allting är vitt, vitt, vitt"!

Därefter utbrast jag i ett hjärtligt "så vitt och vackert det är".

Efter promenaden greppade jag snöskyffeln och sprätte snö omkring mig så att svetten lackade, allt medan jag tänkte på min arbetskamrat som påstår att han gillar att skotta snö. Detta är normalt sett en högt begåvad och trevlig man, jag förstår verkligen inte var denna onaturliga böjelse kommit ifrån?

Lite snö sparade jag generöst och frikostigt åt maken, han skulle ju också ha något kul att göra.

Därefter traskade Huliganen och jag in mot en hägrande frukost och jag kan bara konstatera att min självsuggererande förmåga lämnar mycket att önska. Den enda gången jag verkligen skrattade åt snön var när Huliganen dök på näsan i en snöhög och såg ut som en liten lurvig semla med massor av pudersocker på.

Jag vill bara påpeka

...att jag tar mitt ansvar för att få slut på eländet.

Fröpåsarna ligger i startgroparna. Trädgårdstidningarna ligger lite nonchalant utspridda i huset. Jag målar enbart naturmotiv och blommor - och då i vårskrud. Ingen isig asfalt, inga regntunga skyar. Ingen snösmältning i rännstenar.

Så fort jag målar en tulpan så tänker jag belåtet med adress till akvarellinstruktören att "ha! där fick du! nu målar jag bara blommor i fel perspektiv!". Inte för att jag direkt tror att han hade legat sömnlös av oro om han vetat det.

Så nu tycker jag det kan vara dags. Nästa vecka går vi ju in i mars, och min mamma sa alltid att mars, det är en vårmånad. Och mamma sa man liksom inte emot. Sa hon "vår" så var det vår. Modern var en liten späd kvinna - men med en personlighet som var en blandning av Attila, hunnerhövdingen och Bismarck ungefär. Maken påstår att jag blir mer och mer lik henne - jag som är mild som en västanfläkt? Va?! Å andra sidan var maken mycket förtjust i min mamma, så jag får nog ändå ta det som en komplimang. Tror jag.

Spårlinan och spårselen ligger är beredda. Det ska bli så kul att komma igång igen! Ut i skogen och spåra bland vildsvin och fästingar (frågan är vilket jag är mest rädd för?). Vi ska spåra med vår vän Briarden. Vi ska introducera når granne Linus i spårandets ädla konst.

Ja jag är helt beredd på att fara runt bland plantskolorna och köpa en massa roliga pelargoner, rosor och perenner. Sitta på altanen och fika. Äta frukost i växthuset. Hysa grandiosa planer för trädgården som jag visserligen vet förmodligen inte blir genomförda, men vad gör det?

Jag är beredd på att maken ger sig ut på skalbaggsjakt igen och fyller skrivbordet med små döa, räliga skalbaggar. Att han vill förevisa skatterna för mig i stereoluppen vare sig jag är intresserad eller ej. (Oss emellan sagt, det är jag inte, men jag tycker ju han är så gullig så jag tittar ändå).

Japp! Jag är beredd! Just bring it on - Varde Vår!

Bloggerskan beklagar

att hon råkade somna i soffan igår när hon skulle skriva ett rasande spirituellt, roligt och läsvärt inlägg. Det hade blivit en riktig kioskvältare. Tyvärr har jag ju  nu glömt helt vad det var jag skulle skriva, så nu får ni nöja er med ett litet tidigt måndagsinlägg istället.

För övrigt har helgen varit bra. Måttligt med snöskottande. Isigt, förvisso, så maken stod på näsan. Han har ju nämligen inte fallit till föga och skaffat sig osexiga broddar till skorna.

Igår fick vi oväntat och trevligt besök av Ellenbebis med familj som ringde och undrade om de fick komma förbi när de ändå skulle besöka det lokala shoppingcentret. JA!! jublade vi, kom bara, vi vill träffa Ellen! Sen kom vi på att det lät kanske oartigt, så vi försäkrade att även de var välkomna.

Jag som normalt sett inte faller i trans över varenda bebis tycker att Ellenbebis är det mest bedårande som finns. Vi har ett särskilt band, hon och jag. En liten grej som är liksom vår; jag håller henne i famnen och hon kräks på mig. Detta är inte ett tillvägagångssätt som jag generellt vill rekommendera om man vill bli min hjärtevän, men med Ellenbebis så funkar det klockrent!

Sen kom snälla Grannen in med en pall som hon klätt om till mig, bara vips! sådär. Då blir man jätteglad, och tänker att det är ju tur att man har bosatt sig så fiffigt så man har fått såna bra grannar.

Nu undrar ni föerstås andlöst vad vi ätit i helgen? Medge det! Okej, jag ska inte hålla er på halster längre, håll i hatten för nu kör vi:

I fredags var vi hos goda vänner där mannen jagar och där fick vi en fantastisk rådjursstek. Tyvärr ingen bild, ni får helt enkelt lita på mig, att denna rådjursstek, den var av en kaliber som få vilken matskribent som helst att gråta av lycka.

I lördags blev det så moules marinières till förrätt, och sen blev det fransk kalvstek efter det. Vi hade således ett litet franskt tema. Dock inte när det gällde vin, för då blev det en italiensk Valtellina Superiore, La Tense Sassella 2006, vilken rekommenderas varmt!

Jag hade en oerhört trevlig dansk svärfar som var en fena på att laga husmanskost, och han brukade laga dansk flaeskesteg med alla tillbehör - vansinnigt gott! Igår tänkte vi ge oss på något sånt, det blev ribbensteg med rödkål, äpplemos och ärter. Och sen blev det så småningom lite munsterost och lite morbiére efter det.

Och det var liksom det som blev spiken i kistan för bloggandet - jag sjönk in i en salig (och mätt!) dimma i soffan.

Nu är det måndag morgon - och havregrynsgröten väntar. Så olika det kan vara...

Hjärtsnörp

Herregud, hur mycket spänning orkar man med egentligen? Mer än så här, med herrarnas dubbeljakt det pallar man i alla fall inte, det är jag säker på.

Jag skrek upphetsat. Jag studsade i soffan. Jag tjoade och väsnades så att Huliganen trodde att matte höll på att bli tokig.

Och jag är ju inte ens sportintresserad?

Nyckelinlägg

Det har slarvats bort en nyckel i Huliganhemmet. För det mesta när sånt inträffar är det, får jag tillstå, mina nycklar som har diffunderat ut i omgivningen. Men den här gången är det faktiskt makens bilnycklar som blivit lite osynliga.

Hade jag varit en sämre och mindre människa så hade jag så klart triumferat. Men ack nej, sån är inte jag. Jag lånar ut mina nycklar till honom och säger vänligt att hans dyker nog upp när snön tinat bort.

Huliganen är tyvärr inte till någon hjälp. Bilnycklar? säger han. Det känner jag inte till något om.

Däremot är han mattes egen stjärna på att hitta hennes nycklar. Det är ju mattes nycklar på den fina Georg Jensen-nyckelringen, inte någon sketen volvonyckel. Matte stänger in Huliganen i sovrummet. Sen traskar hon runt på hela bottenvåningen; köket, matsalen, arbetsrummet, vardagsrummet, badrummet och hallen. Nycklarna gömmer hon inlindade i handduken som tassarna torkas med ute i hallen. Sen släpps Huliganen ut.

Likt en fyrbent Sherlock Holmes snusar han runt. "Aha! här har en medelålders matte dragit fram" tänker han. "Som åt musslor för några timmar sen" lägger han vidare ut texten.

Som en något förvirrad och för ivrig målsökande missil susar han runt. Snusar i soffor, vedkorg, husses fåtölj, men ganska snart säger han "elementärt min kära Matte", far ut i hallen och plockar fram nycklarna ur handduken, cashar in sin frolic och dimper ner på vardagsrumsmattan.

"Bilnycklarna?" undrar husse då.

"Det vet jag inget om" säger Huliganen och somnar gott. Vi får helt enkelt vänta på vårfloden.

Tjall på termostaten

Det har jag. Nej, det beror inte på snön och vintern, det beror på mig själv. Herregud, klimakteriet är liksom inte att leka med. Man borde kunna utnyttja värmeexplosionerna på något miljövänligt sätt kan jag tycka.

När vi körde ner till stan, maken och jag, på vår veckorunda för att tillgodose de lekamliga behoven (alltså, det är inte lätt att gå ner i vikt i den här familjen), så diskuterade vi just klimakteriebesvär. Jag påpekar att det trodde han nog inte, då när vi träffades 1976, att vi en vacker dag skulle diskutera sånt på väg ner för att köpa musslor.

- Jag har levt hela mitt vuxna liv mellan pms och klimakteriebesvär! utropar maken då. Detta tycker han är så välfunnet och lustigt att han upprepar det en gång till och sitter och småfnissar för sig själv i bilen på ett himla barnsligt och fånigt sätt.

- Jaså, minsann, säger jag kyligt när jag tycker att fnissandet har uppnått alltför höga höjder.

Maken inser att han kan behöva blidka den lilla hustrun, så då säger han att "ja man kan ju se det som ett triangeldrama - pms/klimakteriet/gullighet. Sen blir han så där omotiverat munter igen.

- Det där kan du blogga om, säger han sen.

Så då gör jag väl det då. Tur för honom att han är så gullig.

Kvalitetskontroll

Här har man suttit i möte en god del av dagen och nu inser jag att det är sorgligt ostrukturerat och okontrollerat i Huliganhemmet. Var finns kvalitetskontrollen? Uppföljningarna? Ledningens ansvar? Organisationsschemat och befattningsbeskrivningarna? Spårbarheten? Kundundersökningarna?
Det får bli bättring!

Vad behövs det nu för befattningar, låt mig tänka:

1:e excelmatador: ja det får ju bli maken. Han får således ta ansvar för att organisera alla skalbaggslistor, inventarieförteckningar i vinkällaren, sortering av böcker i alfabetisk ordning.

1:e växthusgeneral: det får bli jag. Jag tar ansvar för växthuspyssel, alla fikastunder i växthuset och inköp av tillämpliga pelargoner.

1:e ordningspolis: det får bli Huliganen. Hans ansvarsområde blir att överentusiastiskt och övertydligt tala om när någon kommer eller helt enkelt bara passerar på gatan utan tillstånd från tillbörlig myndighet, nämligen Huliganmyndigheten.

Detta täcker nog in de mest akuta områdena.

Sen får vi ju också upprätta diverse checklistor, så att vi kan bocka av att alla saker sköts på tillbörligt sätt. Att det blir mat varje dag. Att Huliganen får en ostbit varje morgon. Det hände sig ju får någon vecka sedan att maken glömde bort det, att han fick sitta där med gapet tomt och en förlägen husse som hade GLÖMT!! Hade aldrig hänt med kvalitetskontroll.

En gång i veckan får vi ha Ledningens Genomgång. Där kan vi ta upp alla avvikelserapporter - incidenten med den sorgligt uteblivna osten hade ju varit ett gjutet tillfälle! Kundklagomål kan också behandlas: varför får man för lite frolic i det här hemmet till exempel? Eller: är det inte lite för lite vin i bag-in-boxarna nuförtiden, det verkar ta slut för fort?

Åh, det här kommer att bli bra! Vi kommer att bli så strukturerade och organiserade och kontrollerade så det blir en fröjd åt det.

...

Men vänta nu? Detta är ett Huliganhem med en därstädes boende västgötaspets. En sådan låter sig nog icke kontrolleras och kvalitetskontrolleras alldeles godvilligt.

Och dessutom, vem är ansvarig för kvalitetskontrollen av de korta benen?

Kärlek på morgonkvisten

Huliganen och jag, vi stretade iväg på vår vanliga morgonpromenad. Låter vi oss hindras av en massa snöknöggel? Ånej, vi är ju komna ur vikingaled, har anor som Hampur Stumpasvans och sådär. Modigt hasade vi oss iväg på det vita eländet.

Sen, när vi är på hemväg, ja då får Huliganen syn på Liza. Snyggaste bruden i stan om man frågar honom. Långbent buhundsblondin med Sex Appeal så att det bara osar om det. Långt fram viker hon runt hörnet och försvinner!!

Nu är goda råd dyra.

- Nu springer vi! säger Huliganen vars hjärta svämmar över av kärlek. Ja inte till sin matte då, utan till en förförisk buhundsflicka.

Inte vill jag stå ivägen för ung och pälsbeklädd kärlek, så visst springer vi. På ängsliga tantben och artosknän, på halt och eländigt jäkla underlag. För min inre blick ser jag vurpor och benbrott. Vad Huliganen ser för sin inre blick vet jag inte säkert, men jag tror det är sex.

Vi hinner ikapp utan att kapsejsa och kärlekslyckan är total. Ja lite platoniskt blir det ju, men glada skutt och svansviftningar och bus blir det, och det får man ju vara tacksam för sådär halvsju på morgonkröken.

Vem kunde tro att broddar är befrämjande för kärlekslyckan?

Alltså

idag är ingen höjdardag. Den känns liksom väldigt... februarig på något sätt. Det har snöat. Mycket och blött och tungt. Man orkar knappt ens sucka över snön längre. Man vill bara vakna upp en dag till barmark, värme och sol. Näste person som säger något så urbota idiotiskt som att "det är i alla fall vitt och vackert", den sparkar jag på smalbenen!

Sen skulle man skypa med dottern. Funkar det? Nix.

Och på jobbet är det kvalitetssäkring och möten och papper och blä och suck.

Energin är borta och man känner sig som något katten släpat in och sen föraktfullt slängt i ett hörn. Något litet, skrynkligt, vältuggat och lite lätt mögligt.

Det känns alltså väldigt långt till små skälmska skratt och tindrande ögon.

Fast det händer ju bra saker också; idag har jag haft besök av Ellenbebis och hennes mamma. När man är två månader så är det helt ok att folk faller i trans över små rulsiga lår. Men det säger jag bara att om någon säger "o så knubbiga lår du har!" till mig, ja den personen åker på en propp!

Huliganen tittade intresserat på Ellenbebis när hon låg i sin bärstol. Sen försökte han diskret sno hennes filt, men Ellenmamman och hans matte hade hökögonen på honom och förhindrade detta. Lite spännande var det med bebis, men allra mest spännande är det med Ellenbebis mamma tycker Huliganen. Jo, han hade gärna varit med när det var blöjbyte, men då blev han helt sonika utkörd. Det kändes som om han hade kunnat visa ett alltför närgånget intresse för blöjan. Ellen tyckte det var toppen att vara blöjlös och vi hade en lång och intressant diskussion. Jag kan tyvärr inte återge exakt vad som sades, men att hon var nöjd med sakernas tillstånd framgick tydligt! Sen så gungade vi lite och sen så kräktes vi lite. I alla fall kräktes Ellenbebis på mig, och det tycker jag hon kunde få. 

Sen har det nog inte hänt så mycket mer. Jo, Huliganen har fått salva på snoppen igen, fast han försökte gömma sig under matsalsbordet. Sen gick jag för rättvisans skull in till grannen och sprutade salva på lille Linus också, så nu är jag vida fruktad i hanhundskretsar här i området. Alla kommer att fly så fort de ser mig.

Nu ska jag gå och dra något gammalt över mig.

Om man har en kväll över

och vill gå på bio, ja då tycker jag definitivt man kan gå och se An Education. Det fanns några uppenbara brister, det ska inte förnekas. Bl.a. var förekomsten av såväl Jude Law som Johnny Depp alldeles oerhört bristfällig, där måste något ha gått snett?

Men för övrigt vad ett en varm och lågmäld film som var rolig på ett intelligent sätt. Och inte en enda biljakt! För att inte tala om att inte en endaste gång hörde man 'fuck you' eller en massa gutturalt muttrande, vilket också var en välgärning. Ett ytterligare plus var 60-talsklänningarna, inte en träningsoverall så långt ögat nådde. Det måste nog ha varit en tillfällig lapsus det där med Law/Depp?

Tja hunden var ju lite sur för att inte han fick följa med. Han vet precis hur en slipsten ska dras, den vovven, för att ge sin matte maximalt dåligt samvete. Slokande svans (och jo, man kan sloka med stubb vill jag tala om), sorgmodigt suckande och bedrövade ögon... man känner sig som en skurk av slemmaste slag när man dryper ut genom dörren.

- du kan umgås med husse, säger man hurtigt.
- du menar med den där OS-tittaren, blänger Huliganen till svar

I ärlighetens namn får man ju hålla med om att vill man ha glatt sorlande sällskap, sprudlande konversation, aktivt engagemang nu under OS-tid, ja då är nog inte husse så mycket att hurra för. Huliganen har också visat sig märkligt ointresserad av vad som försiggår i Kanada.

Skidskytte? - han gäspar förstulet.
Curling? - Huliganen suckar och går därifrån.
Längdåkning? - Svettigt, tänker Huliganen och vänder rumpan till.

De kan liksom inte ha sån där male bonding, sitta och bita på naglarna tillsammans, ryta över misstag, tjoa så att taket lyfter sig, känna den där manliga gemenskapen inför idrottsliga prestationer, plocka fram nätbrynjorna och halsa en öl. Vilket de inte hade kunnat göra ändå, eftersom förekomsten av såväl nätbrynjor som öl är totalt icke-existerande i Huliganhemmet.

Ikväll är det dags igen. Matte ska på tjejträff. Jaja, tantträff då, om det ska vara så petigt noga. När vi träffades allihop, då på gymnasiet, DÅ var vi i alla fall tjejer. Kul ska det bli - om jag nu bara lyckas smita hemifrån utan att få alltför dåligt samvete över lämna Huliganen ensam med OS-hussen.

Idag vill jag bara säga

... att det där med mammografi, det ger ordet "plattbröstad" en helt ny innebörd

samt

... att idag ska jag vara kulturell. IGEN!! Jominsann, här ska gås på bio och ses An Education. Så idag hinner jag inte blogga mer, det måste man ju förstå.

Där ser man!

Igår var det Alla Hjärtans Dag, om nu någon missat det. När jag var ung (på yngre medeltiden ungefär) så kan jag inte minnas att man firade det, men nu så finns ju dagen och då kan man fira den tycker jag som är av den fasta övertygelsen att allt som kan firas, det ska också firas.

Maken låter meddela att det är bara kommersiellt trams, så han vägrar. Om jag lagar lite extragod mat så låter han sig dock väl smaka, det är uppenbarligen inget som hindrar att fira på så sätt.

Eftersom jag lärt mig efter alla dessa år att inga subtila antydningar hjälper när det gäller maken och uppvaktning så påtalar jag i god tid varje år att nu, nu närmar sig Alla Hjärtans Dag och då är det ju trevligt med blommor till exempel. BLOMMOR säger jag sedan en gång till för att ge ännu mer eftertryck till det hela.

Maken fnyser överlägset och säger "pah! såna amerikanska seder är inget att stå efter". "Kommersiellt skit" lägger han sedan till för säkerhets skull.

Jag påtalar att oavsett hur kommersiellt det än är, så tycker jag om blommor. Basta!

Då säger maken att han hellre köper blommor en annan, icke-kommersiell dag. Yeah, right... säger jag cyniskt och desillusionerat då.

För något år sedan fick jag dock en röd ros på självaste dagen. Jag stirrade misstroget på den. Sedan frågade jag var den kom ifrån?

Maken såg lite lätt generad ut men erkände sedan om att rosen, den hade han fått på sitt jobb, det hade stått hinkar med rosor till alla anställda och då så fick jag hans. Jojo. Man kan väl säga att min tacksamhet inte var direkt översvallande.

Nu kanske man tycker att jag är lite spydig när det gäller makens Alla Hjärtans-engagemang? Att jag framställer honom i en ofördelaktig dager? Icke så. Jag är otroligt varmt fästad vid denne Alla Hjärtans-bakåtsträvare trots allt.

Men nu visar det sig att det finns en, kanske hittills okänd, historisk bakgrund till denna dag. Detta borde ju övertyga min egen historienörd om att man kan visst köpa blommor till sin fru (hellre det än en baltisk slav!) utan att hemfalla åt amerikansk kommersialism, så det så.

Låt oss nu hålla tummarna för 2011.

Och nu är det igång igen

Maken med de..hmm.. udda intressena (behöver jag säga det igen? Skalbaggar, fideikommiss, patrontsrätt bl.a.) har ju även några mer vanliga. Däribland OS.

Fast vänta nu: hur normalt är det att läsa antik historia bara för att kunna få full kläm på de antika olympiska spelen? Att skriva listor i långa banor över alla segrarna, just i de antika spelen. Att skriva artiklar om de första vinterspelen och muta sin hustru till att vara behjälplig med översättning inför publikation i utländska tidskrifter?

Jag tar tillbaka. Men han tittar gärna på spelen på TV i alla fall.

Och om jag skulle säga att vårt äktenskap någon gång varit i gungning så kan det möjligen ha varit vid OS i Moskva 1980. Maken hade sjunkit ner i soffan för att avnjuta dagens tävlingar. Jag som kände mig lite huslig tänkte vattna blomkrukorna. På lätta fötter ilade jag runt och utförde min blomvårdande handling. Så kom jag till ampeln som hängde ovanför tv:n. Nu tror ni kanske att maken blev irriterad för att jag stod ivägen. Ånej, han är en bättre människa än så. Men jag, som är en generös natur, råkade vara för frikostig med vattnet, så det rann över och ner i tv:n.

TV:n måste ha varit av en undermålig kvalitet, för den började blixtra och ha sig, och sen bara dog den? Där stod vi, en kväll utan tv och mitt under brinnande OS. Maken blev märkbart tyst, och jag utstötte ett lätt hysteriskt fniss. Jag sa nog rentav "hoppsan! som det kan gå!".

Maken visade dock att han är en man som står pall i katastrofer, så han  hämtade en hårtork och stod sen sammanbitet och torkade ner i tv:n. Och kan man tänka sig: tv:n återuppstod från de döda, harklade sig och sparkade igång igen.

Maken och jag, vi är fortfarande gifta, så här snart 30 år efteråt. Tack vare hårtorken tror jag.

Men som sagt, nu är det igång igen. Då kan man behöva styrka sig med något gott att äta, så det blev vildandsbröst med citronkryddat tärnat sidfläsk, potatiskaka och vinbärssås. Det var första gången jag åt vildandsbröst och det smakade faktiskt betydligt vildare än vanliga.

Såsen smakades av med lite 80%-ig mörk choklad. Spännande - men man ville nog inte ha för mycket choklad i. Till det ville maken dricka malbec, så det blev en Tapiz Reserva 2007. Den hade också en aning chokladton, så det gick fint ihop.

Och sen så lät jag bli att vattna i tv:n och allt var frid och fröjd.

Det där med veterinärbesök

När Huliganen var en ganska liten huligan, ja han hade väl knappt passerat Slyngelstadiet, ännu inte uppnått full Huliganstatus så att säga, skulle vi besöka veterinären för vaccination.

När vi ändå var där tänkte jag ta upp en fråga som bekymrat mig en del. Jag hade noterat utslag på magen och oroade mig nu för att det kunde vara både det ena och det andra, där det ena då var oerhört smittsamt och jättefarligt och det andra säkert nästintill dödligt.

Väl hos veterinären slog jag en halvnelson på ynglingen som således plötsligt fann sig liggandes på rygg med tvenne damer närgånget studerande hans intimaste detaljer. Jag pekade med ett darrande finger på utslagen.

Veterinären fick något ansträngt i blicken och jag tänkte att nu, nu vet hon inte hur hon ska linda in domen på vänligaste sätt, hur ska hon tala om för mig att min fine hund är dödligt sjuk?

Veterinären harklade sig lite försiktigt och sen sa hon "det där är hans bröstvårtor". Hon ska ha all heder av att hon inte brast ut i gapskratt, men jag såg hur det ryckte i mungiporna.

- Bröstvårtor?! sa jag som ett fån då, "jamen han är ju pojke!". (En ganska korkad kommentar, det medger jag, inte direkt ett av mina mer bländande ögonblick).

Veterinären säger högtidligt att jo, även pojkar har bröstvårtor. "Det har din man också" tillägger hon sen.

På det har jag i alla fall ett svar och jag säger triumferande att jo, det har han, det ska inte förnekas. Men inte så många, och inte nere vid snoppen, så det så!

Sen gapskrattar jag hela vägen hem i bilen så att tårarna rinner. Huliganen tänker för sig själv att nu, nu är det bekräftat. Hans matte är helt enkelt inte klok.

Ibland så blir man glad

Alltså, fredagar är ju bra dagar bara av sig själva så där. Man går ner i varv. Lagar lite mat. Kan gå långa rundor med hunden.

Idag har det dock blivit en tur till svärmor som fyller 94 år imorgon. Tårta och sådär. Himla bra, tyckte Huliganen som snikade åt sig att slicka alla tallrikar. Hörde jag någon säga "bortskämd"? Jamen, herregud, han har ju fått svidsalva på snoppen, klart grabben ska ha lite tårta då.

I alla fall, när vi satt i bilen på väg dit, så säger maken "jag tycker du ser ungefär likadan ut som när vi träffades". Gulleplutt! Då ska man veta att vi träffades på en tentafest 1976 (ja jag tentade när jag var i blöljåldern...alldeles oerhört försigkommen var jag). Jag tänkte på att det finns delar på mig som numera hänger och slänger, som liksom inte slängde så mycket då, 1976 alltså. Att om man lägger ihop den sammanlagda längden på rynkorna så når man väl runt halva jorden ungefär. Att det finnas ett och annat kilo nu som inte fanns då. Hängslams under armarna. Förnuftigt korta naglar. Jamen, herregud, han må bara halvblind och i stort behov av bätte linser men kan man bli annat än alldeles varm om hjärtat?

Sen så ringde sonen. Jag har inte pratata med honom på nästan tre veckor och med allt som hänt i Afghanistan så har man ju tänkt mycket. Tänkt på familjerna hemma som inte får hem sina söner. På två unga män vars liv tog slut alldeles för tidigt. Och visserligen vet jag ju att KFOR-styrkorna i Kosovo inte  är utsatta för lika mycket fara, men det kändes ändå väldigt skönt att få prata lite med ätteläggen. Om två veckor kommer han hem på permission till Sverige och då tänkte jag nog utfordra honom med lite god mat. Jag får provlaga och träna lite de här närmaste veckorna. Det får maken stå ut med. Det kan bli hårt, men om han nu tycker att jag ser så ungdomlig ut så klarar han nog av det.

Och igår skypade vi med kemistiska dottern i Glasgow. Hon såg glad ut och verkar må bra i sitt skotska regnhål. I påsk hälsar vi på henne. Dricker en och annan Magners. Besöker en och annan pub.

Ja just nu är livet alldeles väldigt bra.

Kallsvettig och utmattad

Huliganen och jag har varit på det lokala djursjukhuset. Detta låter ju rätt odramatiskt, och det är det egentligen också. Om man inte är huligan och har dåliga erfarenheter av djursjukhus.

Det börjas hyperventilera innan vi ens hunnit in i väntrummet. Som för övrigt var överfullt. Det var katter i långa baner, en jättelik rottishane och en liten pimpinett terriertik. Huliganen var så uppstressad att han knappt ens märkte rottisen, vilket faktiskt man kan se som en god sak. I normala fall hade han gastat "kom hit så ska du få på moppe!".

Efter alldeles för lång tid var det vår tur. Då var jag genomsvettig och Huliganen lät som en speedad blåsbälg. Ja, jag vet att man ska kunna koppla av, hitta sitt viloläge. Och hade det bara varit mig det berodde på, så hade jag varit hur lugn som helst, det vill jag ha fört till protokollet.

Huliganen skulle vaccineras. Dessutom skulle han tittas på för han har varit lite dämpad någon tid. Nästan lugn... och då blir man ju orolig! Dessutom har han slickat sig ganska mycket om de ädlare delarna.

Vi träffade en urgullig veterinär som gärna ville hälsa på Huliganen och ge honom godis, men sånt inställsamt tjafs hade han inte tid med. För att göra pinan kort baxade jag upp honom på bordet. Hon kände igenom honom och lät meddela att han hade en rätt kraftig förhudskatarr, men hon skulle spruta in lite desinficerande salva, sa hon och fick det att låta enkelt.

Sprutan kom fram och Huliganen höll på att göra en dubbel saltomortal i pik ner från undersökningsbordet, trots att jag höll i. Herregud vilken närgången människa såg han ut att tänka. Komma där och pilla med stora sprutor i hans manlighet, nä nu fick det väl ändå vara nog!

Det blev dock sprutat salva, och en del hamnade väl på snoppen, en del på tassarna och resten på mig. Men då blev jag ju också desinficerad så det är ju bra, alldeles så där på köpet.

Innan han hann blinka så fick han också en vaccination i nacken och tänderna kollade och sen skulle vi bara vänta på att få betala.

Huliganen rusar ut i väntrummet och gastar "de sprutade salva på min snopp!!!" och man såg hur alla andra hanhundar automatiskt hukade sig och tänkte att måtte detta inte drabba mig. Medan jag väntade vid disken voltade han runt i kopplet och ylade ut sin eländiga misär, ingen kunde missa att här fanns en hund som Matte och Veterinären hade behandlat på nesligaste sätt. Självklart krånglade kortbetalningen då och jag blev varmare och varmare, och svettigare och svettigare. Och mer lomhörd, för Huliganen lider inte i tysthet.

Men titta här, vilken fin krage han fått! Nog borde han vara tacksam mot sin generösa matte?

Litet kulturell inlägg

Medge att ni blev förvånade igår,vavava? Ett helt inlägg utan minsta hundinslag! Kan detta vara möjligt, frågar ni er. Har någon annan tagit över bloggen?

Och tänk, nu blir det ingen hund idag heller!

Idag har jag nämligen varit kulturell. Terminens akvarellkurs satte igång. Med penslar, papper, färger och palettkopp dök jag upp. Jag vill måla blommor, det påtalar jag med emfas varenda gång det diskuteras vad vi ska måla för motiv. Framför allt vill jag inte måla perspektiv. Traktorflak, regnblöt asfalt, vägmaskiner står heller inte överst på min önskelista. Tyvärr har instruktören en stor förkärlek för såväl perspektiv som traktorflak, så jag blir nerröstad varenda gång.

Bistert muttrande får jag ju foga mig fast min trängtan står efter att måla rosor.

Mycket riktigt - idag fick vi måla en dam i djup skugga med lite ljus som kom in genom ett par halvöppna fönsterluckor. Inte minsta lilla tussilago ens en gång. "mörkare, mörkare" hetsade han oss. Enda trösten var att bilden var tagen i samband med en vinprovning, så man kunde ju i alla fall tänka sig ett lite vinglas någonstans där inne i skuggorna.

Förresten var det en hund med på bilden också. Aha säger ni nu, det blir lite hund trots allt. Men nix! En av deltagarna rationaliserade bort hunden helt och hållet. En annan målade något som mer såg ut som en liten räv. Min egen hund såg ut som får. Ett ovanligt spöklikt får med väldigt låg IQ dessutom.

Vårkänslor

Ja alltså inte om man sticker ut näsan utanför dörren. Där är det isigt, råkallt och snöigt. Men sånt får man sätta sig över - man måste ha visioner!

Just nu ligger våren i startgroparna. Jag är i det där förväntansfulla stadiet när man beställer fröer och tror att det ska prunka som aldrig förr! Snart är det dags att väcka växthuset ur sin törnrosasömn, släpa fram såbrickor, torvbriketter och växtetiketter.

Det är likadant varje år: jag tror verkligen att nu, nu kommer alla fröer att gro, jag kommer att få en trädgård som fullkomligt exploderar av blomsterprakt. Sen blir det som det alltid blir: vissa sorter gror inte alls. Andra blir långa och taniga och rangliga. Någon börjar friskt men ger sen upp andan och kastar in handduken. Några trogna och enkla sorter gror förvisso, men det blir aldrig så många och så frodiga plantor som man har sett för sin inre syn.

Ärligt talat, man kunde lika gärna åka ner till Åbergs direkt och köpa sina plantor. Där säljs inga rangel minsann, där köper man fina knubbiga ekologiskt odlade plantor. Och när man går där och njuter i deras visningsträdgård så kan man ju också passa på att fika i deras trädgårdskafé.

Å andra sidan - jag kan ju fika i mitt eget växthus också! Jag vet - ty jag har provat. Många gånger... ;-)

Nu har jag i alla fall beställt fröer. Glansmalva, blomstertobak, dubbla cosmos. Picknicktomater. Jag kommer att så, plantera om, skola ut dem. Jätteroligt kommer det att bli.

Sen kommer jag att åka till Åbergs och köpa fler blommor. Och fika! Man får inte glömma att fika! Och det blir också roligt. Dubbel glädje, det är väl inte illa?

Häromdagen var jag inne i växthuset. Där stod olivträdet och gjorde åkarbrasor. Apelsinträdet tittade förebrående på mig. Min jättestora Mårbacka hade packat in. Antingen är hon död eller också bara skendöd. Håll ut! sa jag. Snart är det dags. Snart kommer jag att sitta här och äta frukost under vinrankan på helgerna igen. Och jag måste erkänna att jag längtar!

Men titta!

Jag har fått en bloggaward - jag som inte ens visste att de fanns. Jag tror inte att jag blivit så förvånad och glad sedan 1994 när jag mot all förmodan lyckades ta mig runt Lundamilen på under en timme och vann en tjusig medalj!

Det är Lotti som givit mig den - jag kan bara säga tack! Titta in hos Lotti, där kan man njuta av fantastiska bilder från hingstbete i sommargrönska till exempel. Kan verkligen vara något att drömma sig bort till när man snubblat runt bland is och snöknaggel. Detta är en blogg som är personlig, varm och väldigt, väldigt rolig!

Om jag begripit det hela rätt, så ska jag lämna awarden vidare till sju bloggar som jag följer, och då för det bli dessa, helt utan inbördes rangordning:

Gillar man västgötaspetsar - och det gör man såklart! - ja då måste man läsa om Ymer & Gusten. Är man på dåligt humör, och det är man ju ibland, ja då måste man också läsa här då blir man ovillkorligen jätteglad bums! Är man redan på gott humör, så kan man med fördel också läsa här, för då blir man ännu gladare. En blogg för alla tillfällen, således!

Alla hundar är ju inte västgötaspetsar, det finns ju till exempel finska lapphundar också. Och kungen av dem alla, det är Dino, det. Den här bloggen blir man också så glad av att läsa. Dino verkar ha lite västgöte i sig, det är gott gry i den grabben! Kolla in bilderna av Dino som stjärngosse till exempel - blir man inte glad av det, ja då är man en förstoppad surkart.

Ytterligare en hundblogg! Beardisen och Briarden - och snart en liten, liten toaborstnyllevalp. Välskrivet, roligt och fina bilder. Och vem vill inte följa valpens intåg i denna flock? En blogg som är bubblig och festlig som champagne!

Sen gillar jag ju inte bara hundar utan även trädgård. Och då är det bland annat Camellias blogg jag följer. Den uppdateras inte jätteofta, men när den gör det är det alltid en fröjd att läsa och att njuta av bilderna. Dessutom är jag ju lite anglofil så att få läsa om en "svensk" trädgård i England är ju ännu mer njutningsfullt!

En annan blogg som måste få en award, trots att den är helengelsk är Nutty Gnome. Bara namnet! Fantastiska bilder från Yorkshire och en humor som är så där ljuvligt engelsk. En ren fröjd! Jag tycker det är oerhört tilltalande när man inte tar sig själv eller trädgården på så blodigt allvar.

Det är ju inte bara själen som ska ha sitt, man får tänka på det lekamliga också. För några veckor sedan hittade jag den här matbloggen - och där har jag hittat många roliga recept, så den vill jag varmt rekommendera!

Vill man läsa om livet med häst och sprillans ny Ellenbebis ska man titta in här. Detta är en blogg skriven av en rapp kvinna med ett tålamod lika långt som Huliganens svans! ;-) Hennes betraktelser om livet som   nybliven mamma, blandat med en träningsdagbok är välskrivna och personliga och ärliga.

Sist, men inte minst, måste jag nämna systers blogg. Hon är en fantastisk handarbetare och än så länge syns det kanske inte så mycket av det i hennes nya blogg om quiltar och silver, men lita på mig: hon gör fantastiska grejer och förhoppningsvis kommer det fler bilder vad det lider.

Kära bloggare, ni som fått denna award; om ni vill, kopiera den, länka tillbaka till mig, lämna vidare till 7 andra bloggar och skriv sedan 7 saker om er själva.

Vilket jag alltså ska göra nu då. Sju saker, det är ju jättemycket. Finns det så mycket att säga om mig som jag inte redan nämnt?

1. Jag ser bara med vänsterögat och var en gång medryttare på en enögd häst. Som också bara såg på vänsterögat - vi blev lika överraskade när något dök upp till höger!

2. Jag läser väldigt snabbt - men kommer inte alltid ihåg vad jag läst...

3. Jag är otroligt och ogenerat morgonpigg. Jag kan mycket väl vara den där odrägliga personen som dyker upp vid frukostbordet och hojtar "Morgonstund har guld i mund!!". Å andra sidan är jag således väldigt kvällstrött. Ingen partypingla precis.

4. Jag gör en fantastisk creme brulé

5. Jag tjuter som en gris åt sentimentala filmer med djur och barn

6. Dessutom gråter jag alltid när små barn sjunger Den blomstertid..

7. Jag sjunger jämt och ständigt små fåniga trudelutter när jag tror att ingen mer än maken och hunden hör..

Träning, mat och vin - lite blandat helt enkelt

En ganska ruggig helg har det varit och eftersom jag inte vill överanstränga Huliganen har vi inte pulsat runt i alltför djup snö. Då måste man ju roa sig med andra saker, ja förutom att äta god mat och dricka gott vin. Tja och lite vin till, om man nu ska vara skrupulöst ärlig.

Alltså, Huliganen får ju inget vin, han är faktiskt helnykterist den gossen, även om man visst kan tro att han är lite i hatten när han fnattar runt som värst.

Så vi har tränat vidare på lite fix och trix. Ett slag tänkte jag övermodigt att jag tar och slänger ut min nyckelknippa i en snöhög så ser jag om Huliganen kan hitta dem - men sen ryckte jag i det sunda förnuftet och lät bli, men tanken var frestande!

Det går framåt! Jag har gömt nycklarna i vedkorgen, i sovrummet, i soffan - och han hittar dem och numera så plockar han också upp dem och kommer med dem. Förvisso brukar han släppa dem på fötterna på mig, så någon regelrätt apportering kan man inte kalla det, men jag tycker han är jätteduktig ändå, mattes lille plutt.

Kan den illsluga matten ha gömt nyckelknippan under filten?

Det är en häftig grej, den där klickern! Tänk vad man kan åstadkomma med hjälp av denna lilla manick, och att få honom att göra det av egen fri vilja. Huliganen tycker fortfarande det är rätt läbbigt att ha nyckelknippan i munnen, så han är mycket noga med att plocka upp den i den lilla ringen av gummi (min fina Georg Jensen-nyckelring, och den låter jag hunden ha i munnen, hundmänniskor är nog inte kloka...).

Voila!

Alltså käre make, detta är inte Huliganen i soffan. Jag medger att det ser ut som en västgötaspets i en grön soffa, men i så fall är det en annan hund (vad gör den i min blogg??) i en helt annan soffa. Och OM det skulle vara Huliganen (vilket jag blånekar till) så är bilden photoshoppad såklart. Huliganen skulle väl ALDRIG sitta i vår soffa med en nyckelknippa i munnen. Ånej.

(Puh! Nu fick jag nog det bortförklarat)

Vad annat har vi hittat på? Stickat en vante. Fikat med syster. Köpt nya vinglas. Sovit i fåtöljen. T.o.m jobbat lite, vad nu det skulle vara bra för.

Mat, det är däremot bra det!

Det ser väl inte så dumt ut?

Creusetgrytan har fått lufta sig igen. Denna helgen blev det boeuf bourguignon - det frästes, bryntes, hackades och koktes så att dimman låg tät i köket. Fyra timmar senare var det klart och resultatet blev mycket väl godkänt! Blev inte sämre av att serveras med ett rhônevin, en Crozes Hermitage.

Genvägar äro senvägar

Igår eftermiddag tog jag Huliganen med mig för att rasta honom, mig och den älskade frisbeen på den näraliggande och praktiska golfbanan. Jämrans så mycket snö! Jag pulsade och pulsade. Huliganen omvandlades till kanin och skuttade och skuttade med sin kära frisbee i munnen. Svetten lackade.

Sen skulle vi tillbaka till bilen. En ganska lång bit skulle vi då gå längs en knagglig och isig gångväg för att sedan komma ut på mer snöröjda vägar. När jag överblickade topografin insåg jag att vi kunde ju snedda över ett fält, det blev mycket kortare väg!

Så smart jag är, tänkte jag självbelåtet och pulsade iväg. Det stack upp små växtrufsor ur snön så jag tänkte att markytan var nog inte så djupt begravd. Herregud, det måste ha varit bergsbambu eller nåt, för djupt det var just vad det var. Och det blev djupare och djupare... När jag trampade ner i snö upp till knäna i varje steg blev jag allvarligt oroad för att fastna där ute och bli tvingade att sitta kvar till allmän beskådan som en bild över Hur Korkad Man Kan Bli ända tills jag töade loss, så jag vände med stor möda om för att ta mig tillbaka.

Då får jag syn på Huliganen som kämpar tappert i snön - han brukar ju skutthoppa fram, men här gick det inte - skaren bar inte och snön var för djup. Han försökte gå i mina fotsteg, men de hålen var ju avgrundsdjupa så där fick han inget fotfäste. I hans blick ser jag något som jag sällan skådar hos denne kaxige plutt, nämligen en viss oro, ""HUR ska det här gå? Och "matte, hur tänkte du här, är du verkligen säker på att det här var en bra idé?". Ändå försökte han tappert följa sin (korkade) matte - man blir ju så rörd så man blir nästan tårögd.

Vi kämpade oss tillbaka, och fick ta den längre och knaggligare vägen.

På kvällen insåg jag att det här vara inte bara korkat, utan rentav jättejättekorkat. Huliganen har nämligen pålagringar i ett bakben och en liten, liten lös benbit. Vi håller det i schack genom att inte låta honom bli för tung och genom att ha får röra sig mycket, får specialfoder och så, och det funkar bra, men att kämpa så hårt, det blev nog en liten överansträngning för honom.

På kvällspromenaden var han avgjort stel och lite halt till att börja med, men det blev bättre sedan och jag tyckte att morgonrundan var ännu något bättre. Lite stel, men inte SÅ farligt.

Lille plutt, vilken matte du har! Kom nu så ska vi gå ut i köket och se om inte matte hittar en bit alldeles extra god ost till dig.

Lördag, jahapp!

En ledig dag, vad ska man förgylla den med?

Man kan ju vara lite seriös. Får ju tänka på sin image, vill inte framstå som någon flamsa utan sans, vett och besinning.

Man kan:

plugga oregelbundna verb
lära sig italienska - alltid bra om man vill åka till Toscana och köpa vin
städa garderoben (ständigt denna garderob!)
Läsa något djupsinnigt, deprimerande och ohyggligt kulturellt

Fast verkar det kul?!

Nä, det får bli matlagning, bus med liten vätte, pussa på maken och lite blogg. Kanske hemsöka systern en sväng.

Seriös, det får bli en annan dag. I en avlägsen framtid.

Har hon västgötaspets månne?

De två översta kylskåpsmagneterna har jag fått av en vän som har stor insikt i Huliganens personlighet. Den understa har jag köpt själv.

De är gjorda av en illustratör som heter Lisa Tofft, och ju mer jag funderar på det, ju mer övertygad blir jag att hon måste nog ha en västgötaspets i sin närhet.

Vardagshjältar

Den här vintern har jag blivit imponerad av tidningsbuden. Trots att det är snö överallt, att plogningen fungerar sisådär i våra kvarter så har vi varenda morgon när vi förväntansfullt öppnat brevlådan hittat tidningen där.

Och alla som vet hur trist det är att inte ha någon tidningen att bläddra i när man petar i sig morgongröten, att sorgmodigt tvingas läsa innehållsförteckningen på mjölkpaketet om och om igen förstår ju att detta gör en glad.

På morgonrundan träffade Huliganen och jag på tidningsbudet. Eftersom jag är av den fasta övertygelsen att kan man berömma någon för något så ska man också göra det, sprang vi ifatt honom (Med springa kan man här förstå: hasade vi oss något mer snabbt framåt, det var HALT imorse). Vi harklade oss inledande och skulle just utbrista i ovationer.

Då visar det sig att tidningsbudet hade öronen fullproppade av musik. Klart det går bättre att slita runt tidningsvagnen genom snömodden till musik, det begriper ju jag med. Hoppas han hade någon riktigt uppmuntrande trudelutt i lurarna, något som fick endorfinerna att svalla.

Alltså hör han inte oss, och han hoppar högt när han inser att han har en tant-med-vidhängande-huligan i hasorna, en flåsande tant med mössan på sned och en huligan som har synpunkter på tidningskärran.

Men sen blev han nog ändå lite glad för berömmet tror jag. Själv kände jag att det här är nästan som lite shaping, förutom klickern då. Frolic fick han ju i och för sig ingen heller.

Milda makaroner!

En dag utan snöskottning! Man baxnar, tror inte det är sant. Ja nu ska man inte tro att just jag är den som flitigast far ut med snöskoffeln, det är väl det man har sin äkta man till? Man kan ju dock vara en empatisk person som inte vill att mannen ska slitas ut i förtid.

Men annars.

Alltså, man har ju läst det där med Skapelsen och så. Varde ljus och allt det där. Det begriper man, på ett ungefär i alla fall. Sen skapades elefanter och västgötaspetsar och rävar och amöbor. Det förstår man också. Man förstår inte riktigt varför det var nödvändigt att skapa mördarsniglar och fästingar, den bakomliggande tanken är här inte helt klar. Kanske för att man ska lära sig att uppskatta de andra djuren så mycket mer?

Men februari?! HUR tänkte skaparen här? Maken till meningslös månad. Själv är jag mer höstmänniska, gillar även vår och sommar. Är en tolerant typ som kan se charmen med de flesta månader. November är knivig, det medger jag, men det går. När man kommer till februari är det dock helkört. Ut med den ur almanackan säger jag bara!

Alltnog och emedan.

Dagen har ägnats åt hårt och skoningslöst slavande i grottekvarnen.

Sen kom vi hem och den lille vätten fick sig en duvning. Vi håller på med lite olika projekt. Backa, kryp, balansera och så nycklarna då såklart.

Huliganen är kul att jobba med, han är så PÅ. Det blir startskall och lite mittimellanskall och, för all del, lite slutskall också av ren iver. Det får vi jobba med.

Hur gick det då idag?

Backa: vi gör det längs en vägg än så länge för att han inte ska orma runt med rumpan. Lite svårt att få honom att backa bort från mig, det går lättare om vi backar tillsammans.

Kryp: går framåt med stormsteg, eller stormskutt. Ja det där var en liten lustifikation från min sida. Lite för ivrigt, lite för mycket fokus på frolicen som hägrar, men vi kämpar på.

Nyckel: inledde med några klick för att nudda nyckel. Sen parkerade jag hunden i köket. Viftade frestande med nyckelknippan och sa uppmuntrande "nyckel!!", traskade genom matsalen ner i vardagsrummet och gömde nyckel. I köket väntade Huliganen ivirgt, det var knappt han förmådde vänta på det förlösande kommandot, men han klarade det! Och vilken duktig liten vätte han var. Tre uppletanden gjorde vi. Först la jag nycklarna i en fåtölj. Fixade Huliganen galant. Sedan upp med vätten i köket igen, gömde nycklarna under en filt. Huliganen snusade runt men hittade dem sen. Tredje gången gömde jag nyckeln i husses fåtölj där han satt och läste Boundaries. The making of France and Spain in the Pyrenees av någon anledning som är obegriplig för resten av mänskligheten. Nyckeln pregades ner mellan husse och armstödet.

Huliganen gav till ett startskall (ständigt detta startskall!), gasade ut ur köket, genom matsalen och ner i vardagsrummet. Rätt snabbt insåg han att nyckeln stod att finna i husses stol, så han körde ner nosen i skrevet (husses, inte sitt eget), varpå husse hoppade till, försjunken som han var i sin ohyggligt spännande publikation. Ingen nyckel där, tänkte Huliganen och snusade vidare, och voila! Där var den! Klick och frolic och jubelrop!

Så duktig jag är, tänkte Huliganen då. Sen klickade uppenbarligen något från gårdagens ta-äcklig-nyckelknippa-i-munnen-övning till i hans hjärna, för vips plockade han upp nyckelknippan. Förvisso släppte han den på golvet, men självklart blev det stående ovationer och frolic en masse.

I did it again, tänkte Huliganen belåtet och föll i sömn under en pall.

Det går ju inte

Att blogga menar jag. Inte när man trotsat elementens raseri. Pulsat genom snön. Väntat på inställt tåg. Väntat lite till. Väntat ännu mer. Tagit tåg till stora staden. Varit på vinprovning. Provat fräsch chardonnay, ljuvlig gewurtztraminer, bourgogne, bordeaux och rhonevin. Ätit lamm och druckit mer bordeaux till det.

Alltså då går det inte. Då är man för mätt, nöjd och trött för att orka blogga mer ikväll.

Då vill man bara sitta här med ett saligt leende på läpparna och kännas sig lite närmare Nirvana.

Auf wiederhören!

Håll i hatten!

Håll i er nu! Nu ska vi bli litterära minsann. Här sitter vi, maken och jag och vi är som i dikten: Ur stugan tittar bonden. Med undran och i skräck. Om man bortser från att vi inte är bönder, inte bor i stuga och det inte handlar om slaget vid Helsingborg, så är det precis så när vi tittar ut på vädret. Blåst och snö, blåst och snö. "Med undran och med skräck" - ja jag får erkänna att Snoilsky lyckats pricka vår stämningsläge precis. Den där första storögda förtjusningen över snön, den har liksom försvunnit. Med skräck - maken tänker att jäklar också, nu måste jag skotta igen. Med undran - hur ska vi fixa kvällsrundan? tänker jag.

Redan imorse varnade SMHI för det här så Huliganen fick följa med till jobbet redan då. Annars har han hemmatjänst på förmiddagen och ägnar eftermiddagen åt att hålla ett gäng konsulter i herrans tukt och förmaning.

Huliganen blev mäkta glad och förvånad när han skulle få följa med redan på morgonen, men när han kom ut och såg att vi skulle åka bil åkte svansen ner och han tittade på mig med en blick som tydligt sa "även du min Brutusmatte". Huliganen gillar inte bil. Ska man vara ute ska man gå tycker han. Eller springa. Eller fara runt som en lobotomerad skallbagge. Inte hasa runt i en bil.

- Blir det övertidsersättning? undrade han sen.
- Självklart, sa jag. Tänk dig själv - både förmiddagsfika och eftermiddagsfika, tänk så mycket ost du kan tigga då.

OK då, sa Huliganen och lät sig transporteras till stället som håller honom med bajspåsar och frolic.

Idag hade vi en finsk delegation på besök. Huliganen tog emot dem och släppte nådigt dem över tröskeln. En av besökarna kastade sig då ner på alla fyra och började jollra i falsett. Vafalls?! tänkte Huliganen då. Ska det jollras på jobbet? Med mig? Är inte detta under min värdighet? Alltså morrade han lite försiktigt i ena änden och viftade på svansen i andra.

Besökaren log bara och klappade vidare. Finsk sisu! tänkte jag uppskattande då. Och det fick sin förklaring när det visade sig att hon hade tax själv, hon var liksom van vid små herrar med stor självkänsla och som är mucho macho.

List!

Dagen har passerat som vilken förkyld dag som helst - dvs i lustempo. Huliganen har nödtorftigt hasats runt kvarteret för nödvändiga göromål, men för övrigt har hans matte ägnat sig åt kvalificerat självmedlidande och slöande.

Men sen insåg jag att jycken behövde lite stimulans, lite aktivering och någonstans därinne i feberyrseln så var det väl en hjärncell som ryckte till spasmodiskt och kom upp med en lysande idé! Briljant skulle man kunna säga, om inte ens naturliga blygsamhet förbjöd en.

Jag är, som jag nog nämt tidigare i denna blogg, en inbiten tappare av saker. Glasögon, plånbok, mobil, nycklar. You name it. Är det av människa skapat så nog kan jag tappa bort det. Det är en liten talang jag har.

Fast det blir ju lite irriterande emellanåt när man far runt som ett torrt skinn och letar efter ovannämnda glasögon, plånbok, mobil etc. Glasögon har jag nu flera par, så där finns en viss marginal, men (tyvärr) har jag inte två välfyllda plånböcker. Och den jag har är väl mer åt det magerlagda hållet så här efter jul och allt.

Min taktik när jag saknar något är att utslunga anklagelser åt alla håll, jag är övertygad om att någon annan förlagt mina saker. Numera är det ju bara Huliganen och Maken som bor hemma och de fnyser bara och tycker att jag får väl hålla reda på mina pryttlar själv, så det så.

Min briljanta idé är att lära Huliganen att hitta mina nycklar! Visst är det lysande? Då slipper man ju sådana pinsamma episoder som när jag mitt ute i skogen fick ringa maken och tvinga honom att lämna sitt jobb och komma med reservnyckeln för på ett 10 kvadratmeter stort område hade jag lyckats bli av med bilnyckeln. Maken kom ångandes till undsättning, tyckte att han skulle väl för säkerhets skull leta efter nyckeln han med, fast jag med emfas sa att det inte var lönt. Det tog honom ca 2 minuter att hitta nyckeleländet. Jag får till hans heder säga att han triumferade inte alltför tydligt, men visst såg han onekligen lite road ut. Det är då man får fnittra lite skälmskt, slänga lite med lockarna och säga "hoppsan! som det kan gå!".

Sånt ska numera vara ett minne blott, har jag tänkt mig. Så fort jag saknar mina nycklar så ber jag bara Huliganen leta efter dem. Ja, jag sa ju att det var en fantastisk idé!

Vi gick ut lite lätt med att klicka in att han snusade på dem när jag hade dem i handen. Lätt som en plätt, tänkte Huliganen, easy Frolic!

Sen placerade jag nycklarna på lite olika ställen, fast synligt i samma rum (köket). De hängde på en låda. Låg på golvet. Låg på en stol. Huliganen tog det med en klackspark. Man såg hur han tänkte "herregud, så lätt! Och så bra jag är på det här! Ja, jag är nog helt enkelt bara bäst, vilken tur för matte att hon har mig!".

Sen gjorde vi paus, och jag tänkte att det går ju himla bra det här! Jag klappade mig mentalt på axeln och tänkte att jag är ju en otroligt begåvad hundtränare.

Lite senare så tänkte jag lägga till att Huliganen inte bara skulle markera nyckelknippan utan ta den till mig.

- Ta den äckliga nyckelknippan i min mun? sa Huliganen och rös. Never! la han sen till.

- Jamen om du får lite ost? sa jag bevekande då.

- Njet. Nix. No way.

Jag såg min lysande hundtränarkarriär lösas upp i tomma intet. Bara för att hundskrället är lite fin i kanten av sig.

Så nu har vi fått backa lite, här gäller det att använda list och taktik, det är inte lätt att överlista en smart liten västgöte. Men skam den som ger sig, jag tycker fortfarande att idén bra.

I förlängningen ser jag ju framför mig hur Huliganen ska tränas på söka igenom bokhyllor, skåp och lådor efter mina nycklar. Han kommer att få fram som en målsökande bulldozer det är jag säker på. Fast jag tror vi får träna på det när husse inte är hemma. Han skulle nog ha svårt att med jämnmod åse när Huliganen sprätter ut böcker som en yster vårflod ur bokhyllan.

Är jag man?!

Det är midvinternatt men inte sjutton är tomten vaken. Tomten sover säkert fridfullt i sitt tomtehem, i hans ladugård snarkar renarna i kapp. Däremot är JAG vaken. Vaken och förkyld. Och ensam (sa hon sorgmodigt).

De senaste timmarna har tillbringats i en fåtölj i vardagsrummet, snörvlandets och hostandes och tyckandes oändligt synd om mig själv.

Emellanåt kommer Huliganen tassandes för att titta till matte. Sen somnar han om igen, och det låter så gott om hans sömniga snusande.

Själv känner jag mig så himla gnällig och eländig och självömkande för en fjuttig förkylning att jag börjar undra om jag inte är man?