Morgonpromenad

En av de stora fördelarna med att ha hund är att man kommer ut på morgonpromenad. Varje morgon, i ur och skur. Så här års ganska ofta i 'skur', men det är skönt det med. Enda gångerna det inte är skönt är när det är snorhalt så man får stappla framåt som en skadskjuten 90-åring ungefär.

På vardagsmorgnar orkar man inte hitta på några nya rundor, utan då blir det oftast samma. Vi har en sommarrunda och en vinterrunda och de tar ca 35-40 minuter, lite beroende på hur många fläckar som ska snusas på.

När man går där så märker man att nästan alla andra också är vanemänniskor - vi möter samma människor och samma hundar och på ungefär samma plats. Skulle man då råka försova sig och komma ut en halvtimme senare så är det andra människor och hundar, vilket känns lite lätt absurt, som om man befann sig i ett parallellt universum ungefär.

Vilka människorna är har man ingen aning om, även om man nickar lite igenkännande åt en del. Damen med det krusiga håret till exempel, som jag har bestämt mig för att hon jobbar på sjukhuset. Hon kommer alltid med raska steg, inget dragandes med benen efter sig där inte. Sen brukar vi möta en bastant man på cykel, han pustar och stånkar i den lätta uppförsbacken, är i stort sett alltid iklädd kamouflagebyxor och en rosa skidjacka av 80-talsmodell. En något udda kombination tycker vi, både hunden och jag, även om ingen kan direkt beskylla oss själva för att aspirera på titeln "mest välklädde morgonfotgängare".

Sen är det ju hundmötena. Det är mycket märkligt, för man definierar mattarna och hussarna efter deras hundar, man har oftast ingen aning om vad de själva heter, utan det är 'Smillas husse' och 'Mollys matte'.

Ganska ofta möter vi en softcoated wheaten terrier. Han och Hampus totarignorerar varandra. Matten och jag nickar vänligt medan hundarna ser ut som om de överhuvudtaget inte märker att det finns en annan hund där. I all synnerhet inte den där fåniga hunden. De stirrar ut i tomma rymden och ser oerhört coola ut, tycker de själva. Bara när det regnar kommer softisen i underläge. Då är han iklädd regntäcke, ett sånt där heltäckande med ben, som en liten barnoverall ungefär. Jag kan förstå det praktiska med tanken, men Huliganen som inte har någon som helst hyfs eller finkänslighet i sådana lägen ser ut att säga att "hehe, jaså har du din overall på dig idag, hehe?" och då ser man hur softisen krymper lite och hur han ännu mer totalignorerar Hampus. Det är svårt att vara jättecool i en barnoverall, det måste man erkänna.

Förr möte vi ofta keeshounden Polly med sin gamle husse. Polly var också jättegammal och hon och husse vankade runt i sakta mak, i totalt samförstånd såg det ut som. Hampus blev rent mjuk i knäna när han såg denna vackra, mogna dam och Polly såg ut att gilla Hampus också, hon gjorde rent av små, små skutt av fröjd. När de skuttat färdigt och husse och jag avhandlat dagens väder så vandrade vi åt våra respektive håll, och jag och Huliganen sjöng lite för oss själva: "vi mötte Polly, vi mötte Polly och vi såg att godhet fanns, lalala..." osv.

Nu har vi inte träffat Polly och hennes husse på länge, och lite sorgset inser vi att det kan vara så att Polly inte längre finns - och tänk så oerhört tomt det måste vara då för husse.

En bit efter det platsen där vi mötte Polly kan man träffa Molly. Molly är en stor schäferblandning, bufflig och genomsnäll och oerhört förtjust i Hampus, som hon gärna haft som en liten toyboy. Av någon outgrundlig anledning så måste ju då Hampus visa att han absolut inte vill vara någon toyboy, det är faktiskt under hans värdighet så han ignorerar henne totalt och då står Molly där och ser längtande och sorgsen ut. "Hälsa nu på Molly" säger jag då, som ju kan sympatisera med en annan kvinnas kärleksträngtan, men Hampus han bara fnyser och sticker in under en buske och luktar på, tja vad det nu är som ska luktas på. "Män!!" säger jag då till Molly, som suckar vemodigt och instämmer.

Ibland möter vi en annan västgötaspets. Det hörs. Långt ut över Lundanejden hör man hur det mullrar av två västgötaherrar med gigantiska egon som tycker att Lund är för litet för att rymma två västgötar. "Kom hit ska du få på flabben" gastar den ene, och den andre svarar omedelbart "jag ska vränga dig ut och in och dansa jenka på dina kvarlevor". Det är vilsammast när vi inte möts, det måste man nog erkänna.

Har vi riktig, riktig tur så möter vi buhunden Liza. Hon är det sötaste som finns tycker Hampus. Det är ren och skär kärlek från båda håll - hon ser precis ut som Huliganen fast alldeles gräddfärgad och med långa ben. En långbent blondin, det är fint det, tycker Huliganen. När de två träffas är det som i en amerikansk kärleksfilm av mer schablonartat slag: de blir så ivriga och när man släpper dem så ser man framför sig hur de springer mot varandra över en sandstrand i slow motion och sen kastar sig i varandras armar till ljuva toner av romantisk musik. Precis så är det. Om man bortser från att det inte är slow motion, inte är någon kalifornisk sandstrand och heller ingen musik. Men känsloläget, det är det rätta!

Det är inte alltid vi har sån tur att vi träffar Liza, men OM vi träffar henne så är det på samma hörna. Därför stannar vi alltid där och stirrar längtansfullt bort mot det hörn där hon brukar dyka upp. Hypnotiserande och trängtansfullt stirrar vi mot det hörnet, och oftast måste vi med en suck erkänna att nej, idag blir det inget Liza-möte. Men nästa morron stirrar vi igen, med förnyat hopp.

Tja, det är här är de hundar vi oftast möter. Ibland kommer jaktlabradorerna med sin husse, och ibland golden retrievern Smilla, men det är lite mer sporadiskt.

Fast om man går ut klockan fem på morgonen upptäckte jag idag, ja då möter man faktiskt inte en endaste hund. Bara tidningsbudet.