Rosor

Okej, jag medger, som rosbukett betraktat är kanske inte detta det mest anslående man sett - men när man tänker på att man traskat ut i novemberrusket den 12 november i sin egen trädgård och plockat dessa rosor med sina egna små liljevita fingrar så blir det väl ändå lite mer imponerande?

Jag lyckades hitta en Compassion, en the Pilgrim och en Crown Princess Margareta.

När jag väl börjat halka in på rosenspåret så gjorde jag ju som alla andra; jag föll för Cedergrens Planskola på Råå. Det är liksom där man ska handla om man ska ha rosor och för all del clematis. Det är ju onekligen rätt så lockande med en katalog som inte innehåller några som helst bilder, utan bara de mest förtjusande beskrivningar av rosorna.

Själva plantskolan är också så långt man kan komma från allt vad Plantagen och storköpsplantskolor heter - det är vilsamt för själen att gå där, man kan kan få hjälp och man har ju, som sagt, den eminenta katalogen att ta till.

Grejen är bara att jag så småningom förstått att när man går där och tidigt på våren tittar på dessa torra kvistar som så småningom ska växa upp till prunkande rosenplantor (i bästa fall) så är det inte så lätt att visualisera hur det ska bli.

Jodå, man fattar ju på ett ungefär höjd och omfattning och så, det gör man. Men man faller så himla lätt för dessa frestande och måleriska beskrivningar. Som då med denna Compassion som enligt katalogen skulle vara en frisk klängros, 2-3 meter hög, med aprikosfärgade blommor med en rosa anstrykning.

Det låter väl fint? I alla fall om man som jag gillar aprikosfärgat och alltid faller för den färgkombinationen.

Sagt och gjort, jag inköpte några torra pinnar och planterade invid det nya växthuset i den lerigaste av aprilmånader. Det kändes otroligt att det skulle kunna bli något, men min misstro kom på skam. Pinnarna frodades. Fick blad. Växte. Och började blomma.

Med karamellskära rosor.

Förbluffat tittade jag på dem, och läste sedan katalogen igen. Och inte stod det den minsta antydan om karamellskär inte. "Cedergren, ack Cedergren" tänkte jag då "vofför skrev du på detta vis?!".

Jag var färdig att rycka upp det karamellskära eländet med rot och allt, men så var det så mycket annat som skulle fixas och donas med det nya växthuset, så rosen fick stå kvar.

Den kände förmodligen hotet, för den prunkade så vackert och har gjort så sen dess - och inte kan man då stålsätta sig och gräva upp den? När den är en av de friskaste och blomvilligaste rosorna man har? Så den står kvar - och lönar mig med rosor i mitten av november.

Men Cedergren borde läsa på lite mer om färglära tycker jag nog.