tisdag 1 december 2009

På tal om valpar...

En mycket ung liten Huligan. Skenet bedrar! Redan vid denna späda ålder var Huliganen av uppfattningen att "själv är bäste dräng", och kunde redan 14 olika sätt att ge sin matte fingret på.

Är det konstigt att man blir rent knäsvag av att sen en sån liten rar uppsyn och börjar prata bäbisspråk? Att man absolut kan tänka sig att ha huset fullt av små västgötar?


6 kommentarer :

  1. Men titta på den lille kuten! Tänk att han varit så liten!

    SvaraRadera
  2. Och att han kunde se så oskyldig ut...

    SvaraRadera
  3. Halleduttanemej ... ja herregud bebisspråket kom med en gång :-) ! Hade glömt att han var så liten, så liten så och gullig!

    SvaraRadera
  4. Åh så söt han är. Eller var. Eller både och. Med hängöron, och gapet fullt av sylvassa valptänder.

    SvaraRadera
  5. Fast han döljer dem väl! Hade faktiskt glömt de vassa tänderna som både bets och revs. Och numera är han väl inte gullepluttig utan mer hund-manligt snygg tycker jag :-) !

    SvaraRadera
  6. Många vassa tänder - som flitigt tränades på familjens anklar. Och överallt annars där man kom åt.

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.