Så olika det kan vara

Igår var det måndag. Ja detta är ju inte något omstörtande faktum, men förutom att det var måndag så var det min sista arbetsdag före jul.

Före jobbet går man ut med hunden, det säger sig själv. Dottern, som kommit hem från Glasgow i söndags kväll, sa på kvällen att hon ville följa med. En tidig morgon skulle hon inte avlida av, sa hon tappert. Trevligt med sällskap, tänkte hunden och jag då.

Morgonen inleddes med att jag försov mig och inte vaknade förrän sju. Dessutom skulle jag vara på jobbet tidigt för arbetshögarna som skulle betas av började anta gigantiska proportioner. Studsade uppför trappan och in i gästrummet och frågade om dottern skulle med, för i så fall så skulle vi gå NU. En sömndrucken dotter tittade upp från kudden och meddelade att i teorin så tyckte hon fortfarande att en morgonpromenad vore bra, men det var i teorin det.

"We are on our own" sa jag till hunden och vi galopperade ut i snön. Jag, som redan halkat omkull två gånger i vinter, hade lånat broddar av grannen och kunde därför galoppera. "Det blir en kort runda" sa jag till hunden, "nu får du vara effektiv".

Hunden, alltid samarbetsvillig (nåja), effektuerade beställningen och vi ångade hemåt igen. Då upptäckte jag att jag tappat en brodd och det är ju förargligt när man lånat. Så det var bara att vända om och gå rundan baklänges, med tidsbristen flåsande som en astmatisk blåsbälg i nacken. Jodå, jag hittade broddarna. Om jag inte hade vänt vänster utan gått rakt fram, så hade jag hittat dem efter 20 meter, nu fick jag gå hela rundan.

När jag svängde in på vår gata så jag maken köra iväg till jobbet. När jag kom fram till ytterdörren insåg jag att denne ordentlige man hade låst dörren och nycklarna, ja de hade jag inte tagit med mig. Jag tar alltid nycklar på morgonen eftersom jag låser dörren om den sovande Törnro...eh mannen, men nu skulle vi ju bara ut en kortis, Huliganen och jag. Nyckellösa stod vi där och blängde på dörren.

Nåja, dottern är ju hemma. Vi knackar på dörren. Ingen dotter. Denna dotter kan sova om så domedagsbasunerna skallar, och nu var hon ju trött efter resan. Som tur var hade jag mobilen med, och märkligt nog hade dottern sin mobil på OCH hörde dessutom signalen så hon kom ner i pyjamas och öppnade.

Huliganen blev överlycklig över att se lillmatte, så han ville bums slicka henne på tårna. Då pep dottern och uppförde små underliga danser i trappan, varpå hunden genast drog slutsatsen att hon ville leka och blev jätteglad över att bli slickad på tårna så han la in en växel till, innan jag förbarmade mig över dottern och lockade bort hunden med löfte om ost. Ost slår till och med en lillmatte som piper i falsett och dansar runt, så hunden följde med ut i köket.

Så måndagsmorgonen innebar försovning, borttappade prylar, ännu mer försening och utelåsning.

Tisdagsmorgonen i sin tur innebar att hunden och jag sov till halv nio (!!!). Detta har inte förut inträffat i världshistorien. Sen rände vi runt ute i snön och sen blev det frukost. Så kan morgnar också vara.

Och nej, dottern följde inte med ut idag heller. Hon muttrar något om morgondagen. Jaja, den som lever får se.