London, var det ja

Tja som sagt, vi unnade ju oss en liten helgsemester i London i lyx och överflöd. Dagen inleddes med uppstigning kl 04.00 vilket inte är en normal tid för maken och mig att svinga våra lurviga över sängkanten. I synnerhet inte för maken.

Men ska man åka billighetsflyg från Kastrup så får man kasta sig ut på djupt vatten. Vi tänkte äta frukost på flyget eftersom det skulle finnas mat till försäljning enligt bokningsbeskedet. Men nähä: Cimber Sterling har numera en ny policy och säljer ingen mat alls, kvittrade den hurtiga flygvärdinnan. Däremot så bjöd de storstilat på en kopp kaffe eller ett glas vatten och en chokladbit. En mycket liten chokladbit. Då tänkte jag på gamla drottning Victoria som brukade sitta och muttra "We are not impressed" för sig själv, och sade i andanom "hear, hear!". Eller om det var "amused" hon inte var? Skit samma.

Nåja, fram kom vi, och sen bodde vi mycket fashionabelt i diplomatkvarteren i Pimlico. Se här så lyxigt den albanska ambassadens flagga vajar från huset bredvid vårt hotell. Hotellet satsade på gemyt och rå-om-varandra-känsla, vilket man främst uppnådde genom att klämma in ett maximalt antal sängar på minimalt utrymme. Då rår man om varandra automatiskt så att säga. Fast det var faktiskt väldigt fräscht för övrigt, även om man fick knö in sig i badrummet med skohorn, och sen tvåla in sig ordentligt så att man kunde ploppa ut ur duschen genom att minska friktionen på så sätt.

Maken och jag gjorde misstaget att försöka samsas om utrymmet därinne när vi hade lite bråttom iväg till the Phantom of the Opera - det höll på att sluta med att vi måste sågas loss när vi fastnade (ja, detta är en överdrift, men bara en liten, liten en).

Första dagen var vi själva och promenerade då bort itll British Museum, förbi Buckingham Palace och längs the Mall. Det var vi och en hord andra turister. Och en vaktparad vilket ju var snällt att de hade fixat bara för att vi kom.

Publunch fick det ju också bli. Maken skulle ha steak-and-ale-pie (av någon outgrundlig anledning), men ynglingen bakom disken tittade oförstående på honom och sa något som lät som "beef-and-eel" och maken tackade ja i rena förskräckelse. Sen var han oändligt orolig för att han skulle få en kött-och-ål-paj, men det slapp han, vilket nog var tur.

British Museum är ju fint. Fullt med gamla prylar, och eftersom man själv passerat de 50 och dessutom såg rätt härjad ut efter den tidiga morgonen och obefintliga frukosten så passade man bra in där.

Dagen efter kom dottern ner från sin skotska tillflykt. Då blev det mer promenad, och vi besökte också the Faraday Museum på the Royal Institution - jätteroligt, mycket modernt musem i en mycket vacker gammal byggnad där man fick strosa runt på egen hand. Vilket man kunde göra i lugn och ro, för man kan ju inte direkt påstå att lokalerna var nedlusade av besökare. Annat var det på 1800-talet när kemiföreläsningarna där drog jättepublik.

Tja och sen avlöpte Londonbesöket på bästa sätt; promenad med London Walks i Westminster, vilket var både vackert och intressant. "Titta nu ut över Themsen" instruerade jag när Themsenvandringen skulle förevigas, varpå den bångstyriga familjen bums tittar åt ett annat håll. Man skulle haft sonen där, han hade nog kunnat ryta i lite militäriskt och fått ordning i ledet.

Några timmar på Churchillmuséet och i the Cabinet War Rooms - bunkrarna som byggts under the Treasury tror jag det var. Mycket märklig känsla att vandra runt där, och inse att det var där Englands krig leddes ifrån, hur mycket som ändrats sedan dess. Att det i dessa små fjuttiga och säkerligen väl inrökta rum skapades världshistoria. Mycket roligt att titta på där!

Churchill var en fascinerande personlighet, säkerligen oerhört jobbig att arbeta ihop med, och ganska vass och elak. Men när man inte själv var utsatt för det så är ju citat som dessa (alla om Attlee): "He is a modest man with a lot to be modest about", "a sheep in a sheep's clothing" och "an empty taxi arrived at 10 Downing Street. The door opened and Attlee got out" oerhört roliga. Fast hade jag varit Attlee kanske jag inte hade varit lika förtjust.

Ännu en publunch - och notera att maken försonat sig med sin nya mobil. Ja mer än det, han blev helt plötsligt rabiat och skulle sms:a åt höger och vänster, han som i sin tidigare mobilkarriär hade sammanlagt mindre än 20 sms i sin mobil. Och då hade han lagrat alla han fått och skickat. Det var rena Dr. Jekyll and Mr. Hyde-förvandlingen. Jag har ännu inte hämtat mig från chocken: maken - en sms:are!

På denna pub åt vi en lunchpizza. Det var ställets specialitet och innehöll följande: "it's basically an English breakfast madam. On a pizza". Det var man ju bara tvungen att prova, men jag tror inte att det är något jag kommer att vakna upp mitt i natten och längta efter precis.

Afternoon tea måste man ju också ha när man är i London, det intogs här, på Camellia Tea Rooms i Kingly Court. Jättegott tea, hembakta scones, fräscha snittar, clotted cream och hembakta kakor. Nu får det bli ett liv i späkelsens tecken framöver... Maken tittade sig omkring och noterade att de manliga besökarna var få. För att inte säga väldigt få. De kunde räknas på ena handens fingrar. På lillfingret.