Liten skalbaggslära

Man lär sig oerhört mycket när man är gift med en, tja ordet nörd är väl det som mest osökt faller en på läppen, av den mer vetgiriga varianten. Jag är väldigt lyckligt lottad i det fallet, för jag har lyckats roffa åt mig en man som har en oerhörd fallenhet för att intressera sig för de mest onyttiga och märkliga saker.

Vi har ägnat semestrar åt att resa Europa runt och titta på olympiska skidhoppbackar. Vi har susat runt i Sverige och tittat på Brahe-slott. Vi arbetar oss häradsvis igenom alla Skånes kyrkor. En sak är i alla fall säker: det är aldrig tråkigt att vara gift med den mannen.

Det finns saker jag vägrar att dela med honom; hans sjukliga fäblesse för danska 50- och 60-talsfilmer till exempel. Har man sett Poul Reichardt sjunga sig igenom ett danskt folklustspel så har man fått nog. För att inte säga övernog.

Men nuförtiden är det ju mer skalbaggar och sånt. Fideikomiss. Patronatsrätt. Och då är det så att maken måste liksom ha ordning och reda på pryttlarna, och hur skapar man mer ordning än att författa långa listor i excel som man kan sortera på kors och tvärs och göra grafer och diagram så man blir rent salig. I alla fall maken. Själv förhåller jag mig tämligen avvaktande.

Nu är det så här med skalbaggar tycker jag mig ha förstått. Man skuttar ut i naturen och fångar en bagge som sitter där i allsköns ro och mediterar över tillvaron. Man avlivar den med eter. Man monterar och pillar och har sig. Den ska ju dock arbestämmas också, ner till minsta lilla släktart. Det är uppenbarligen inte så att man hittar en skalbagge och nöjer sig med att konstatera att det är skalbagge, och om man riktigt vill specificera så kan man ju tänka sig a) svart, b) stor, c) rälig till exempel. Ånej.

Man plockar fram sin insektsnyckel från 1961 (se bild) och sen börjar man . Har den ben? Svar ja. Hur många? Tja, sex sisådär. Är det en spindel? Nja knappast. Kan det vara cerambyx? Eller en harpalus? Uppenbarligen arbetar man sig sedan ner genom att titta på fötterna, om de har generande hårväxt, om skölden är strimmig, om de har simhud mellan tårna och sen kommer man fram till ett resultat.

Nu klagade dock maken över att den här nyckeln, den var inte helt tillförlitlig. Han misstänkte att det fanns Fel i den!!! Ja man baxnar, hur har världen kunnat fortleva så länge med en skalbaggsnyckel som inte är tillförlitlig?

Maken fann dock på råd. Med hjäp av sitt kära excel la han många timmar på att reda upp var felen fanns och hur många de var (fyra visade det sig), och att utarbeta en korrigerad nyckel som inte leder in en på avvägar. För att inte säga återvägsgränder.

Lyckan och friden har numera sänkt sig i skalbaggskretsarna. Arbetsron är återställd och alla är glada och nöjda, förutom möjligen skalbaggarna som är lika döda som förut.

Själv måste jag erkänna att jag inte direkt svimmar av lycka, fast jag artigt och lögnaktigt påstår mig vara djupt imponerad. Jag har ju mina egna tidsfördriv att ägna mig åt nu när höstmörkret ligger tätt därute. (Man skulle ju dock, om man är snäll, kunna tänka sig att de små prickarna på stranden är skalbaggar, av en ännu icke artbestämd sort).