När man minst anar det...

Huliganen är inte bara spårstjärna, lydnadschampion (tja mer eller mindre i alla fall...), vallhund, ordningspolis och besserwisser i största allmänhet, nej Huliganen arbetar även hårt och intensivt som kontorsråtta. Han har sin givna plats på företagets julkort. Jag tror att alla blir glada av att se ett kort med ett gäng forskare, en utsliten adminstratör och en kortbent västgöte med ett gigantiskt ego.

Lön utgår inte, tyvärr, så matte får själv bestå frolic och annan livets nödtorft. Huliganen har dock utarbetat sitt eget system för att roffa åt sig någon form av betalning. När det är fikadags står han först i kön och utkräver ostbitar av alla som ska ha mackor. Hjälper det inte med att se gullig ut provar han först att slamra lite med tallrikshögarna som står på lagom höjd för en kortbent marodör. Hjälper inte det heller så tar han till ren och skär terrortaktik. Då drar han upp folks skosnören. Inför hotet att behöva snava över sina egna fötter så faller de flesta till föga och slänger åt honom hans ost. Det finns vissa förhärdade typer som trots allt vägrar utspisa honom, och Huliganen är ju inte dummare än att inser var det lönar sig att spilla sin kraft, så dessa förbigår han med tystnad.

Men så ibland så har man ju en makalös tur - när alla ostbitar är avkrävda och levererade, när man dammsugit golvet under fikabordet efter minsta lilla smula, ja då kan det ske ett mirakel. Manna från himlen!

Idag var en sån dag. Kanske trodde man att det var en vanlig gråmulen novembertisdag, men ack så fel man hade. Rätt vad det är så dimper det ner en bregottförpackning, boktavligen talat rakt i huvudet! "Fått är fått" tänkte Huliganen och drog sig belåtet tillbaka med bytet under bordet. Som tur var fanns det mer bregott i kylskåpet, och som ännu mer tur var så var det ganska litet kvar i asken.

Själv tycker jag det verkar rätt vämjeligt att äta bregott rakt upp och ner sådär, men kanske Huliganen går på sån där modern fettdiet?