Hipp hurra!!

Idag fyller världens bäste Huligan 7 år!

För sju år sedan gick vi som på nålar och väntade på besked - hade det blivit några valpar och blev det någon till oss? En tik skulle vi ha, det tänkte vi nog vore bäst. Lite lugnare och sådär.

"Ring efter helgen" sa dom. På juldagen kunde jag inte bärga mig längre utan ringde och frågade. Som jag sa till dottern att helgen, det är väl julafton? Sen kan man ringa. Och jo, visst hade det blivit valpar. Fyra små valpar men bara en tik, och den skulle de ha själva, så då blev det ju ingen till oss.

Jag är en varm anhängare av att man ska omvärdera ståndpunkter, inte måla in sig i hörn, kunna se saker från olika sidor, så på en mikrodels sekund beslöt jag att det var ju en hane vi ville ha, såklart! Och så kom det sig att Huliganen kom till oss, och sen dess har livet inte varit sig riktigt likt... Ett eller annat golv har nötts upp av ivriga huligantassar. Numera har man alltid fickorna fulla av bajspåsar och frolic. Man tycker det är helt naturligt att referera till folk som "Lizas matte" och man fnissar förtjust och hämtar kameran när hunden massakrerar julbocken (se gårdagens inlägg).

Och nu har denne lille hund fyllt sju år! Lite lugnare och klokare har han väl blivit. Ibland inbillar jag mig det i alla fall. Kortare stunder. När han sover till exempel.

Han har ännu inte fått någon present, men det blir det nog vad det lider. Dock fixar ju en huligan sånt på egen hand, så imorse hittade jag honom när han kom upp från vardagsrummet med en strumpa i munnen. Han hade den där nonchalant skyldiga minen, som om han ville säga att "ja jag förstår minsann inte hur denna strumpa kan befinna sig i mina käftar? Den bara liksom attackerade mig när jag passerade den". Eftersom strumpan tillhörde en nybliven barnafader som kamperade på vår soffa i natt när snöläget inte tillät honom att köra hem, och han inte fick vara kvar på sjukhuset hos sin nya lilla dotter och fru så avstrumpifierade jag hunden och återbördade bytet till dess rätmätige ägare.

Tänk så mycket kul man får vara med om som huliganmatte! Ja livet vore oändligt mycket gråare och tristare om inte denne lille envise, självgode, varmhjärtade, stökiga och livliga hund fanns i våra liv.