Förr, då var man mer van vid att vänta. Skulle man på chartersemester till Mallorca, ja då hissade man segel på vikingaskeppet och gav sig iväg, och antog att man kom väl fram någon gång, om en månad eller två. Det var inte så noga. Annars hämtade man in Brunte från hagen, borstade av honom och skumpade iväg mot det Heliga Landet. Släktingarna förväntade sig att man kanske kom hem om ett år eller två i bästa fall.
Behövde man meddela sig på annat sätt jagade man ifatt en gås och lurade åt sig en vingfjäder, doppade den i bläck, präntade på pergament och lät någon skumpa iväg på en annan fåle och emotsåg svar i sinom tid. Om nu inte kuriren föll offer för banditer och rövare i smålandsskogarna. Det kunde man inte så noga veta.
Jag tror inte man hetsade upp sig så himla mycket för att man fick vänta på att få kontakt. Jaja, tänkte man förmodligen, tids nog får jag väl veta om det blev något byte där i Miklagård.
Inte tror jag heller att man kände att man begick någon social harakiri om man inte svarade på brev ögonaböj. Nänä, man lät tankarna ila, man formulerade sig, jagade ifatt en ny gås, präntade en ny epistel och ropade på kuriren igen. Nuförtiden vill man ju helst att ens mail ska resultera i ett svarsmail som ska ligga och flämta i in-boxen nästan innan man tryck på "send", det ska ila lika snabbt som någonsin Usein Bolt.
Fast nu är man ju inte sån. En sån som tänker att jaja, barnen hör väl av sig innan man blivit en glad pensionär. Jag går här jag och luktar på blommorna under min korkek så länge.
Så: käre son, om du läser det här. Gå ut och jaga ifatt en gås, för all del och skriv några rader, eller ännu hellre: låt mobilen visa vad den går för!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.