Huliganträning

Huliganen uppvisade otvetydiga tecken på en viss mental rastlöshet när han var med mig på jobbet idag. Han började med att välta omkull mattes papperskorg, det kanske kunde få fart på tanten? När inte det hjälpte drog han från rum till rum i jakt på action. Jag funderade ett tag på att ha honom till att fixa månadsuppföljningen men gav upp tanken igen. Resultatet kunde ha blivit kreativt och nyskapande, men kanske inte så tillförlitligt.

Jag insåg att Huliganen behövde lite träning. Med sjuk pappa och allt, så hade det väl blivit lite magert på den fronten. Eftersom jag själv är lite förkyld och trött så kände jag ju inte för att dra ut i den bistra midvinterkölden (-2 grader, ja det är kallt för en skåning) i nattmörkret. Lite mental klickerträning fick det bli.

Vi gick ut lite löst med att städa upp leksaker i en plastback. Detta kan Huliganen i sömnen om så vore, så han dänger i bollen-i-snöre, pipbollen och grunkan som ser ut som en napp med en massa tuttar på i backen med iver och frenesi. Det var ju inte svårt och det blir man inte trött av. Då stänger vi lite lådor, vilket Huliganen också kan. Lite nonchalant puttar han igen lådorna med nosen och väntar på sin lön för hårt utfört arbete.

Men då kastar jag in en joker i leken. Jag lägger tuttgrunkan i kökslådan och vill att han ska plocka upp den och städa ner den i plastbacken i stället. "Ha! piece of cake" tänker Huliganen då och försöker stänga lådan. Men vadnu då? Klicket uteblir och matte håller emot. "Det var då själve f-n" tänker Huliganen då och försöker ännu mer ihärdigt stänga lådan. Men nähä. Matte vägrar klicka. "Något är fel", tänker Huliganen då, "tanten har blivit senil". Så är det. Ännu mer envetet puttar han på lådan, och tänker att även en förvirrad tant måste ju snart fatta klickern och klicka till. Tystnad råder. Ja om man bortser från det frustrerade skallet från en västgötaspets som gastar "hallå! hallåååå! jag gör ju rätt, klicka nu då för sjutton gubbar!". Så det där med tystnad - nja, det var väl inte så sant precis.

Huliganen blänger bistert på mig. Jag ler hult och väntar. Huliganen närmar sig tuttgrunkan och snuddar den med nosen. Aha! Ett ljuvligt klick genljuder genom köket. Frolicen studsar ner i hans vidöppna gap. Han provar igen och igen. Och matte klickar och allt är som det ska vara i den bästa av huliganvärldar. Men sen slutar matte att klicka och säger i stället hypnotiserande "stäääddda grunkan". Va?! Tänker huliganen då. "Ssstääääddda" väser den sinnessvaga kvinnspersonen igen och vägrar klicka.

Tänka, tänka. (och skälla, skälla).

Heureka! Jag har det! utropar Huliganen Arkimedes och dänger i tuttgrunkan i plastbacken under allmänt jubel och fröjd och mattes beröm haglar. För att inte tala om vad frolicen gör, vilket nog i ärlighetens namn är ännu mer uppskattat.

Nu sover han under husses stol. Det är jobbigt att städa. Och jag tror nog att husse instämmer i detta.