Valpvakt

Denne lille charmknutte har vi fått äran att passa ett tag idag. Och idag lyckades jag faktiskt fånga honom på bild! Och då menar jag som något igenkännligt och inte bara ett suddigt vitt burr som susar förbi.

Det är mysigt med valpar med mycket spring i benen - men man inser att man har glömt bort hur det var. När man säger "kom nu, ska vi gå in och hälsa på farbror Hampus", ja då tittar ett par pigga pepparkornsögon på en och sen försvinner tussen i ett huj över gräsmattan. Men sen går vi in till oss, och det går så bra. Linus får till och med i nåder titta på Hampus boll, vilket man ju får säga är högeligen bussigt med tanke på att Huliganen bet ihjäl Linus boll.

Sen går vi in och Linus studsar frejdigt runt och kollar läget. Om vi har dammsugit under sängarna och så. Sen snor han åt sig en av Huliganens matkulor som är kvar från frukosten medan Huliganen står och äter. Huliganen blir väldigt snopen över att helt plötsligt hitta en valp i matskålen men säger inget - fast sen får han väldigt brått att själv äta upp alla kulorna ifall den här lille ynglingen hyser fler dolska anslag mot hans mat.

När jag sätter mig på golvet hos hundarna så blir Huliganen helt plötsligt en väldigt liten Huligan som prompt ska sitta i knäet hos matte. Detta är den hund som liksom aldrig har tid att kela om han inte är jättejättetrött. Men nu ska han vara hos matte. Framför allt ska inga små bomullstussar få sitta i hans mattes knä så det så! Medan han ändå är där så vill han också passa på att dra matte i håret, vilket man kanske kan tolka som någon form av ömhetsbevis. Om man är en masochistiskt lagd fjollig matte. När huliganen står på bakbenen och drar matte i håret kommer Linus fram och drar Huliganen i svansen. Då ser man hur Huliganen tänker att "snälla matte, rädda mig från valpen!". Men valpen har redan hunnit rusa vidare på nya upptäcktsfärder.

Det är en härlig valp, det där. Och jag undrar om han inte har lite huligantakter i sig, han också?

I adventstid

Jag älskar advent. Tycker det är underbart med ljusen, stjärnorna, glöggen och pepparkakorna. Så fort det går med gott samvete så åker julgardinerna och adventstjärnorna upp.

Nu var det äntligen dags! Helgen har varit fin, massor av god mat, gott sällskap, stearinljusbelysning och helgfrid. Jag funderar lite på sonen och dottern och undrar hur de har det, om de har några julgardiner. Förmodligen inte...


I fredags var vi hos goda vänner, en bra start på helgen! Huliganen fick också följa med, och han vet precis vem vi ska besöka när vi promenerar dit. Benen går som trumpinnar på honom och han fräser som en liten målsökande missil uppför trädgårdsgången upp till huset: nu vill han in och hälsa på S, som är en favorit. Hon skämmer ohämmat bort honom, och han låter sig villigt skämmas bort. Det är nog inte alla hundar som får äta vildsvinsfilé när husse och matte är bortbjudna. Det var en makalöst god filé, det tyckte vi allihop. Vinet drack vi dock upp själva, någon måtta får det ändå vara!


Lördagen tillbringades med att strosa runt i stan - inköp av vin till vinkällaren, ett besök på Saluhallen, köp av krans till dörren på torget. Och sen då lite röjande i växhuset, det måste ju också julpyntas.


Till kvällen blev det lammstek som puttrat i olivolja, citron, kanel, lagerblad och lite annat i ugnen i 5 timmar. Inte dumt alls. Och ja, huliganen fick smaka lammstek också, hur vore något annat möjligt?


Söndagen har tillbringats i trädgården, mycket ordentligt har jag diskat alla lerkrukorna så är det gjort när jag behöver dem till våren igen. Åh vad jag känner mig oerhört präktig och förutseende och duktig när jag gör sånt! Jag myser när jag tänker på hur jag i mars-april någonting bara kan sätta igågn och plantera utan att behöva diska krukorna då.


Sen var maken, huliganen och jag ute på adventspromenad. Maken hade tittat ut en bra promenadstråk längs Kävlingeån. Vi åkte dit, gick och tittade på vackra Bösmöllan och insåg sedan att den dumma verkligheten inte vill uppföra sig som maken tyckte. Inte gick det några stigar där han ville gå, och inte var det framkomligt heller, med eller utan stig. Så en mycket snopen Huligan lyftes in i bilen igen och man såg hur han tänkte att "var det här allt?! Himla fjuttig promenad". Så då åkte vi till Kävlinge golfbana och promenerade där. Väldigt skönt och inte många golfare ute, så det var inga problem att få plats.


Tja och sen blev det parmalindad kyckling i balsamicosås och ett glas riesling - och nu tittar maken på fotboll, vilket jag så gärna avstår ifrån. Hunden sover under fåtöljen, intet ont anande. Snart ska han släpas ut på en liten kisserunda och sen blir det nog lite av den goda ost vi köpte på Saluhallen igår. Min plan är att det är maken och jag som ska äta osten. Jag misstänker dock starkt att en liten Huligan som skulle kunna sälja sin egen matte för en bit vällagrad Västerbotten vill ha ett ord i laget.


Det är skönt med advent.

Och nu är det vår!

Man kunde tro att det är vinter, förste advent som det är och allting. Men si, då tror man uppenbarligen fel!

Igår röjde jag i växthuset, beskar pelargoner, sopade upp alla nerfallna blad från vinrankan, bar in trädgårdsbänken och var flitig som ett bi. Hängde upp en ljusslinga i vinrankan och pysslade och hade mig. Så fick jag syn på en hink där jag planterat tulpanlökar, för jag ville få tulpaner tidigt till våren, kunna njuta av egen blomsterprakt medan mars fortfarande ligger som ett kallfuktigt omslag runt en. Och vad ser jag? Jo tulpanerna tycker att det börjar bli vår! De börjar sticka upp så smått, och nu undrar jag om jag kommer att få egna jultulpaner?!

Huliganens karriär som utställningshund

Huliganen har en kort, men dock, karriär som utställningshund.

Allra första gången vi ställde ut honom var en svettig tillställning. I mer än en bemärkelse. Det var sommar, det var sol och vi tyckte det kunde vara kul att prova på en inofficiell utställning på Bosjökloster. Vi tyckte att vår lille valp kunde göra sig fint i slottsmiljö. Hela familjen, inklusive en 6-månaders huliganvalp for dit med fikakorg och filt och fulla av förväntan. Huliganen tyckte det var pin livat och slog nästan knut på sig själv av upphetsning.

Vi kollade på de valpar som var före oss, och började ana oråd. Man skulle kunna stå stilla, man skulle kunna trava bredvid matte och man skulle kunna stå på ett bord och bli klämd på utan att bita domaren. Allt detta skulle man dessutom klara av utan att sno in sig som en kokong i kopplet. Maken, som avsvurit sig allt ansvar för att visa upp valpen lutade sig tillbaka och såg road ut, medan jag försökte köra en snabbutbildning av Huliganen.

Sen var det vår tur. Det var, som tur var, bara vi som var västgötar så en liten tröst var ju att vi åtminstone skulle bli bästa västgötaspetsvalp... Hampus kastade sig frejdigt in i utställningsringen när vi blev uppkallade, släpande sin matte efter sig. Domaren, en vänlig man, vann sedan vårt hjärta genom att uttala sig högeligen uppskattande om Huliganen, och vi andades ut.

Men sen kom ju det där med att visa upp honom i rörelse. Jag tog kopplet i vänster hand och började småjogga längs ringen. Huliganen blev utom sig av glädje och körde sin egen katapultlarvstil där han hänger sig i kopplet och vräker sig framåt medelst blandade hopp och skutt. Vi tog oss snabbt runt ringen och frågade sen domaren om vi vann på snabbast tid? Fast det gjorde vi inte utan han skrev "svårbedömda rörelser" i protokollet, och det får man nog anse vara ett rättvist uttalande. Dock skrev han många andra trevliga saker som "Utmärkt typ. Väldigt tilltalande huvud och uttryck. Maskulin. Väldigt fina öronansättningar. Kraftfull hals. Utmärkt längd. Välvinklad fram och bak. Utmärkt bröstkorg".

Och trots vår spektakulära uppvisning av gångarterna så gick vi vidare till den stora finalen. Vi var makalöst stolta och såg en glänsande utställningskarriär framför oss. I finalen åkte vi dock ut, eftersom Huliganen helt plötsligt fick syn på lillmatte och gjorde en högkvalitativ uppvisning av saltomortaler i dubbel pik med mollbergskruv i kopplet. Ulrika Knape hade blivit grön av avundsjuka. Vi for dock hem med fin rosett och hederspris.

När matte lite förträngt hur det egentligen varit ställde vi två gånger ut oss på den stora internationella utställningen på Sofiero. Varför börja i liten skala när man har en hund med väldigt fina öronansättningar? Nu skulle vi slå omvärlden med häpnad!

Första gången fick vi en barsk tysk domare. Vi fylldes av bävan så till den milda grad att Huliganen faktiskt tog sig runt ringen med något som med mycket god vilja och med svag syn kunde anses vara en nästan passabel uppvisning. Tanten klämde och kände, vi fick visa upp oss igen, och till slut var det bara Hampus och en liten söt tikflicka kvar. Tiken vann, men Hampus blev BIM, fick ett ck och ett förstapris. Självklart köpte vi alla prisrosetter och pokaler som detta kvalificerade oss till, de vet verkligen hur man får en hundägare att öppna plånboken på sådana tillställningar. Så här skrev den tyska damen, som vi upptäckte var en schysst figur, en sån som begriper sig på huliganhundar: "Very promising youngster in good condition. Showing nicely, showing freely. Still soft in front. Strong front, body and hindquarters. Correct coat. Good expression".

Jojo. Den very promising youngstern och jag for hem igen, glödande av stolthet och nästa år stod vi där igen på Sofiero. Då skulle vi dessutom visa upp oss på stora gräsmattan framför slottet. Det tog tid... och längre tid... och ännu längre tid. Vi väntade och väntade och blev tröttare och tröttare och när det äntligen var vår tur var både jag och Huliganen ganska slut. Dessutom fick vi en domare från Stockholm. Inbitna skåningar som vi är tittade vi skeptiskt på honom. Tyvärr tittade han lika skeptiskt på oss. Visserligen berömde han pälskvalitet och skrev att Huliganen hade välformade ögon, stark hals och välformad bröstkorg - men sen skriver detta rikspucko att Huliganens öron har för vid ansättning!?! Har man hört så dumt??!! Dessutom tyckte han att Huliganen var spänd i sina rörelser (märkligt nog efter att vi fått vänta så oerhört länge), så vi avfärdades med ett 2:a pris.

Huliganen och jag tittade på varandra och tänkte att om den här domare inte känner igen citat "väldigt fina öron" när han ser dem, så är han inte mycket till domare. Ja vi tänkte nog ett eller annat ofördelaktigt om domarens egna öron om vi ska vara ärliga. Sen for vi hem och fick ett våldsamt gallstensanfall, i alla fall matte, som så småningom ledde till att matte numera är utan gallblåsa.

Jag vill inte gå så långt som att hävda att det var denne domare som är helt och hållet är ansvarig för gallstensanfallet med sina dumma kommentarer - men jag vill inte heller avfärda denna teori.

Men det blev Huliganens sista insats i utställningsringen. Jag tycker han är den finaste Huligan som finns, och Huliganen som inte direkt anfäktas av någon falsk blygsamhet tycker detsamma.

Om det här med att blogga

Innan jag började blogga tyckte jag innerst inne att det var ganska fånigt, ett introvert navelskådande som las ut till allmän beskådan. Jag förstod inte vitsen med det: ville man skriva dagbok så ska det väl vara privat? Och till det finns det fina böcker att skriva i, med riktig penna på riktigt papper, på det där gammaldags viset.

Fast sen insåg jag att det är ganska kul. Min blogg är min hobby, jag skriver för att det är roligt, och det är också roligt att någon läser - vem det nu kan vara. Vissa känner jag ju till, andra vet jag inte vem det är.

Sen börjar man kolla andras bloggar och det finns en hel uppsjö av olika kaliber.

Nu har jag suttit här och läst och gråtit framför datorn, jo för jag hittade en länk till den här bloggen på Ketchupmammans sida: http://honungspojken.blogspot.com/ .

Då funderar jag på vad jag håller på med - jag bloggar om min hund, min vardag, min make och barnen och helt triviala saker. Inget världsomstörtande precis. Ja inte för att jag direkt tycker att vare sig maken, barnen eller hunden är triviala, men jag lever ett ganska okomplicerat, gott liv där mitt för närvarande största problem är att hitta nya glasögonbågar.

Då läser man om hjärtskärande orättvisa, hur livet tar sig helt fel vägar, hur en liten knubbig honungspojke med världens goaste leende har en framtid som inte är den som man önskar för sitt barn. Och då gråter man. Samtidigt så blir man så imponerad och varm om hjärtat av den styrka och den kärlek som folk hittar i de mest tunga situtationer.

Sen inser man att finns det någon endaste liten beröringspunkt mellan denna bloggen och min så är det nog att man skriver om kärleken till det som står en allra närmast.

Novembermorgon

Hur mycket jag än gillar morgonpromenader så måste jag säga att det kan vara svårt att finna charmen hos novembermorgnar. Det är regnvåt asfalt, regnbyxor (lätt leriga), vantar, bylsig jacka, reflexer och blöt Huligan. Och mörkt, mörkt, mörkt.

Det kan inte förnekas, det är onekligen lättare på sommaren. Shorts, t-shirt, sandaler och hund. Klart!

Fast nu är det snart förste advent och då kommer alla adventsljusen och ljusslingorna, det är väldigt mysigt. Dock är det en på vår morgonrunda som redan i ett par veckor haft utegran med belysning. Det är inte mysigt. Det är fusk! Inget adventspynt före förste advent.

Någon jävla ordning får det väl ändå vara?

I spårskogen

Idag var jag och Huliganen lediga på eftermiddagen. Hur kan man bättre tillbringa en eftermiddag än att fräsa iväg ut i spårskogen med vännen B, Cirkus och Nike? Okej, det regnade lite, men vi är ju hurtiga typer som inte låter såna petitesser hindra oss.

När man träffas gör man så här: först lägger vi spåren medan hundarna sitter kvar i bilarna och ser ut som att "vi får minsann aldrig följa med och göra något roligt", och sen får de ju faktiskt komma ut och börjar då med att Cirkus och Hampus hoppar jämfota på varandra och fräser så att morrhåren skrynklar sig. Det tycker de båda är ohemult roligt.

Nike som är en fin dam hoppar minsann inte jämfota på någon. Sen går vi en sväng och då tänker jag ju fotografera hundarna. De har verkligen inte tid att låta sig fotograferas utan fnattar åt alla möjliga håll. Då placerar vi dem på en spång och säger till på skarpen att de ska sitta fint och säga "cheese!". Då glor alla hundarna åt var sitt håll, i synnerhet den lille huliganen. Dessutom är det skumt eftersom det ju faktiskt är regnväder, så ja, fotona blir väl som de blir. Det vill säga suddiga.

Sen traskar vi en runda, avhandlar allt som ska avhandlas, hoppar lite jämfota till på varandra om man nu inte skulle vara tillräckligt påhoppad. Eller menar jag avhoppad?

När jag lade spåret upptäckte jag att jag av någon outgrundlig anledning bara fått med mitt en lite fjuttig spårapport, som då fick ligga som slutapport. Detta var nog inte så dumt i och för sig, för Huliganen blev oerhört "på" och tänkte att "det ska finnas apporter här, jag vet det nog!". Han fräste runt som en liten målmedveten bulldozer i spåret och blev mycket nöjd när han så småningom faktiskt hittade pinnen.

Tja och sen så fick vi ju prata lite till. Och sen var det dags att åka hem vilket var högeligen onödigt tyckte Huliganen som gärna hade stannat längre i skogen och gått fler spår.

Men man blir rätt så trött av spår ändå - så nu sover han den rättfärdiges sömn.

Idag blir det inget bloggande

För jag är för arg.

Anledningen till detta är att jag skulle måla lite akvarell tänkte jag mig. Det är ju kurs imorgon och då vill man ju glänsa med att visa upp ett egenhändigt målat alster som kan slå omvärlden med häpnad. Jag åstadkom ett alldeles väldigt glanslöst äpple som möjligen skulle slå sin omvärld med häpnad på grund av sin oerhörda fulhet, en muterad apelsin och ett gäng skrangliga risbuskar till träd. Då blir jag sur och arg. Och då blir det inget bloggande.

Och nej, det är inte ett moget beteende.

Jag är unik

Ja jag har ju alltid misstänkt det, men nu har jag fått en åtminstone halvofficiell bekräftelse på det. Tyvärr yttrar sig inte denna unikhet i att jag är unikt begåvad. Unikt vacker. Unikt rik.

Nej min sällsynthet består i att jag har ett långsynt och ett närsynt öga. Detta är i och för sig inget unikt, många har det så. Men det som gör att optikern tindrar med ögonen är skillnaden mellan ögonen. Denna skillnad gör uppenbarligen att jag inte kan ha vanliga, ohyggligt dyra progressiva glas - jag måste dessutom ha specialbehandlade glas, för annars blir mitt högeröga jättestort och mitt vänsteröga jättelitet i glasögonen. Denna specialbehandling kostar då ytterligare ett antal tusenlappar - därav optikerns förtjusning. Detta är alltså rent estetiskt. Vill jag gå omkring och se ut som en utomjording med ett jätteöga och ett litet, lite bihang så går det ju. Jag känner dock att min skönhet för övrigt inte är av sådan kaliber att man kan ha överseende med sådan obalans.

Skit också. Jag som äntligen lyckats bestämma mig för två par bågar, nu blir det bara ett par i alla fall.

Jag hade faktiskt hellre varit unikt begåvad. Om man hade fått välja alltså.

Morgonpromenad

En av de stora fördelarna med att ha hund är att man kommer ut på morgonpromenad. Varje morgon, i ur och skur. Så här års ganska ofta i 'skur', men det är skönt det med. Enda gångerna det inte är skönt är när det är snorhalt så man får stappla framåt som en skadskjuten 90-åring ungefär.

På vardagsmorgnar orkar man inte hitta på några nya rundor, utan då blir det oftast samma. Vi har en sommarrunda och en vinterrunda och de tar ca 35-40 minuter, lite beroende på hur många fläckar som ska snusas på.

När man går där så märker man att nästan alla andra också är vanemänniskor - vi möter samma människor och samma hundar och på ungefär samma plats. Skulle man då råka försova sig och komma ut en halvtimme senare så är det andra människor och hundar, vilket känns lite lätt absurt, som om man befann sig i ett parallellt universum ungefär.

Vilka människorna är har man ingen aning om, även om man nickar lite igenkännande åt en del. Damen med det krusiga håret till exempel, som jag har bestämt mig för att hon jobbar på sjukhuset. Hon kommer alltid med raska steg, inget dragandes med benen efter sig där inte. Sen brukar vi möta en bastant man på cykel, han pustar och stånkar i den lätta uppförsbacken, är i stort sett alltid iklädd kamouflagebyxor och en rosa skidjacka av 80-talsmodell. En något udda kombination tycker vi, både hunden och jag, även om ingen kan direkt beskylla oss själva för att aspirera på titeln "mest välklädde morgonfotgängare".

Sen är det ju hundmötena. Det är mycket märkligt, för man definierar mattarna och hussarna efter deras hundar, man har oftast ingen aning om vad de själva heter, utan det är 'Smillas husse' och 'Mollys matte'.

Ganska ofta möter vi en softcoated wheaten terrier. Han och Hampus totarignorerar varandra. Matten och jag nickar vänligt medan hundarna ser ut som om de överhuvudtaget inte märker att det finns en annan hund där. I all synnerhet inte den där fåniga hunden. De stirrar ut i tomma rymden och ser oerhört coola ut, tycker de själva. Bara när det regnar kommer softisen i underläge. Då är han iklädd regntäcke, ett sånt där heltäckande med ben, som en liten barnoverall ungefär. Jag kan förstå det praktiska med tanken, men Huliganen som inte har någon som helst hyfs eller finkänslighet i sådana lägen ser ut att säga att "hehe, jaså har du din overall på dig idag, hehe?" och då ser man hur softisen krymper lite och hur han ännu mer totalignorerar Hampus. Det är svårt att vara jättecool i en barnoverall, det måste man erkänna.

Förr möte vi ofta keeshounden Polly med sin gamle husse. Polly var också jättegammal och hon och husse vankade runt i sakta mak, i totalt samförstånd såg det ut som. Hampus blev rent mjuk i knäna när han såg denna vackra, mogna dam och Polly såg ut att gilla Hampus också, hon gjorde rent av små, små skutt av fröjd. När de skuttat färdigt och husse och jag avhandlat dagens väder så vandrade vi åt våra respektive håll, och jag och Huliganen sjöng lite för oss själva: "vi mötte Polly, vi mötte Polly och vi såg att godhet fanns, lalala..." osv.

Nu har vi inte träffat Polly och hennes husse på länge, och lite sorgset inser vi att det kan vara så att Polly inte längre finns - och tänk så oerhört tomt det måste vara då för husse.

En bit efter det platsen där vi mötte Polly kan man träffa Molly. Molly är en stor schäferblandning, bufflig och genomsnäll och oerhört förtjust i Hampus, som hon gärna haft som en liten toyboy. Av någon outgrundlig anledning så måste ju då Hampus visa att han absolut inte vill vara någon toyboy, det är faktiskt under hans värdighet så han ignorerar henne totalt och då står Molly där och ser längtande och sorgsen ut. "Hälsa nu på Molly" säger jag då, som ju kan sympatisera med en annan kvinnas kärleksträngtan, men Hampus han bara fnyser och sticker in under en buske och luktar på, tja vad det nu är som ska luktas på. "Män!!" säger jag då till Molly, som suckar vemodigt och instämmer.

Ibland möter vi en annan västgötaspets. Det hörs. Långt ut över Lundanejden hör man hur det mullrar av två västgötaherrar med gigantiska egon som tycker att Lund är för litet för att rymma två västgötar. "Kom hit ska du få på flabben" gastar den ene, och den andre svarar omedelbart "jag ska vränga dig ut och in och dansa jenka på dina kvarlevor". Det är vilsammast när vi inte möts, det måste man nog erkänna.

Har vi riktig, riktig tur så möter vi buhunden Liza. Hon är det sötaste som finns tycker Hampus. Det är ren och skär kärlek från båda håll - hon ser precis ut som Huliganen fast alldeles gräddfärgad och med långa ben. En långbent blondin, det är fint det, tycker Huliganen. När de två träffas är det som i en amerikansk kärleksfilm av mer schablonartat slag: de blir så ivriga och när man släpper dem så ser man framför sig hur de springer mot varandra över en sandstrand i slow motion och sen kastar sig i varandras armar till ljuva toner av romantisk musik. Precis så är det. Om man bortser från att det inte är slow motion, inte är någon kalifornisk sandstrand och heller ingen musik. Men känsloläget, det är det rätta!

Det är inte alltid vi har sån tur att vi träffar Liza, men OM vi träffar henne så är det på samma hörna. Därför stannar vi alltid där och stirrar längtansfullt bort mot det hörn där hon brukar dyka upp. Hypnotiserande och trängtansfullt stirrar vi mot det hörnet, och oftast måste vi med en suck erkänna att nej, idag blir det inget Liza-möte. Men nästa morron stirrar vi igen, med förnyat hopp.

Tja, det är här är de hundar vi oftast möter. Ibland kommer jaktlabradorerna med sin husse, och ibland golden retrievern Smilla, men det är lite mer sporadiskt.

Fast om man går ut klockan fem på morgonen upptäckte jag idag, ja då möter man faktiskt inte en endaste hund. Bara tidningsbudet.

Söndagssysslor

"Har du bloggat idag?" undrade maken, och de fick jag ju medge att det hade inte hunnits med ännu. Så jag tänkte att jag kunde ju få lite hjälp av honom och frågade vad han tyckte lät mest spännande att läsa om: badhanddukar eller kanelbullar? Maken såg ytterst frågande ut och dök raskt ner i sin bok igen, medan han muttrade något ohörbart. Det var inte till mycket hjälp får man väl säga.

Idag har det varit ihärdigt regn ute - huliganen och jag har ändå trotsat vädrets makter och varit ute och promenerat i regnet. Maken lät meddela att han för sin del trotsar vädrets makter bäst inomhus, och vägrade följa med.

Vi har ändå hunnit med en hel del: vi har varit och hämtat ett "nytt" soffbord, vi har varit och lämnat det gamla till Emmaus, vi har tvättat och vikt tvätt och manglat och haft oss. Vi har traskat på fler promenader och sen tänkte jag att eftersom det är sånt innesittarväder så kan man ju baka kanelbullar. Det tyckte såväl maken som hunden var en utomordentlig idé, förutsatt att de slapp baka.

När man bakar kanelbullar är det vissa saker som är viktiga tycker jag. Framför allt ska man inte snåla på kanelen, det finns väl inget som är så snopet som att hugga in på en kanelbulle och så är det knappt någon kanel i? Sedan ska de vara tämligen pösiga och inget snålande på pärlsockret heller! Kardemumman i degen ska vara nystött, det är också viktigt.

Nu har maken och jag precis provsmakat och det blev nog ganska bra, kan man tycka. Hunden satt troget och väntade mellan oss, som åsnan mellan två hötappar. Om man nu med åsna kan tänka sig en västgötaspets och om man byter ut hötapparna mot kanelbullar. Det är en smart vovve det där: han har full koll på vem som kan tänkas dela med sig en liten bullbit och när det kan tänkas ske. Men nu är bullen ett ljuvligt minne blott och huliganen har dragit sig in i drömmarnas land, han ligger och sover så fint under min fotpall. Fast jag är ju ganska övertygad om att hade man börjat vifta med en bullbit så hade han vaknat pronto!

Ett slag tänkte jag att det var ju praktiskt att baka lite bullar för sen kommer ju såväl sonen som dottern hem till jul och då vill de nog ha några av mammas bullar, men sen insåg jag herregud, det är ju flera veckor tills jul och så länge lär nog bullarna inte överleva i det här hemmet. Det får nog bli ett nytt bullbak vad det lider. Sonen kommer ju dessutom inte förrän efter jul, och det känns lite konstigt, det är första gången i hela hans liv som vi inte firar julafton tillsammans. Men vi får väl helt enkelt äta för hans räkning också på julafton!

Det känns lite konstigt att det snart är jul, det är forfarande väldigt milt och igår hittade jag lavendel som blommade. Rosorna blommar också. Ur led är tiden.

Lördagsnjutning

Rent generellt så kan man väl säga att lördagar brukar vara bra dagar. Extra bra blir det ju sådana lördagar som idag, när man inleder dagen med en hundpromenad genom ett morgontomt Lund och ser himlen bli strålande blå, hunden skuttar frimodigt iväg och man själv strosar efter.

Sedan blir det frukost, tidning och puss på maken, som ligger kvar i sängen och godvilligt tar emot såväl tidning, som frukost och puss.

Då grips man av en alldeles oanad energi och börjar putsa fönsterna. Detta aptrista jobb, nu gick det som en dans och nu kan man se såväl ut som in. Jaja, det blev väl inte alldeles fläckfritt, men hyfsat bra i alla fall. Lite muttrade jag väl misslynt när jag såg att det inte blev så där strålande och gnistrande fläckfritt, så som det blev när min mor putsade fönster när jag var liten. Maken försökte då komma med en hjälpsam kommentar och tyckte att i så fall så fick jag väl putsa lika energiskt som en gång modern - jag tittade medlidsamt på honom och påpekade att han begrep inget alls om fönsterputsning. Jag vill ju ha ett gnistrande resultat - men med minimal insats. Och i valet mellan gnistrande och minimalt, ja då vinner liksom det sistnämnda.

Sen blev det besök i stan; maken gjorde en heroisk insats hos optikern, och jag har numera minsann beställt läsglasögon och har fyra nya bågar hemma till påseende för de progressiva. Jag hyser faktiskt ett visst hopp om att komma till ett beslut även här!

Sen blev det besök på Bengtssons Ost och inköp av en bit Munster och en bit Bleau de Auvergne till ikväll. Vi provsmakade, och dessa små ostbitar var ljuvligt goda och då greps maken av sådan hunger att vi blev tvungna att gå på Conditori Lundagård och äta mackor och dricka kaffe. Jag var inte direkt nödbedd, det kan man inte påstå. Man vill ju gärna vara en positiv och medgörlig fru, det vill man. I alla fall om det gäller att fika. Conditori Lundagård är sådär gammaldags trevligt som ett konditori SKA vara. Inga tramsig biscotti, inga fula dagismöbler, ingen modern inredning överhuvudtaget. Perfekt!

Solen den fortsatte att stråla, maken bytte mina hjul, jag krattade upp alla gamla nerfallna äpplen och slängde löv i rabatterna i den fromma förhoppningen att rosenbuskarna ska gilla det.

Sen tittade maken på längdskidor. Jag gillar sport på tv, jo för då kan man knoppa in i soffan en stund. Det är väldigt vilsamt att halvsova till vetskapen att några andra sliter och släper och svettas och har sig - och att man själv slipper.

Och nu, nu är det snart dags att laga lite mat. Det ska bli vildsvinsfile som är fylld med soltorkade tomater och parmesan, till det vitlöks- och persiljesmör och spenat- och ruccolaskum. En bourgogne, Cotes de Beaune, står och luftar sig, hunden sover på mattan och jag ser fram emot en kväll med prat, mat och vin. Och kanske en liten puss till på maken?

Lördagar är bra dagar.

Fredagmorgon på kontoret

Huliganen och hanses matte har nyligen inställt sig för tjänstgöring (vilket jag, som är en plikttrogen typ ska ägna mig åt, alldeles strax). Huliganen låg på sin vanliga utkiksplats under mitt skrivbord när folket droppade in, den ena konsulten efter den andra. Alldeles fridfullt låg han där - ända tills tvenne seniora konsulter med aktningsvärda utdebiteringspriser steg in.

Nu har de ägnat sig åt att ha dragkamp om och fullständigt demolera ett A4-kuvert. Papperstussar överallt.

På rak arm kan jag nu tänka mig tre frågor: 1) vem ska plocka upp papperstussarna? b) vad innehöll kuvertet?, och 3) vem ska vi debitera den här tiden på?

Samt: vart tog friden och lugnet vägen?

Beslutsvånda

Det är dags att köpa nya glasögon, och eftersom man uppnått en aktningsvärd ålder så behövs det ju inte bara ett par, utan såväl progressiva som läsglasögon.

Det är väldigt kluvet, det där. Samtidigt som man gärna vill ha nya fräcka bågar så vet man hur frustrerande det är. De där bågarna som får en att se ung, fräsch och oemotståndligt vacker ut (och till ett överkomligt pris, dessutom), de verkar vara synnerligen svårfunna.

Men igår var det optikerbesök i alla fall, och sen skulle jag då hitta bågar att ta hem och prova i lugn och ro. Nuförtiden är alla bågar så våldsamt smala, vilket inte är bra när man ska ha progressiva, och dessutom är det på väg ut om jag förstått det hela rätt. Och man vill ju inte haka på en utgående trend, det vill man inte.

Det slutar som det alltid gör. Man kisar i spegeln hos optikern, ser inget men förlitar sig på det ungdomliga biträdet som gör sitt bästa att bistå med goda råd till en tant i utförsbacke. Sen kommer man hem med fyra par, varav tre är svarta av någon märklig anledning. Svart är snyggt, men när man är lika blek som en potatisgrodd så blir det väldigt hårt.

Ett par av bågarna visar sig vara nästan klonade kopior av de jag har (fast de nuvarande är röda), och jag vill ju se ny och spännande ut. Väck med dem. Ett par är så smala att det knappt blir något glas kvar och då försvinner ju vitsen med glasögon. Väck, väck, väck! Det tredje paret sitter väldigt konstigt och guppar som en fartyg i storm på näsan. Bort och väck! Det fjärde paret är stora. Stora, runda och typ hornbågade, sådana man hade på 70-talet men med en liten intellektuell look inbillade jag mig i affären. Maken studsar högt när han ser mig i dem. Jag vänder mig mot hunden. Hunden tittar högtidligt på mig, och någonstans under pälsen ser jag hur oerhört road han ser ut. Nähä, inte det, inte.

Nåja, skam den som ger sig. Det får bli en ny runda idag. Om jag nu inte råkar hitta några av mina gamla 70-talsbågar liggandes och skräpandes i en låda. Lite återvinning, sådär.

Vett och etikett när man är bortbjuden

Igår var maken, huliganen och jag bortbjudna på te och scones på kvällen. Otroligt trevligt att umgås en tisdagskväll i lugn och ro. Goda scones, gott sällskap, gott te, vackert hus, det kan liksom inte bli bättre.

När man då är bortbjuden, ja då försöker man ju uppföra sig sisådär någorlunda i alla fall. Maken och jag, till exempel, vi väntar på ett "kom in", vi torkar av skorna, vi säger ett vänligt "hej" innan vi kastar oss över matfaten.

Huliganen däremot, han är inne långt innan någon hinner säga "flasklock", han gapar omedelbart "öh, var e' katterna?!" (som klokt nog förpassat sig utomhus), han far runt som ett jehu överallt.

Maken och jag, vi sätter oss på anvisad plats innan vi börjar plocka för oss. Huliganen rusar bort och renslickar raskt katternas skålar. Kattmat, mjölk och vatten försvinner i en rasande fart. Sen rapar han belåtet, fnyser åt den medhavda hundmaten och börjar prompt tigga mat vid bordet, skamlöst anläggande ett utseende av "liten svältande västgötaspets som inte fått någon mat på länge".

När vi sedan förflyttar oss till soffan för mer prat och umgänge öppnar Huliganen ogenerat lådan i tv-bänken för att se om inte någon av katterna gömt sig där. Sen hittar han en omålad fläck på väggen och ska krafsa bort den. Därefter far han ut i hallen och lägger sig att tugga på värdinnans ena vante, och när det visar sig vara otillåtet lindar han istället upp några hästlindor och dreglar ner dem.

Huliganen får inte vara i soffor, det vet han. Ändå hoppar han oförväget upp till värdinnan, som är en av hjältarna i Huliganens liv, ser skyldigt belåten ut, och försöker anlägga en min av att han får visst vara där, så det så. Värdinnan som är högeligen gravid och därför kanske inte vid sina sinnens fulla bruk låter Huliganen stanna i soffan. Kärleksfullt börjar Huliganen då tugga på hennes fingrar och buffa henne i sidan. Då åker han ner.

"Bra Huligan reder sig själv", tänker Huliganen då och försvinner in i biblioteket och det blir misstänkt tyst. När jag ropar på honom kommer han ut och ser oskyldig ut, jag undrar fortfarande vad han gjorde därinne...

Sen uppför han en liten munter dans så att mattorna skrynklar sig, kliar sig ogenerat i rumpan, och fnattar runt som bara en Huligan kan.

Värdinnan tittar roat på mig och frågar "tycker du att din hund uppträder fullt normalt?".

Tja inte vet jag, men jag tror att någon kanske skulle ta och uppfostra den där lille ligisten någon gång? Jag förstår inte att det inte redan blivit gjort.

När man minst anar det...

Huliganen är inte bara spårstjärna, lydnadschampion (tja mer eller mindre i alla fall...), vallhund, ordningspolis och besserwisser i största allmänhet, nej Huliganen arbetar även hårt och intensivt som kontorsråtta. Han har sin givna plats på företagets julkort. Jag tror att alla blir glada av att se ett kort med ett gäng forskare, en utsliten adminstratör och en kortbent västgöte med ett gigantiskt ego.

Lön utgår inte, tyvärr, så matte får själv bestå frolic och annan livets nödtorft. Huliganen har dock utarbetat sitt eget system för att roffa åt sig någon form av betalning. När det är fikadags står han först i kön och utkräver ostbitar av alla som ska ha mackor. Hjälper det inte med att se gullig ut provar han först att slamra lite med tallrikshögarna som står på lagom höjd för en kortbent marodör. Hjälper inte det heller så tar han till ren och skär terrortaktik. Då drar han upp folks skosnören. Inför hotet att behöva snava över sina egna fötter så faller de flesta till föga och slänger åt honom hans ost. Det finns vissa förhärdade typer som trots allt vägrar utspisa honom, och Huliganen är ju inte dummare än att inser var det lönar sig att spilla sin kraft, så dessa förbigår han med tystnad.

Men så ibland så har man ju en makalös tur - när alla ostbitar är avkrävda och levererade, när man dammsugit golvet under fikabordet efter minsta lilla smula, ja då kan det ske ett mirakel. Manna från himlen!

Idag var en sån dag. Kanske trodde man att det var en vanlig gråmulen novembertisdag, men ack så fel man hade. Rätt vad det är så dimper det ner en bregottförpackning, boktavligen talat rakt i huvudet! "Fått är fått" tänkte Huliganen och drog sig belåtet tillbaka med bytet under bordet. Som tur var fanns det mer bregott i kylskåpet, och som ännu mer tur var så var det ganska litet kvar i asken.

Själv tycker jag det verkar rätt vämjeligt att äta bregott rakt upp och ner sådär, men kanske Huliganen går på sån där modern fettdiet?

Liten skalbaggslära

Man lär sig oerhört mycket när man är gift med en, tja ordet nörd är väl det som mest osökt faller en på läppen, av den mer vetgiriga varianten. Jag är väldigt lyckligt lottad i det fallet, för jag har lyckats roffa åt mig en man som har en oerhörd fallenhet för att intressera sig för de mest onyttiga och märkliga saker.

Vi har ägnat semestrar åt att resa Europa runt och titta på olympiska skidhoppbackar. Vi har susat runt i Sverige och tittat på Brahe-slott. Vi arbetar oss häradsvis igenom alla Skånes kyrkor. En sak är i alla fall säker: det är aldrig tråkigt att vara gift med den mannen.

Det finns saker jag vägrar att dela med honom; hans sjukliga fäblesse för danska 50- och 60-talsfilmer till exempel. Har man sett Poul Reichardt sjunga sig igenom ett danskt folklustspel så har man fått nog. För att inte säga övernog.

Men nuförtiden är det ju mer skalbaggar och sånt. Fideikomiss. Patronatsrätt. Och då är det så att maken måste liksom ha ordning och reda på pryttlarna, och hur skapar man mer ordning än att författa långa listor i excel som man kan sortera på kors och tvärs och göra grafer och diagram så man blir rent salig. I alla fall maken. Själv förhåller jag mig tämligen avvaktande.

Nu är det så här med skalbaggar tycker jag mig ha förstått. Man skuttar ut i naturen och fångar en bagge som sitter där i allsköns ro och mediterar över tillvaron. Man avlivar den med eter. Man monterar och pillar och har sig. Den ska ju dock arbestämmas också, ner till minsta lilla släktart. Det är uppenbarligen inte så att man hittar en skalbagge och nöjer sig med att konstatera att det är skalbagge, och om man riktigt vill specificera så kan man ju tänka sig a) svart, b) stor, c) rälig till exempel. Ånej.

Man plockar fram sin insektsnyckel från 1961 (se bild) och sen börjar man . Har den ben? Svar ja. Hur många? Tja, sex sisådär. Är det en spindel? Nja knappast. Kan det vara cerambyx? Eller en harpalus? Uppenbarligen arbetar man sig sedan ner genom att titta på fötterna, om de har generande hårväxt, om skölden är strimmig, om de har simhud mellan tårna och sen kommer man fram till ett resultat.

Nu klagade dock maken över att den här nyckeln, den var inte helt tillförlitlig. Han misstänkte att det fanns Fel i den!!! Ja man baxnar, hur har världen kunnat fortleva så länge med en skalbaggsnyckel som inte är tillförlitlig?

Maken fann dock på råd. Med hjäp av sitt kära excel la han många timmar på att reda upp var felen fanns och hur många de var (fyra visade det sig), och att utarbeta en korrigerad nyckel som inte leder in en på avvägar. För att inte säga återvägsgränder.

Lyckan och friden har numera sänkt sig i skalbaggskretsarna. Arbetsron är återställd och alla är glada och nöjda, förutom möjligen skalbaggarna som är lika döda som förut.

Själv måste jag erkänna att jag inte direkt svimmar av lycka, fast jag artigt och lögnaktigt påstår mig vara djupt imponerad. Jag har ju mina egna tidsfördriv att ägna mig åt nu när höstmörkret ligger tätt därute. (Man skulle ju dock, om man är snäll, kunna tänka sig att de små prickarna på stranden är skalbaggar, av en ännu icke artbestämd sort).

Det var ju skönt

Jag är en måttfull person. Nöjd med det lilla. Ge mig bara en dos champagne då och då, god mat, tillfälle att vandra ut i den skånska myllan med hunden, lite smycken i ädla metaller och dito stenar, en eller annan apdyr väska. Ett par överprisade vandringskängor. Lite resor. Men sen är jag nöjd.

Visa mig en Rolls Royce eller en Ferrari och jag säger bara "pah! vad bryr jag mig om det, jag åker lika bra i min Renault". Försök locka mig med resor till fjärran exotiska stränder och jag gäspar bara uttråkat.

Men det finns dock ett område där jag får erkänna att jag haft svaga funderingar på om jag ändå inte är lite hialös, lite väl extravagant?

Jag pratar om konsumtionen av stearinljus. Ibland tror jag att jag på egen hand skulle kunna försörja i alla fall ett litet lands produktion av stearinljus.

En vanlig fredagsmiddag för bara mig och maken till exempel kräver åtminstone 13 tända stearinljus, och då har jag ändå inte tänt alla som står mig till buds. Det är väldigt ombonat att äta i stearinljussken och som extra bonus ser man ju yngre ut när inte rynkorna obarmhärtigt avslöjas i kallt elektriskt ljus. Men man vill ju gärna se vad man äter, så alltså får det bli många.

Så jag har som sagt funderat lite på om man kanske skulle vara lite mer modest i sin stearinkonsumtion. Men så läste jag i tidningen i går att Lunds Domkyrka gör av med 2000 stearinljus. I veckan. Och just denna vecka har man köpt in 8500 ljus eftersom det är taizé-mässa. I skenet (sic!) av detta så ter sig ju 13 ljus väldigt återhållsamt och resonabelt.

Nu är jag lugn på den punkten, jag är alltså måttfull. Blygsam är jag också.

Om mat

Det är väldigt fridfullt ute. När man sitter här med datorn i knäet och tittar ut så ser man de sista äpplena hänga i trädet och tänker att det är ju bra för fåglarna att ha något att äta på.

Sen tänker man att det är ju tur man inte är fågel - då ska man behöva nöja sig med talgbollar och gamla äpplen. Ett eller annat frö. Det verkar ju i och för sig vara en ganska modern diet, med fett och fröer och sånt, men nä. Det får nog vara för min del. Kallt verkar det också vara, man ska behöva skutta runt med bara fötter i kallblött gräs. Har man riktig otur är man anka i Stadsparken och då måste man till råga på allt simma runt i en damm med högst snuskigt vatten och äta gammalt torrt bröd som barnen kastar på en.

Idag går dessutom startskottet för julförberedelserna. Maken och jag ska ner på Saluhallen och köpa ingredienser för att provlaga julaftonsmaten. Jag säger inte vad det blir, eftersom jag ju vet att en eller annan julaftonsgäst tittar in här då och då, men så mycket kan jag väl avslöja som att det blir vare sig gammalt torrt bröd eller talgbollar.

Ett mycket hemligt inlägg (får ej läsas av maken)

När vi skaffade hund - Huliganen alltså - så var vi fulla av goda föresatser. Vissa rent himmelskriande dumma (varför skulle hunden inte få sova i sovrummet, till exempel, det kan vi inte för vårt liv begripa nu), andra kanske i och för sig kloka, men tja, så har det liksom inte blivit.

Nu kommer jag till exempel osökt att tänka på det där med att mata vid bordet. Inte tigga och så.

Vi förbigår det med tystnad.

Den var det väl lite annat - han skulle inte skälla. Vara lydig. Och tja - ja ni förstår.

Men en sak var vi rörande överens om, och håller fortfarande, så här 7 år efteråt. Det är den enda föresats vi hållit och det är vi så himla stolta över så det kan ingen tro; Hunden ska inte sova i sängen. Och det gör han inte heller.

Jo det finns ett säger ett undantag: på nyårsafton, för Huliganen är så himla skotträdd så då får han vara i sängen. Inte för att jag direkt tror han uppskattar det, han brukar sitta käpprak i sängen, stel som en pinne och hyperventilera.

Men annars; njet. Och det är liksom det vi har som intyg på att vi är konsekventa och bestämda hundägare och att det är vi som bestämmer var skåpet ska stå och inte huliganen. Typ.

Fast nu var jag ju sjuk. Det var väldigt synd om mig. Ligga i sängen och ligga i sängen, hur kul är det? Feberyra. Trist, trist, tradigt. Lika trist för hunden. Så i tisdags så gjorde vi en kupp, hunden och jag. Jag bäddade husses sänghalva med det gamla sängöverkastet, så sov Huliganen i husses säng medan jag sov i min. Himla mysigt (jag förträngde alla tankar på fästingar och annat otyg).

"Det här är precis som nyårsafton, fast utan smällare. Bara en engångsföreteelse!" sa jag strängt till Huliganen som nickade instämmande.

Och det VAR mysigt. I all synnerhet den lilla stund huliganen rullade över i min säng och la sig tillrätta hos mig. Sen blev det för varmt och då försvann han igen.

Detta VAR också en engångsföreteelse, för hur mysigt det än var så vill jag inte ha en hund i sängen. Hans säng står på golvet bredvid min så att jag kan nå att klappa honom; men jag ska inte förneka att det var väldigt avstressande att ha honom där.

Det här är som sagt Top Secret. Inget får avslöjas för Husse. Alltså måste ni äta upp skärmen när ni läst det här. För säkerhets skull är det nog bäst att ni demolerar hårddisken också.

Rosor

Okej, jag medger, som rosbukett betraktat är kanske inte detta det mest anslående man sett - men när man tänker på att man traskat ut i novemberrusket den 12 november i sin egen trädgård och plockat dessa rosor med sina egna små liljevita fingrar så blir det väl ändå lite mer imponerande?

Jag lyckades hitta en Compassion, en the Pilgrim och en Crown Princess Margareta.

När jag väl börjat halka in på rosenspåret så gjorde jag ju som alla andra; jag föll för Cedergrens Planskola på Råå. Det är liksom där man ska handla om man ska ha rosor och för all del clematis. Det är ju onekligen rätt så lockande med en katalog som inte innehåller några som helst bilder, utan bara de mest förtjusande beskrivningar av rosorna.

Själva plantskolan är också så långt man kan komma från allt vad Plantagen och storköpsplantskolor heter - det är vilsamt för själen att gå där, man kan kan få hjälp och man har ju, som sagt, den eminenta katalogen att ta till.

Grejen är bara att jag så småningom förstått att när man går där och tidigt på våren tittar på dessa torra kvistar som så småningom ska växa upp till prunkande rosenplantor (i bästa fall) så är det inte så lätt att visualisera hur det ska bli.

Jodå, man fattar ju på ett ungefär höjd och omfattning och så, det gör man. Men man faller så himla lätt för dessa frestande och måleriska beskrivningar. Som då med denna Compassion som enligt katalogen skulle vara en frisk klängros, 2-3 meter hög, med aprikosfärgade blommor med en rosa anstrykning.

Det låter väl fint? I alla fall om man som jag gillar aprikosfärgat och alltid faller för den färgkombinationen.

Sagt och gjort, jag inköpte några torra pinnar och planterade invid det nya växthuset i den lerigaste av aprilmånader. Det kändes otroligt att det skulle kunna bli något, men min misstro kom på skam. Pinnarna frodades. Fick blad. Växte. Och började blomma.

Med karamellskära rosor.

Förbluffat tittade jag på dem, och läste sedan katalogen igen. Och inte stod det den minsta antydan om karamellskär inte. "Cedergren, ack Cedergren" tänkte jag då "vofför skrev du på detta vis?!".

Jag var färdig att rycka upp det karamellskära eländet med rot och allt, men så var det så mycket annat som skulle fixas och donas med det nya växthuset, så rosen fick stå kvar.

Den kände förmodligen hotet, för den prunkade så vackert och har gjort så sen dess - och inte kan man då stålsätta sig och gräva upp den? När den är en av de friskaste och blomvilligaste rosorna man har? Så den står kvar - och lönar mig med rosor i mitten av november.

Men Cedergren borde läsa på lite mer om färglära tycker jag nog.

Mera Churchill

Churchill sa ju fler rätt roliga saker. Han var bland annat inget större fan av fältmarskalk Montgomerys levnadssätt. Denne var ju vegetarian och renlevnadsmänniska vilket man väl knappast kan beskylla Churchill för.

Montgomery sa: I neither drink nor smoke and I am 100% fit. Då svarade Churchill: "Well I both smoke and drink and I am 200% fit".

Jag röker ju inte, men i likhet med Churchill dricker jag. Gärna champagne till exempel. Det borde ju göra mig 150% fit?

Close enough - idag får det bli jobbet.

Men usch!

Jag hade bestämt möte med en vän imorgon kväll, men eftersom jag är en omtänksam och snäll person som inte i onödan vill förpesta min omgivning fick jag ju tyvärr ställa in träffen. Fick då ett svarsmail där hon berättade att hon för att stärka sitt immunförsvar har börjat dricka fiskleverolja.

Nu tillhör jag ju den där generationen som i stället för AD-droppar fick fiskleverolja som barn. Och fiskleverolja, det är ett av de där mörka minnena från barndomen som jag är säker på har resulterat i många och långa sessioner på terapisoffor, även om jag själv klarat mig rätt bra på den punkten.

Så ja, det kanske kan ligga något i det, att det skulle hjälpa. Men är det värt det?

Dessutom påstod vännen att hon tyckte det var gott. Det får mig bara att inse att hon är sjukare än jag.

Men det händer ju även trevliga saker!

Det är ju inte bara rikspuckon som ringer, ånej, man blir även varm om hjärtat av att folk är så otroligt snälla! Hör bara: tidigt i morse, innan fan fått på sig skorna, körde systerdottern förbi vårt hus på väg till jobbet och lämnade en hög med tidningar på trappen; grannhunden har lämnat en påse med tryfflar i brevlådan (kanske med viss hjälp av hanses matte); syster och kompisar har skickat uppmuntrande mail, lovat gå ut med hunden, lovat komma med böcker.

Alltså, med sådana vänner så gör det inte så mycket om folk tror att man har en motorcykelaffär och vill delta i fjolliga undersökningar.

Och om man inte mådde så pissigt och var så allmänt vämjelig och tungt att andas och ser ut som något som katten släpat in och föraktfullt lämnat i ett hörn, så vore det ganska trevligt att vara lite sjuk när man blir så omhändertagen.

Ring, ring bara du slog en signal - eller helst inte förresten

När man är hemma och är sjuk så händer det två saker. (Märker ni hur jag försöker krama ur mesta möjliga tyck-synd-om-mig-för-jag-är-så-himla-sjuk ur mitt ömkliga tillstånd)? Dels sover man mycket. Och då när man sover så märker man att det faktiskt ringer folk till en även på vardagar när det i rimlighetens namn inte borde vara någon hemma.

Två gånger har jag väckts idag av att det ringt. Ena gången var det en dam som ville prata med någon motorcykelfirma och som var högst tveksam till att jag hade rätt när jag försäkrade att det inte dolde sig någon sådan hos oss. Andra gången var det en hurtig man som inledde med att raskt försäkra att han inte ville sälja något (det är då man ska dra öronen åt sig), och som sen ville intervjua mig för någon tittarpanel åt "en av våra större tv-kanaler".

Skulle inte tro det, va.

London, var det ja

Tja som sagt, vi unnade ju oss en liten helgsemester i London i lyx och överflöd. Dagen inleddes med uppstigning kl 04.00 vilket inte är en normal tid för maken och mig att svinga våra lurviga över sängkanten. I synnerhet inte för maken.

Men ska man åka billighetsflyg från Kastrup så får man kasta sig ut på djupt vatten. Vi tänkte äta frukost på flyget eftersom det skulle finnas mat till försäljning enligt bokningsbeskedet. Men nähä: Cimber Sterling har numera en ny policy och säljer ingen mat alls, kvittrade den hurtiga flygvärdinnan. Däremot så bjöd de storstilat på en kopp kaffe eller ett glas vatten och en chokladbit. En mycket liten chokladbit. Då tänkte jag på gamla drottning Victoria som brukade sitta och muttra "We are not impressed" för sig själv, och sade i andanom "hear, hear!". Eller om det var "amused" hon inte var? Skit samma.

Nåja, fram kom vi, och sen bodde vi mycket fashionabelt i diplomatkvarteren i Pimlico. Se här så lyxigt den albanska ambassadens flagga vajar från huset bredvid vårt hotell. Hotellet satsade på gemyt och rå-om-varandra-känsla, vilket man främst uppnådde genom att klämma in ett maximalt antal sängar på minimalt utrymme. Då rår man om varandra automatiskt så att säga. Fast det var faktiskt väldigt fräscht för övrigt, även om man fick knö in sig i badrummet med skohorn, och sen tvåla in sig ordentligt så att man kunde ploppa ut ur duschen genom att minska friktionen på så sätt.

Maken och jag gjorde misstaget att försöka samsas om utrymmet därinne när vi hade lite bråttom iväg till the Phantom of the Opera - det höll på att sluta med att vi måste sågas loss när vi fastnade (ja, detta är en överdrift, men bara en liten, liten en).

Första dagen var vi själva och promenerade då bort itll British Museum, förbi Buckingham Palace och längs the Mall. Det var vi och en hord andra turister. Och en vaktparad vilket ju var snällt att de hade fixat bara för att vi kom.

Publunch fick det ju också bli. Maken skulle ha steak-and-ale-pie (av någon outgrundlig anledning), men ynglingen bakom disken tittade oförstående på honom och sa något som lät som "beef-and-eel" och maken tackade ja i rena förskräckelse. Sen var han oändligt orolig för att han skulle få en kött-och-ål-paj, men det slapp han, vilket nog var tur.

British Museum är ju fint. Fullt med gamla prylar, och eftersom man själv passerat de 50 och dessutom såg rätt härjad ut efter den tidiga morgonen och obefintliga frukosten så passade man bra in där.

Dagen efter kom dottern ner från sin skotska tillflykt. Då blev det mer promenad, och vi besökte också the Faraday Museum på the Royal Institution - jätteroligt, mycket modernt musem i en mycket vacker gammal byggnad där man fick strosa runt på egen hand. Vilket man kunde göra i lugn och ro, för man kan ju inte direkt påstå att lokalerna var nedlusade av besökare. Annat var det på 1800-talet när kemiföreläsningarna där drog jättepublik.

Tja och sen avlöpte Londonbesöket på bästa sätt; promenad med London Walks i Westminster, vilket var både vackert och intressant. "Titta nu ut över Themsen" instruerade jag när Themsenvandringen skulle förevigas, varpå den bångstyriga familjen bums tittar åt ett annat håll. Man skulle haft sonen där, han hade nog kunnat ryta i lite militäriskt och fått ordning i ledet.

Några timmar på Churchillmuséet och i the Cabinet War Rooms - bunkrarna som byggts under the Treasury tror jag det var. Mycket märklig känsla att vandra runt där, och inse att det var där Englands krig leddes ifrån, hur mycket som ändrats sedan dess. Att det i dessa små fjuttiga och säkerligen väl inrökta rum skapades världshistoria. Mycket roligt att titta på där!

Churchill var en fascinerande personlighet, säkerligen oerhört jobbig att arbeta ihop med, och ganska vass och elak. Men när man inte själv var utsatt för det så är ju citat som dessa (alla om Attlee): "He is a modest man with a lot to be modest about", "a sheep in a sheep's clothing" och "an empty taxi arrived at 10 Downing Street. The door opened and Attlee got out" oerhört roliga. Fast hade jag varit Attlee kanske jag inte hade varit lika förtjust.

Ännu en publunch - och notera att maken försonat sig med sin nya mobil. Ja mer än det, han blev helt plötsligt rabiat och skulle sms:a åt höger och vänster, han som i sin tidigare mobilkarriär hade sammanlagt mindre än 20 sms i sin mobil. Och då hade han lagrat alla han fått och skickat. Det var rena Dr. Jekyll and Mr. Hyde-förvandlingen. Jag har ännu inte hämtat mig från chocken: maken - en sms:are!

På denna pub åt vi en lunchpizza. Det var ställets specialitet och innehöll följande: "it's basically an English breakfast madam. On a pizza". Det var man ju bara tvungen att prova, men jag tror inte att det är något jag kommer att vakna upp mitt i natten och längta efter precis.

Afternoon tea måste man ju också ha när man är i London, det intogs här, på Camellia Tea Rooms i Kingly Court. Jättegott tea, hembakta scones, fräscha snittar, clotted cream och hembakta kakor. Nu får det bli ett liv i späkelsens tecken framöver... Maken tittade sig omkring och noterade att de manliga besökarna var få. För att inte säga väldigt få. De kunde räknas på ena handens fingrar. På lillfingret.

Jag måste vara riktigt sjuk

Mannen har lagat kvällsmat till mig, ja minsann!

Köttsoppa på burk. Nu diskar han också. Det ryktas om glass lite senare.

Är det konstigt att jag älskar den mannen?

Tråååkigt!

Nu är vi hemma igen, allihop.

Hunden blev överlycklig när matte kom, for runt, runt som en liten glad torped och tjoade. Högt och mycket. Genom oljudet tyckte jag mig höra att allt gått bra, att han mått bra och varit glad och nöjd, och det såg jag ju själv, så det fanns det ingen anledning att tvivla på.

Vad det led så upptäckte jag ju att jag mådde mindre bra själv. Antingen är det en släng av överdrivet pjåsk, eller också är det influensa. Feber, tungt att andas, ont i kroppen är det i alla fall. Så det blev en kort arbetsdag, men man ska ju i och för sig kanske gradvis vänja sina arbetskamrater vid sin närvaro igen. Inte utsätta dem för chocken att helt plötsligt behöva snava över mig hela dagarna.

Så det blev till att åka hem och bädda ner sig. Sova. Dricka te. Servicen var sorglig, det får jag säga, ingen som vare sig kokade te eller la en sval hand på pannan. Inte ens hunden, och den köper man frolic åt, ideligen, ideligen. Otack är världens lön.

Så hunden har tråkigt. Och önskar nog att han var tillbaka hos kompisarna på hundpanget igen.

Hundlös!

Det är inte så farligt som det låter - maken och jag har haft några dagars semester i London, och hunden har varit på pensionat. Maken och jag damp ner på Kastrup för några timmar sedan, och hunden ska hämtas imorgon.

Det är så skönt när man ska lämna honom, han är inte buskablyg och rädd av sig utan skuttar glatt in och och hojtar "tjena grabbar, nu är jag här!". Och sen har jag liksom förstått att han har synpunkter på det mesta tills jag hämtar honom. En gång var han så hes av allt skällande på andra hundar att han nästan var tyst i flera dagar. Det kändes mycket märkligt, ett hem med en västgötaspets där tystnad råder - det är ju rent onaturligt.

Själv har jag varit alldeles oskällig i flera dagar, men är orättvist nog hes ändå, jag har drabbats av något ont-i-halsenaktigt. Trots att jag försökte bota det med vin och torr engelsk cider så ville det sig inte riktigt.

Vi har i alla fall haft några fina dagar, även om man aldrig hinner med mer än en bråkdel av vad man tänkt sig. Det har blivit promenader i Westminster, British Museum, National Gallery, Churchillmuséet, Faradaymuséet, afternoon tea på Camellia Tea Rooms och så bjöd dottern väldigt generöst på musical, så vi var och såg Phantom of the Opera som var en fantastisk upplevelse.

Jo just det, vi har ju shoppat också. Vi shoppade kaffe på Fortnum och Mason till det facila priset av 180 kr, vilket kändes alldeles oerhört billigt efter att ha varit och tittat på deras vin- och champagneavdelning. "Var det för ett halvt eller ett kilo" frågade maken intresserat. Ingetdera, det var för 250 gram. Herregud, vågar man tillaga kaffe som kostar 720 kr kilot? Och jag som inte ens är särskilt förtjust i kaffe.

Sen undrar jag, vad är det för naturlag som gör att när man har fått sittplats på 2:a raden i flyget så blir det alltid utgång från bakänden på flyget?

Nu är det dags att sova lite i det onaturligt tysta huset. Men imorgon blir det liv i luckan igen!

Litet cineastiskt inlägg

Igår var jag på bio. Inte med maken, han är inte mycket för att gå på bio. Om det inte visas en film som handlar om OS, eller om Helena Bergström är med i den. Helena Bergström är nämligen det snyggaste som går i ett par skor, enligt maken, så den optimala filmen vore väl en om Stockholmsolympiaden 1912 med nämnda Bergström i den bärande rollen. Eftersom en sådan film ännu inte gjorts har vi fått nöja oss med att se Chariots of Fire ett antal gånger.

Ärligt talat, jag förstår inte vad filmmakarna tänker på? Här kommer i alla fall ett rykande hett tips från mig till dig, Colin. Ett vinnande koncept. Jag lovar: du har i alla fall en säker tittare.

Men som sagt nu var det ju inte maken utan en mer cineastisk vän jag var iväg med, och vi såg Julie & Julia. Perfekt för en vanlig sketen måndagskväll med regnet strilande nerför halsen. Kan det bli bättre? 50-tal, hattar, matlagning och lite lagom mys och pys i en enda blandning? Och tänk, inte en enda biljakt!

Skulle jag någon gång, mot all förmodan, bli filmregissör så skulle jag också upprätta någon form av program, typ Dogma. Mitt första, och eventuellt enda, påbud skulle vara: Inga jävla biljakter! Ett eventuellt andra skulle kanske vara något i stil med: kan man klämma in Jude Law eller Johnny Depp på ett hörn, gör det för all del!

Nu känner jag att jag vimsar här. Är det någon annan som märker det?

Tillbaka till J&J: rolig, varm och ändå inte för sockervaddsfluffig. Och vilka hattar! Och vilken mat! Och vilka grytor hon hade, Julia Childs, idel le Creuset såg det ut att vara. Hon kan inte ha min grytbudet, det syntes lång väg.

Åh vad man blev sugen på att laga mat! Göra små suffléer, iklädd pärlhalsband. Ja, iförd en 50-talsklänning också, så kinky ska det inte vara. Man längtar efter att få svinga en förskärare. Hacka en lök. Sautera. Blanchera. Fräsa. Ja i ett djärvt ögonblick så funderar man rentav på om man inte skulle våga sig på att bena ur en "döck". Men aldrig på tiden att jag kokar några levande humrar, det säger jag bara. Hur ska man kunna se dem i vitögat sen när man äter upp dem? Det får helt enkelt köpas färdigmördade, även om jag inser att detta är en himmelsskriande dubbelmoral.

Nu återstår det bara ett litet hinder i min kulinariska väg (om man bortser från min sorgliga brist på le creuset-grytor): mitt kylskåp är liksom inte fullt av ankor, humrar och sånt. När jag tänker efter så får det nog bli en aningens mer spartansk kvällsmat därhemma.

Och ingen chokladtårta blir det heller.

Jag visste det!

Igår drabbades jag av en sån märklig tanke på förmiddagen. Vädret var milt och stilla och helt oförhappandes dök tanken upp "tänk om jag skulle ta och putsa fönsterna idag?".

Som tur är så är jag ju gammal och rutinerad, så jag insåg att det var bara att vänta ut såna förflugna tankar. Inget impulshandlande här, inte. Man får sätta i klackarna och bromsa lite.

Och vad händer? Inatt och imorse blåste det rejält och nu har det regnat hela dagen. Vilken tur att fönsterna fortfarande är oputsade!

Välkommen till vårt kvarter

Nu har huliganen träffat Linus. Ja, jag vet att bilderna inte är av bästa kvalitet, men att försöka ta en bild när det börjar bli mörkt, när lilleman far runt som en bomullstuss på uppåt-tjack och huliganen morrar irriterat, det är inte lätt!

Mötet avlöpte så här: vi kom in i trädgården och släppte ihop hundarna. Hurra!!! En hund!! tänkte Linus och studsade runt som en guttaperkaboll. Hampus såg avgjort gubbig och besvärad ut och morrade så fort lilleman kom i närheten, men gjorde inget annat. Mer än att vara avvisande och vända ryggen åt.

Linus lät sig inte dämpas av morrningar och fräsningar utan skuttade oförtrutet vidare. Han ville dock visa att han ju är en liten, liten valp så han kröp närmare på magen, medan Huliganen demonstrativt vände ryggen åt.

Sen fick Huliganen syn på Linus boll. Linus numera ex-boll. Så kan det gå i bollvärlden. Först har man en boll. Sen kommer en Huligan och säger att den här bollen, den är numera Min boll. Sen biter Huliganen för säkerhets skull sönder bollen. När Linus sen försöker få vara med på ett hörn i leken med Den Mycket Döda Bollen nyper Huliganen till honom. Linus tjuter. Huliganmatten skäms. Huliganen skäms inte.

Det var dock inget allvarligt menat nyp och Linus var inte direkt kuvad, det kan man inte påstå. Sen fick de fräsa runt lite mer på gräsmatten/stå still och morra, och sen var det slut på den träffen.

Jag hoppas innerligt att Linus känner sig välkommen till kvarteret...

Söndagmorgon

Lugnet härskar. Hunden sover på mattan, maken läser tidningen och jag, jag bloggar. Ute är det lite småmulet, men vindstilla (märkligt nog för Skåne) och milt. Hunden och jag var ute på en lång morgonpromenad vid halvsju, så nu skulle det bara slappas. Trodde jag.

Rätt vad det är så far huliganen upp. Ställer sig på bakbenen och spejar ut i trädgården. På andra sidan staketet syns ett litet vitt lurv som far fram och tillbaka. Lurvet heter Linus och är vår nye granne som bott där några veckor. Linus och Huliganen har bara fått hälsa genom staketet ännu, men snart är det nog dags för premiärträff. Måtte Huliganen inte göra skäl för sitt namn och käka upp grannhunden, det vore nog inte bra för grannsämjan.

I vilket fall som helst så blir Hampus mycket ivrig. Nu vill han ut och säga hej till det där som skuttar runt. Han far ut till köksdörren och gastar "släpp ut mig, släpp ut mig". Jag öppnar dörren och hunden far som en katapult ut. Linus blir till sig av glädje och far runt som en bomullstuss med reamotor i rumpan. Då kommer Huliganen på att han är ju faktiskt en mogen man i sin bästa ålder. En som har livserfarenhet, är streetsmart och full av savoir faire. En sån kan ju inte bli imponerad av en liten valp, hur tussig och glad den än är. Alltså låtsas Huliganen som om han överhuvudtaget inte ser valpen. Han strosar längs staketet som om det bara är en slump att han befinner sig just där. Han sneglar bara ytterst diskret ur ögonvrån på det där som studsar. Han är en Man Av Värld, och han är väl medveten om sin betydelse.

Men när Linus ska gå in och äta frukost, då släpper Huliganen på sin värdighet. Då är det han som far runt som en skållad råtta i de okrattade lövhögarna och ingen kunde väl tro att det här är en mogen västgöte på snart 7 år.

Det ska bli otroligt roligt att se när de får träffas på samma sida staketet. Och då ska jag ha kameran med. Men om något hinner fastna på bild, det är en annan fråga.