Beslutsvånda

Det är dags att köpa nya glasögon, och eftersom man uppnått en aktningsvärd ålder så behövs det ju inte bara ett par, utan såväl progressiva som läsglasögon.

Det är väldigt kluvet, det där. Samtidigt som man gärna vill ha nya fräcka bågar så vet man hur frustrerande det är. De där bågarna som får en att se ung, fräsch och oemotståndligt vacker ut (och till ett överkomligt pris, dessutom), de verkar vara synnerligen svårfunna.

Men igår var det optikerbesök i alla fall, och sen skulle jag då hitta bågar att ta hem och prova i lugn och ro. Nuförtiden är alla bågar så våldsamt smala, vilket inte är bra när man ska ha progressiva, och dessutom är det på väg ut om jag förstått det hela rätt. Och man vill ju inte haka på en utgående trend, det vill man inte.

Det slutar som det alltid gör. Man kisar i spegeln hos optikern, ser inget men förlitar sig på det ungdomliga biträdet som gör sitt bästa att bistå med goda råd till en tant i utförsbacke. Sen kommer man hem med fyra par, varav tre är svarta av någon märklig anledning. Svart är snyggt, men när man är lika blek som en potatisgrodd så blir det väldigt hårt.

Ett par av bågarna visar sig vara nästan klonade kopior av de jag har (fast de nuvarande är röda), och jag vill ju se ny och spännande ut. Väck med dem. Ett par är så smala att det knappt blir något glas kvar och då försvinner ju vitsen med glasögon. Väck, väck, väck! Det tredje paret sitter väldigt konstigt och guppar som en fartyg i storm på näsan. Bort och väck! Det fjärde paret är stora. Stora, runda och typ hornbågade, sådana man hade på 70-talet men med en liten intellektuell look inbillade jag mig i affären. Maken studsar högt när han ser mig i dem. Jag vänder mig mot hunden. Hunden tittar högtidligt på mig, och någonstans under pälsen ser jag hur oerhört road han ser ut. Nähä, inte det, inte.

Nåja, skam den som ger sig. Det får bli en ny runda idag. Om jag nu inte råkar hitta några av mina gamla 70-talsbågar liggandes och skräpandes i en låda. Lite återvinning, sådär.