Ohyra?

Systern och jag har varit hos fadern ikväll och hälsat på. Hunden följde med, han missar aldrig ett tillfälle att bli bortskämd. Bytet ikväll blev lite leverkorv, lite gravlax, lite kalkonbacon och lite lussekatt - ganska bra för en vanlig sketen onsdagskväll får man nog säga.

Hos fadern noterade vi att han hade fått blomflugor, såna där små rackare som är så svårt att bli av med och som verkar yngla av sig ännu mer entusiastiskt än kaniner. Man undrar verkligen hur blomflugornas kärleksliv ser ut - synnerligen aktivt får man nog anta.

I alla fall, då kom jag osökt att tänka på våra badhanddukar. Man kan kanske tycka att kopplingen mellan blomflugor och badhanddukar är långsökt, men låt mig genast sprida ljus i frågan. Vi har ett antal badhanddukar, de flesta gröna. Fast färgen kan vi nog lämna därhän, den är faktiskt helt utan betydelse för detta inlägg. I alla fall, gröna eller ej, de är av hyfsat god kvalitet, men skärskådar man sagda handdukar ser man att samtliga är perforerade. Håller man upp dem mot ljuset så är de knökfulla av små hål. Aha! tänker man då. De har mal som sakta men säkert tuggar sig igenom handdukslagret, för att sedan kasta sig över linnedukarna och servietterna. Men nej, jag tror inte vi har mal. Möjligtvis en enda mal-liknande sak, jättemalen Hampus. Aka Huliganen.

Denne gosse hyser en stor förkärlek för duschhanddukarna. Så fort man duschat, torkat sig och slängt handduken på golvet innan man hänger upp den igen smyger han sig på den som ett panter och släpar sedan ut bytet i matsalen där han lägger sig under bordet och varifrån man snart hör de omisskänneliga ljuden av en Huligan som mördar en handduk. En mördad handduk blir perforerad, det säger sig själv.

Huliganen blir faktiskt alltmer fräck i sitt handduksmördande - numera händer det inte alltför sällan att han rentav försöker sno handduken även om man står på den och håller på att torka sig. Dock går han bet där - en stadig matte flyttar man inte på så lätt. Så fort man lättar så vips! är han där och snor åt sig den. Och jag måste säga att han är oemotståndligt söt när han släpar iväg sitt byte, Hampus den Djärve, Hampus den Bålde Nedläggaren av Handuksmonstret.

Ibland får jag för mig att vi kanske skulle köpa lite nya handdukar, sådana utan hål. Maken säger bara desillusionerat att det inte är lönt, de kommer snart att bli lika perforerade som de gamla, eftersom jag är så svag för Huliganen att jag inte har vett att hindra honom från att vara familjens handduksmarodör. Maken tycker att man borde kunna uppfostra hunden till att inte stjäla handdukar och det ligger kanske något i det. Fast jag vet inte vem som skulle göra det? Inte lär det bli Huliganens släpphänta matte i alla fall.