Jag medger - det är vackert

Med snön alltså. OK, man kan inte traska runt på fälten och i naturen som man vill, för naturen visar sig alltså vara rätt så osamarbetsvillig och obekväm, inte alls tillrättalagd för en maklig medelålders kvinna med korta ben och tillika kortbent hund.

Fast man kan ju ändå åka ut i naturen. Gå lite lagom långt. Grilla lite lagom korv. Dricka lite lag... nej, jag menar ju mycket glögg.

Njuta av en makalöst söt flicka.

Använda sitt nya objektiv. Vi hade dock uppenbarligen valt fel ställe, nämligen vid ett fågelgömme vid Krankesjön och dit kom en hel del folk, folk som tog det där med fotograferande seriöst.  Folk som hade objektiv långa som kinesiska muren och som använde sig av stativ och grejer. Där stod jag med mitt 300 mm-objektiv och fnittrade lite nervöst. Men sen så tänkte jag att de må ha kilometerlånga objektiv och kunna allt om vitbalans och slutartider och fan och hans moster - men de har i alla fall inte världens bästa huligan och världens sötaste Ellen till motiv, så det så. Och ska man fotografera sumphönor och raggfinkar, ja då kan man väl få ha utrustning som motsvarar en mindre bananrepubliks BNP.

En julhelg i intellektets tecken

Hela familjen har ju varit samlad över jul. Väldigt trevligt! Sällskap på promenaderna får man, det är fullt runt matbordet och det ligger ungar utslängda i soffor och fåtöljer.

Men man kan ju inte bara slappa, ånej! Man kan inte ens enbart ägna sig åt att äta mat och dricka vin, hur märkligt det än kan låta. Nej, hjärnan måste också få lite motion. Alltså har det spelats spel; Besserwisser, Alias, Alfapet och Pictionary.

I Picitionary var det meningen att sonen och jag skulle slå a) motståndarlaget bestående av maken och dottern samt b) omvärlden med häpnad över vårt eminenta lagarbete.

Men herregud, hur ska man kunna uppnå sina mål när sonen har såna brister i sin visuella perception?! Jag bara frågar. Han var helt enkelt makalöst svår att få att begripa vad jag ville ha fram. Låt mig bara ge ett exempel, så förstår ni vad jag hade att tampas med.

Jag skulle illustrera ordet "skallra". Hur svårt kan det vara? Jag gick ut löst och ritade en skallra, komplett med skakningsillustrationer runt omkring. Sonen stirrade förbluffat och sa sen: "äh... va?? Är det ett tennisrack?".

Jag suckade demonstrativt och ritade en bebis som höll i skallran - ingen kan väl tro att en bebis spelar tennis?

- Varför har du ritat en säl?? undrade sonen då, som uppenbarligen är utan estetiskt sinnelag.

Jag insåg att här fick jag gå till väga på ett annat sätt. Jag ritade ett äpple och minsann; så småningom begrep ätteläggen att denna ord-del var "skal". Jag nickade belåtet och strålade mot telningen. Sen ritade jag en sol som skulle illustrera den egyptiska solguden "Ra". Sonen var uppenbarligen inte på egyptiskt humör, för han begrep inte alls det där med "Ra". Så då fick jag ju rita små egyptier för att få honom på rätt spår, men hjälpte det? OK, jag medger att de mest såg ut som muminpappan i streckgubbeformat, men lite fantasi kan man väl begära? Dock gick tiden ut. Och så höll det på. Sonen ritade de mest obegripliga saker som ingen människa kunde förstå sig på (bl.a. illustrerade han "spänning" med straffsparksläggning - det gick inte hem kan jag ju säga).

Låt mig nöja mig med att erkänna att Lag Make och Dotter slog oss rejält.

Sonen tittade begrundande på mig efter nederlaget och sa sen lite försiktigt; "jag förstår inte riktigt hur din hjärna fungerar, mamma". Och det kan väl hända att han inte är helt ensam om den undran.

Fast sen vann vi ju en förkrossande seger i Alias, uppenbarligen är vi mer på samma våglängd när det gäller mer litterära saker.

Nu är sonen åter i Halmstad; vi körde dit hela bandet igår, hälsade på svärmor och gick ut och åt. Jag kan varmt rekommendera Fridolfs om man någon gång befinner sig i den halländska metropolen - "mätt" och  "nöjd" illustrerar väl hur man kände sig när man gick därifrån.

Ja Halmstad är en trevlig stad. Ska jag ha någon invändning så är det möjligen att gatorna är väldigt hårda; det märkte jag till exempel när jag halkade omkull och föll som en handlös fura.

Promenad med förhinder

Nu har det firats jul. Mat i långa banor, vin i ännu längre banor, snö i överflöd. Väldigt trevligt, och väldigt mätt blev man.

Därför tänkte jag ju slå två flugor i en smäll. Eller rentav fler? En hel flugkoloni? Må så vara hur det vill med flygfäna, men jag släpade ut dottern och hunden på promenad. Dels för att njuta av det kalla, men vackra vintervädret. Motionera bort en liten bit vildsvinsfilé och lite bavaraois. Rasta hunden. Samt - sist men inte minst - prova det nya objektivet. Ett objektiv som helt på egen hand fick mig att se ut som en proffsfotograf.

- Vi traskar runt Nöbbelövs mosse! sa jag till dottern och Huliganen. Dessa var genast med på noterna. Vi klädde på oss lager på lager på lager, mössa-å-vantar-å-extravantar-å-överdragsbyxor och det ena med det andra. Huliganen iklädde sig päls.

- Åh så vackert! sa jag och kikade ut över de snögnistrande fälten.

Sen blev det liksom tvärstopp. Jo för det var MYCKET snö. DJUP snö. Och visserligen med skare, men ingen som bar.

Man fick på ett synnerligen ograciöst sätt liksom krypa bort till fastare mark. Huliganen hade inga problem att springa uppe på skaren, och han drabbades av en synnerligen överdriven munterhet av att se sin matte kravla omkring som en berusad skalbagge på snön.

 Han formligen vred sig av skratt, rullade runt i snön och tjoade av fröjd. Lite överdrivet kan jag ju tycka. Så himla kul var det väl inte?

Vi lyckades ta oss tillbaka till mer plogad mark, men då, ja då hördes julhelgens första smällare. Och då slutade Huliganen att håna sin matte och blev helt plötsligt en mycket liten och mycket rädd Huligan. En som bara ville in i bilen igen och gömma sig bakom något. Bakom lill-matte till exempel.

Jodå, tittar man noga ser man en liten vätte - inte så macho just då.

Visst är det ganska vackert med snön och vinterhimlen trots allt, det tycker jag nog. I alla fall om man slipper drunkna i det vita eländet.

Hur var det nu med objektivet? Jag hann ju inte testa så himla!  mycket, nu när det där med snödrunknande, smällare och sånt kom emellan. Men titta här! Imponerande eller hur? 

Man kanske tror att man bara ser en kyrkspira, men då ska man veta att det inte är vilken sketen kyrkspira som helst, ånej, den är tagen på ganska långt håll och alldeles obeskuren! Jomensåatt, nog ska det här objektivet duga!

Lille julafton

är det idag. Man har redan skottat två gånger; före och efter hundrundan. Snart ska man dra iväg till jobbet för en sista rekorderlig insats före jul.

Man hoppas innerligt att sonen ska kunna köra hem idag, så att man kan få krama om honom. Det går om man står på tå och med god vilja, han är nämligen lång, sonen. Det är man inte själv. Jag tycker att det kunde sluta snöa NU, så att vägarna blir farbara, inte bara här utan för alla som ska hem till sina familjer i jul.

Egentligen är det ju inte det att det är lillejulafton som är det viktiga idag; ånej, det här är en Mycket Viktigare Dag än så, det är nämligen Huliganens Fölsedag idag!

HURRA, HURRA, HURRAAAA!! för dig, din lille kaxige mackapär. Det var ju en evig tur att du kom till oss!

Rudolf med röda mulen

Igår var det dags för julklappsutdelning på jobbet. Vår vd, som är en väldigt trevlig vd som inte bara gillar västgötaspetsar utan även vin och god mat, brukar sprätta goda viner och choklad och ostar omkring sig såhär vid juletid. Nu är han förvisso på andra sidan jordklotet för att fira en examinerad dotter, men tillförordnade vd och jag hade anförtrotts hohoho:andet och utdelandet.

Tillförordnade vd ledde tåget och hohoho:ade med bravur, efteråt kom jag och utstrålade fryntlighet av hög kaliber.

Sist kom Huliganen, som tilldelats den viktiga rollen som tomtens ren.

Nog är det fullständigt normalt att renen visar ett otillbörligt intresse för de utdelade klapparna? Och morrar lite när folk ogeneröst visar sig vilja ha såväl sin ost som choklad själva?

Snillen spekulerar

Och med 'snillen' menas då maken. Såklart. Förvisso i singular, så det kanske skulle varit 'snillet' istället? Äsch, låt oss nu inte trassla in oss i grammatiska snårigheter och tappa bort den röda tråden som man ändå har stor möda att hålla reda på.
Back to business; maken läste förra inlägget. Maken är omåttligt förtjust, inte bara i sin egen dotter, utan även Ellenbebisen. Man får rent av bryskt tränga sig före om man vill ha en chans att gulla med detta trevliga barn.

Han läste om uppgraderingen och nickade instämmande. Men sen såg han fundersam ut. Ett litet tankeveck prydde hans arkeologiska panna. Kanske var det ett alltför stort hopp att bli Ellenflicka så där på stört?

Maken kan man lita på. Han kom upp med en såväl modern som genomtänkt lösning; låt oss uppgradera henne till Ellenbebisen 2.0!

Snökaos, trafikkaos och allt annat kaos

Det tycks vara högkonjunktur på kaos just nu. Vart man än skådar så nog ser man ett litet kaos. Hittar man inget lite kaos så kan man ju alltid kasta ett getöga på Huliganen, självaste inkarnationen av Litet Kaos i Vättekläder.  Ändå så sitter jag här och är ganska mild till sinnet. Okarakteristiskt blid skulle man kunna säga.

Jo för hon kom ju hem, dottern. Trots allt ovanstående kaos, och trots att man nu läser och  hör om hur folk får tillbringa dagar på flygplatser runt om i Europa så lyckades flygbolaget frakta hem henne till Danmark. Och förvisso gick det inga tåg över bron, DET hade väl varit för mycket att hoppas på. Men maken, som är svag för dottern,  ryckte ut och forslade hem den sista biten så nu är hon faktiskt hemma. Och det gör mig väldigt mild, som sagt.

På tal om kaos så var det precis vad som utbröt när hon steg innanför dörren. Huliganen rusade dit, noterade vem som kommit och gastade i högan sky "Hon är hemma!!!!!". Dottern böjde sig ner för att klappa om hunden, men då fick hon klappa i tomma luften för han hade redan rusat vidare, nämligen för att fräsa runt matsalsbordet i 27 varv, ihärdigt hojtandes "Hon är HÄR! Hallå!! Nu är hon HÄR!!!".

- Jag vet! försökte jag säga då, men det drunknade liksom i det allmänna oljudet.

Det var inte färdigkaosat där, ånej. Sedan skulle det has dragkamp, bitas i håret, studsa och hoppa och tjoa och tjimma, allt inom loppet av en mikrosekund.

Jag tror att dottern uppfattade att glädjen över att ha henne hemma stod högt i tak - och uppfattade hon inte det, så måtte hjärncellerna ha frusit och skrumpnat ihop.

Nu har hon varit hemma några dagar. Det har ätits. Fikats. Gått långa kvällspromenader i pudersnö på St. Hans backar. Dock inga gemensamma morgonpromenader, ånej, vi pratar ju om dottern som tycks ha ärvt makens dygnsrytm.

Vi har också varit på en annan dotters kalas, nämligen den förträffliga Ellenbebisens 1-årskalas! Nu borde hon kanske ha uppgraderats från Ellenbebis till Ellenflickan? Ellen vet hur ett paketöppnande ska gå till! Hon åkte leksakslåda med fart och frenesi, hon lindade mjukisbyxor runt halsen, hon dekorerade sig med guldband och slamrade med klossar så att det stod härliga till. Gladare och goare unge får man leta länge efter. Tårta fick man också! Ja det var minsann ett kalas som hette duga, det!

Nu har det varit lite lugnare på hemmafronten någon dag. Men snart! Snart kommer sonen. Och mostern! Och det ska vara julfirande och lillajulaftonfirande och då, då kör han igång igen. Mr. Kaos himself.

Då menar jag inte maken.

Okej då

Kanske det har blivit lite julstämning trots allt!

Julstämning

Jag har nog skrivit att den känns lite, tja, bristfällig hos mig.

- Det här duger inte! sa jag till mig själv och tog mig i örat. - Nu ska du minsann skapa julstämning om du så ska förta dig på kuppen!

Men hur? Slakta julgrisen, städa julstädet, göra sillsallad, julsylta och brunkål? Jag rös. Det måste finnas ett lättare sätt, det kände jag långt in i benmärgen. Sen kom jag på det! Heureka!, sa jag andligen till mig själv och ilade iväg för att köpa julstjärnor. Jo för jag har nämligen en väldigt fin vit kruka som rymmer fyra stycken julstjärnor. Nu är i och för sig inte överdrivet imponerad av julstjärnor, men just i denna kruka gör de sig fint. Sen var det till och med så lyckligt att jag visste var denna kruka befann sig (det är minsann inte alltid jag vet var saker befinner sig, men nu gjorde jag det). Allt verkade alltså samverka till bjällerklangstämning så det sprutade likt en julgejser!

Julstjärnor är klena stackare som inte tål kyla. Alltså parkerade jag en uppvärmd bil precis utanför affären, rusade in, slet åt mig fyra stjärnor, galopperade ut (jodå jag hann betala), öste in dem i bilen och puttrade hemåt.

Kom hem, gnolade nuedejuligenochjulenvararändatillpåska, log hult mot hund och make. Här sparades minsann inte på julkänsleframkallande åtgärder! Plockade ur blommorna och stoppade ner dem i krukan.

"Flopp" sa det och alla bladen rasade av. Kvar stod fyra spretiga stjälkar med lite rött krafs uppepå.

Jag stirrade misstroget på krukan. Kände efter. Skapade denna julstämning?  Men jag kom fram till att den mer liknade en sorglig rest efter en tjernobyl-liknande katastrof, slängde liken och blängde bistert på allt som fanns i närheten. Maken hukade i sängen och drog täcket över huvudet, hunden gömde sig under matsalsbordet.

Alltså blir det ingen bild på juliga julstjärnor här. Jag slänger in en amaryllis i stället. Den är i digital form och således sitter bladen kvar. Än så länge.

Fast egentligen undrar jag om inte min julstämning mer illustreras av en mer denna bild? Karg, mörk, inget inställsamt julerött fjoms.

Ömsom vin och ömsom vatten

Mest vatten, faktiskt, hittills. Men det är ju fredag, så vem vet, det kanske randas ett litet vinglas vid horisonten?

Dagen har ägnats åt att vara sjuk. Ihåligt hostande, ihärdigt snörvlande, febrigt svettande.

Maken kastade en blick på mitt glåmiga ansikte imorse och beslöt raskt att fly fältet. Så desperat var han att han faktiskt drog till arbetet för att uppdatera sig om vad som hänt medan han vältrat sig bland krukskärvor och lerlager. "Åh för all del" sa jag tappert "*host, host* åk du, bry dig inte om mig, jag överlever förmodligen tills du kommer hem".

Nu har han kommit hem, och eftersom jag sitter här och knattrar på tangenterna så förstår ju alla sluga läsare att jo jag har överlevt. På håret, förvisso, men dock.

Dagen har för övrigt varit oerhört spännande; idag skulle hon komma hem, dottern. Och flyget har varit försenat. Försenat. Snö har fallit - men nu är hon på väg! Och sen ska hon bara ta sig från Kastrup mot hemmet och DÅ, då ska det ätas köttbullar och potatismos och drickas vin. Förvisso passar det kanske inte så värst bra med vin till köttbullar men när man är förkyld så spelar det ändå inte så stor roll.

Men för övrigt har dagen varit lugn. Huliganen och jag har tränat på att ligga i soffa. Väldigt lyckad träning, och mycket duktiga var vi båda två måste jag säga. Sen har vi haft dragkamp. Lekt "gömma frolic" - en rasande rolig lek. Tränat lite på att ligga i soffan igen.

En händelserik dag helt enkelt.

Vilken hunddomptör jag är!

Här har tränats. Minsann. Och nu ligger han där!

Duktig hund!

Bing Crosby

Han måtte inte haft alla indianerna i kanoten. "I'm dreaming of a white Christmas". Jojo. Dream on, grabben.

Det är halt, man vinglar fram som en vankelmodig anka. ("Har'u inga inbyggda broddar?" säger Huliganen retsamt och studsar iväg framför mig).

Man tvingas åse maken skotta snö och tycka synd om honom för det.

Man får ingen tidning pga väderläget.

Det är kallt, kallt, kallt. Och blåsigt. Och när det är kallt och blåsigt, ja då kanske flygen blir inställda och dottern blir sittande bland skottar och säckpipor.

Man vågar inte ens tänka på uppvärmningskostnader.

Den där första förtjusningen och jasedetsnöarjasedetsnöar-jublet, det har definitivt lagt sig.

Och vadå "Christmas" förresten? Tycker julen kommer alldeles för tidigt i år, kan inte uppamma minsta lilla julstämning än.

Nä du Bing, du kan faktiskt ta dig i brasan.

Eller också är det bara jag som vaknat på helt fel sida idag.

Ibland blir man förvånad

Igår, till exempel, blev jag oerhört förvånad.

Så här var det; när jag äntligen fått maken att köpa en ny läsefåtölj så tänkte jag ju, rask och effektiv som jag är, köra den gamla fåtöljen till Emmaus insamling.

- Ånej, sa maken då, vi säljer den!

Jag stirrade misstroget på maken. Sälja? Jo för all del, så långt var jag med, men vem, vem frågar jag, skulle vilja köpa denna antika och fula vanskapta skapelse. -Åhå, sa maken då, det finns säkert en marknad. Sagt och gjort, en annons (till ett mycket blygsamt pris får jag säga) lades in på Blocket. So far så good. I annonsen stod makens mobilnr. Sagda make, som ibland fungerar på att mycket märkligt sätt, lyckades då omedelbart låsa sin mobil och inte hitta sin puk-kod. Att få en sådan kod tog en tre-fyra dagar, och det kan ju hända att massor av människor ringde under de dagarna, det vill jag låta vara osagt. (Fast jag känner mig högst skeptisk, det får jag erkänna).

Nåväl, telefonen återuppväcktes från de döda, men fortsatte liksom  att vara död, i alla fall i presumtiva-fåtöljköparhänseende.

Kvar i vardagsrummet stod den förhatliga fåtöljen. Och jag som är en snäll fru sa inte "vadvardetjagsa?" I alla fall inte mer en en tre, högst fyra, gånger.

- OK, sa maken då, jag kör väl iväg den så fort jag hinner. Fast hann gjorde han inte så fåtöljen, den stod där den stod. Men så igår kväll ringde det! Och det var en som ville ha fåtöljen!

DUNS!! sa det när min haka ramlade i golvet.
- Lät han som om han hade nätbrynja och ville häcka i den och titta på Tipsextra? frågade jag sedan, när hakan var på plats igen. Jag kunde nämligen inte tänka mig vem som skulle vilja ha den annars? Maken hävdade dock att det lät som en trevlig ung man, som inte hade nätbrynja. Jag var skeptisk, men förhöll mig avvaktande. En halvtimme senare knackade det på dörren och in klev ett ungt par. Den unge mannen sjönk ner i fåtöljen och utropade belåtet "skön!!". Sen halade han upp de äskade hundralapparna och kånkade iväg med fåtöljen, ja efter att han haft lite dragkamp med Huliganen så klart.

Jag tittade medlidsamt på den unga kvinnan och tänkte bekymrat att skulle nu hon få lida av åsynen av eländet? Nu när jag äntligen lyckats bli av med den? Hon visade sig dock vara en praktiskt och pragmatisk kvinna för hon viskade till mig: "vi har katt så det är inte lönt att köpa en ny och fin fåtölj".

Låt oss hoppas att katten har vassa klor och ett arbetsamt sinnelag.

Det är långt till sommaren

Tog en sväng inom växthuset. Blundade för de döda pelargonerna - fullt av små lik, faktiskt, var det därinne. Olivträdet stod och gjorde åkarbrasor.

Men taklöken, den frodades. Så är den också en fetbladig växt. Tur att det lönar sig att vara lite rundhyllt ibland.

Ja inte vet jag vad Huliganen gör i ett växthusinlägg - men jag får ju säga att jag nog tycker att alla inlägg blir liksom lite bättre om han är med på ett hörn.

Kärlekens makt

Vi traskade ut i den råa onsdagsmorgonen, Huliganen och jag. "Traskade" är rätt benämning, inget skutt, inget tjohejsan, inget sprätt i stegen alls. Jo för Rimadylkuren är över och nu är Huliganen trött igen. Igår pratade jag med veterinären som skickar ett nytt recept, det behövs nog mer medusiner i den lille vätten för att sprättet ska åter infinna sig.

Vi traskade på. Snusade lite likgiltigt. Pinkade förstrött.

Men då! Vem kommer längre bort på gatan om inte lilla norska buhunden Liza?! Och då ska man förstå att det finns tjejer och det finns tjejer - också finns det Liza som är en hot babe! Hottare än så blir man inte i Huliganens ögon, löp eller ej, hormonerna står som en fontän kring dem båda. Jo för i Lizas ögon är Huliganen måhända lite kort i rocken, men en hunk av megaformat.

Huliganen kände doften av Liza, såg henne gjorde han inte, för de befann sig på var sin sida om en med västgötamått mätt gigantisk snövall.

- Amore! tänkte Huliganen, som raskt förvandlades till en latin lover. Han tvinnade sina mustascher och tog ett elegant skutt över vallen. Ännu elegantare hade det blivit om han inte missbedömt höjden och sin egen förmåga och alltså liksom fastnade lite längst upp och sedan tumlade ner inför den åtråddas tassar. Hon viftade uppmuntrande på sin gräddfärgade svanskringla.

Därvid vidtog skutteliskutt, springelispring och ett ivrigt nosande på varandra. Inga gräddfärgade små vättar i sikte dock, eftersom det liksom inte var den tiden.

När det skuttats färdigt tyckte Lizas husse och Huliganens matte att det var dags att traska vidare åt var sitt håll. Ja det vill säga, jag upptäckte efter en stund att den trolöse hunden raskt beslutit sig för att överge familjen och flytta ihop med sitt hjärtas dam, men efter viss övertalning vandrade även han den rätta vägen = min väg.

I steget fanns det åter spänst och stuns och sprätt. I ögat syntes åter gnistan.

Kärlek. Bättre än Rimadyl.

Men hur blidde det, då?!

Nu har ju maken varit tjänstledig ett tag. Han sa ju, om än måhända temporärt, adios och good bye till bokslut, styrelsemöten, dubbel italiensk bokföring och det ena med det andra. I all synnerhet det andra tror jag.

Sålunda har han nu läst arkeologi i snart en hel termin och det har ju fått sina följder. Vissa väntade, andra mer oväntade. Bland annat visade det sig ju då att även Huliganen och jag, vi har fått vår beskärda del av den bokliga lärdomen, jo för det maken läser det vill han också dela med sig av. Väldigt trevlig omväxling till våra tidigare samtal över den dagliga kvällsmaten får jag nog säga. Huliganen säger inte så mycket, men ser ut att lyssna intresserat. Eller också tänker han på tikar och frolic, det är faktiskt inte så lätt att veta.

Sen har det ju fått en oanad positiv effekt på det huliganska hemmet. För ett bra tag sedan skrev jag detta inlägg, som var som ett plågat skri på hjälp från en själ i nöd. Närmare bestämt min själ som befann sig i akut estetisk nöd. Eftersom jag är en sån eftergiven mes så har makens fula fåtölj dock kvarlevt i hemmet ända tills en dag han lät meddela att han nog behövde en bättre läsefåtölj, jo för om man satt många timmar i sträck och fyllde hjärnan med det ena arkeologiska rönet efter det andra så gled man liksom ner och låg som en slapp noshörning uthälld i den fula fåtöljen. Uppenbarligen är detta inte en optimal ställning för att vässa hjärncellerna, så nu behövdes en mer ergonomisk och akademisk fåtölj. Maken hann inte mer än andas en vag önskan om att kanske köpa en ny fåtölj förrän jag hade apterat honom i bilen och fräst iväg till den lokala fåtöljaffären. Vis av erfarenheten släppte jag honom inte sedan ur sikte förrän han lyckligt och väl valt den fåtölj som jag redan visste att vi ville ha. Eller åtminstone att jag ville ha, och det är väl i praktiken samma sak?

En annan positiv effekt är att maken nu de senaste månaderna lagat mer mat än vad han gjort det senaste halvseklet. Väldigt trevligt och väldigt lyxigt för mig som nu kommer hem till dukat bord. Vad jag kanske inte direkt väntat mig är den makeliga kökskreativitet som dessutom blommat upp. Ena dagen kommer man hem och maken har sorterat om i köksskåpen "för det blev bättre organiserat så här" sa han belåtet. Själv muttrade man lite tyst för sig själv att jahaja, jag hittade bra innan, men för all del....

Dagen därpå kom man hem till en make som sorterat i hela kryddskåpet och med dygdig sparsamhet och nit påpekade att "visste du att vi hade tre påsar lagerblad och fyra förpackningar kardemummakärnor?!". Då försöker jag påtala att man vet aldrig när man behöver en himlans massa kardemumma och lagerblad, rätt som det är uppstår behovet och tänk om man står där alldeles tomhänt då?

Åt detta fnyser maken, och sen säger han "dessutom har vi en alldeles oöppnad burk salladskrydda".  - Jaså minsann, säger jag lite avmätt då, och maken inser plötsligt att det kanske inte är så mycket att orda om, det där med salladskryddan.

Men om man bortser från denna nitiska kryddfascism så lever vi väldigt lyckliga, det gör vi. Att jag drog på mig ett magsår ska vi inte alls skylla på makens kadaverdisciplin i kryddskåpet.

Hans kreativitet och uppfinnarjockighet excellerar även på andra sätt - en vacker dag kommer jag hem till en make som belåtet utropar "heureka! Jag har löst det!"

- Vadå?! undrar jag ivrigt då. Tänker att det har väl något med den globala uppvärmningen att göra. Eller kanske en sprillans ny arkeologisk teori? Men nej, det visar sig vara ännu nyttigare än så; maken har nämligen löst problemet med hur man har inköpslistan tillgänglig när man rantar runt med kundvagn i affären. För en andlöst väntande omvärld ämnar jag nu avslöja knepet; man tar med en sig en klämma av gammal god kontorsmodell och nyper fast listan i kundvagnen... jojomensan, nu blev ni imponerade gissar jag!

Jag önskar att alla kunde få göra som maken gjort; få göra en paus i livet och ägna sig åt det som man verkligen är intresserad av, det är så oerhört välgörande både för en själv och för ens omgivning. Och fö ordningen i kryddskåpet.

Egentligen

... skulle det här inlägget vara fyllt av fina bilder på snöig huligan. Så blev det inte. Vi var ute och skuttade och plöjde och sprang och rullade oss. Dock utan kamera i släptåg, så glömsk kan man vara. Sen gick vi hem i trädgården och jag tvingade maken att överge skidskyttet och komma ut med kameran. Då sätter sig Huliganen prompt ner och ser ut som en åsna. Sen far han runt som en myrslok så alla bilderna blir suddiga, sen vägrar han vara med på bild. 

- Kom igen! försöker jag då, nog vill du väl se tjusig ut i bloggen?

Huliganen låter förstå att han skiter i bloggen. Nu vill han gå in och så är det inte mer med det. Alltså blir det bara lite spridda vinterbilder.

Men här vilar inga ledsamheter för det, snart blir det hjortgryta och rödtjut, och sen blir det nybakta kanelbullar och te. Livet kunde vara värre. 

Att vara styrd av klockan

Imorse hände det. IGEN. Jag vaknade, tänkte att oj så skönt, klockan har inte ringt, jag drar mig en stund.

Jag drog mig en stund.

Sen slog en misstanke ner... men tänk om... slår ett getöga på väckarklockan (som på det mest skamliga sätt inte alls levt upp till sitt namn, en väckarklocka som inte väcker, vad är väl den? Inget existensberättigande alls har den) och inser att klockan är tjugo i sju!! Alltså, jag menar tjugo-i-jävla(förlåt)-sju!!!

Min första instinkt är att skylla på någon annan. Jag rullar runt i sängen och kastar en frätande blick på maken som sover sött och tänker just säga honom ett och annat. Men sen inser jag ju att herregud, han har inte väckt mig en enda morgon sedan 1976, så hur ska jag då lyckas få det till att det är hans fel? Onekligen en knivig situation.

Men sen slår det mig - den där hunden man har. Den där som förra veckan ville köra upp en 05.20 för att traska ut i snön, varför tar inte han sitt ansvar för att matte vaknar och svingar sina lurviga ben över sängkanten? Jag kikar ner över sagda sängkant, ner i biabädden. Där ligger Huliganen på rygg med alla fyra tassarna i vädret och snarkar i godan ro.

- Huliganen! säger jag strängt. Vi har försovit oss - och det är ditt fel!!!

Huliganen slår upp ett sömnigt öga och säger - ääähhh... va? Det är väl inte mitt fel om du försover dig!! fortsätter han sen avfärdande.

- Förra veckan vaknade du minsann tidigt och väckte mig, säger jag då. - Det är väl det minsta man kan begära att du gjorde mig samma tjänst nu.

- Förra veckan och förra veckan, svarar Huliganen. - Jag är en hund som lever i nuet. Carpe diem och allt det där, och just i dag så carpar jag diem så att jag vill sova lite längre. Förresten vill jag minnas att du inte var överhövan entusiastisk då, förra veckan. Du ska inte vara så styrd av klockan matte, lev i nuet du också! Tänk inte på gårdagen, tänk inte på morgondagen, njut av nuet! Släpp denna fanatiska klockbesatthet, lev livet!

- Du kommer minsann inte att njuta av nuet när jag inte har råd med Frolic svarar jag bestämt då och tvingar honom att gå upp och ut. Ut i vinterkylan. Det kan han gott ha, den försumliga typen.

Somliga har systrar

...som är otroligt duktiga på att smida servettringar. Och ännu duktigare på att presenta sin syster med dem.

Själv är jag inte så duktig på att smida. Men jag är duktig på att ha en syster som är det!

Och det är ju också en form av begåvning

Död åt Kajsa Kavat!

Strålande sol och 10 friska minusgrader, det är vad jag tittar ut på nu.

Och med "tittar ut på" så ska man ju förstå att det är genom lite lätt anlupna fönster. Det gör ju inte så mycket, det är inte mina fönster så att de inte är gnistrande rena rycker jag bara lite lätt på axlarna åt.

Men det finns ju andra fönster. Fönster i självaste hemmet. Detta hem där jag med fara för liv och lem stod uppspetad på stege i söndags och bytte till julgardiner i kök och matsal. Jag kastade en blick på de fönster som är så långt från gnistrande som tänkas kan och kände hur det ryckte i husmorsgenen; jag borde nog putsa dem innan julgardinerna draperades kring huliganfönsterna. Fast äsch, det var ju mulet så inte syntes det oputsade tillståndet så himla bra? tänkte jag lättsinnigt vidare.

Men idag är det som sagt soligt. Klart, soligt och ett väldigt oputsade-fönster-avslöjande väder.

Nu sitter jag här och tänker på varför jag tycker detta är lite förargligt?

Lägger maken någon energi på att grubbla på fönsterna, oputsade eller ej? Skulle inte tro det.
Lägger Huliganen någon tid på att grubbla på detta? "Fönster?" skulle han förmodligen lite förstrött säga och sen gå ut och pinka på närmsta uppstickande föremål.

Så var kommer min fönsterputsarvånda ifrån frågade jag mig. Sen slog det mig! Det  hela är ju Astrid Lindgrens fel, och närmare bestämt Kajsa Kavat!! Kommer ni ihåg detta vidriga barn?

Liten fattig, välartad flicka som levde med sin lika fattiga och välartade mormor. Mormor som sålde karameller på torget men som blev sjuk strax före jul. Vad gör då denna onaturliga och beskäftiga unge? Hon fejar och putsar och städar och säljer karameller så att präktigheten står som en osande aura omkring henne. Och när mormor då lite lättsinnigt säger att julgardinerna, de kan man väl hänga upp utan att putsa fönsterna, nu för en gångs skull.... ja då säger detta gräsliga barn att det kan man visst inte och sen putsar hon fönsterna såklart. Säkerligen städade hon garderoberna också. Och putsade silver, bonade golv, friserade katten och sopade taket. Är det konstigt att man får lust att sparka henne på smalbenen?

Och där, där lades grunden till detta julstädningsok som ligger som en tyngd på en späda axlar. Utan Kajsa Kavat kunde vi alla lättsinnigt se julefröjderna an.

Om gäss och grisar och hundar - ett djurinlägg helt enkelt

Igår var det lördag. Då hade vi bestämt att ha gåsmiddag tillsammans med den förträffliga Ellenfamiljen. Eftersom vi av naturen är tämligen bekväma typer bestämde vi dessutom att de skulle få laga maten själva. Sagt och gjort, Ellenfamiljen dök upp och vi kikade alla (som ingen av oss lagat gås förut) på fågelskrället där det låg och väntade på att fyllas och kryddas och stekas.

- Det var en ful rackare! sa Ellenmamman utan att ta minsta hänsyn till gåsens känslor.

Ellenbebisen struntade i gåsen, utan tittade i stället förtjust på Huliganen och sa upplysande: "Gris!"

- Nej det är ingen gris, det är en hund, sa Ellenmamman på sitt mest pedagogiska vis då. - Kan du säga 'hund'?

Så lätt lät sig Ellenbebisen inte luras, ånej. Hon tittade åter på Huliganen och sa sedan bestämt "Gris!!!!" igen. (Ska vi vara riktigt ärliga så sa hon kanske snarare "Gis", men vem bryr sig om ett eller annat R?)

Ellenmamman gav slaget förlorat och försökte sedan få dottern att säga "mamma".

- Pappappapp svarade dottern.
- Nej "mmmaaaammmmmaaaa" ljudade Ellenmamman så att gomseglet gick i spinn.

Ellenbebisen funderade. Kunde det ligga något i detta mmmm:ande? Sedan beslöt hon sig och avgjorde diskussionen med ett "ppppaaappppaa".

Då övergick Ellenmamman till att göra jordärtskockssoppa (svartsoppa tänkte vi verkligen inte äta, ånej), Maken strimlade rödkål och kokte i vin med stjärnanis, kanel, lagerblad och en massa annat, Ellenpappan fyllde och sydde igen gås som om han aldrig gjort något annat och själv rantade jag runt och var mest i vägen. Huliganen var också mest i vägen, för han ville liksom också vara med i gåsens närhet. Säkert hyste han dolska planer på någon liten räd.

Och sen,  ja sen åt vi. Och gåsen, den må ha varit ful, men den blev vansinnigt god, och vi åt och vi åt och vi åt. Jordärtskockssoppa, gås med alla tillbehör och sedan äpplekaka. Och när vi inte åt, ja då drack vi en Beaune Premier Cru 2002 från Chateau de Meursault. Den var faktiskt inte det minsta rälig, den heller.

Och jo, visst blev det lite gås till gris... förlåt HUNDEN också. Fattas bara annat.

Nu är det vinter

... och då ska man ha mössa på, det sa alltid min mamma. Och trots att hon varit död i många år, så lyder  vi alla henne fortfarande. Ja hennes inflytande sträcker sig inte bara över oss, utan även ut i naturen.

Som sagt: alla har mössa. Utom vissa - som alltid gör som de själva vill!

Trägen vinner

Ha! Igår lyckades jag locka upp Huliganen i soffan. Tillräckligt länge för att hinna med lite magkli, lite klappande och lite mys. Åtminstone mös jag.

Maken såg lätt tveksam ut, men medgav artigt på förfrågan att jo, han hade visst i ett svagt ögonblick hållit med om att Huliganen kan få vara i soffan på en filt.

- Just det! svarade jag nöjt.

Förvisso hoppade hunden ner efter en liten stund, men man kan nog klicka in det här, det tror jag bestämt.

High five, Huliganen! We did it again!

Kemiska substanser

... kan vara bra att ha. Nu har Huliganen ätit smärtstillande i en knapp vecka och nu är det drag under tassarna vill jag lova!

Jag tänkte kanske inte så mycket på hur lugnare han blev, hur tröttare han blev när det gick så gradvis - men nu, nu är det full rulle därhemma igen, han far fram som en tornado så att mattorna ligger i skrynkliga högar efter honom, han vill göra saker. Hela tiden. Ju fortare desto bättre, inte ska matte sitta där och häcka i soffan, inte.

Igår körde vi därför ett lite lydnadspass. "Lydnad, hurra!!" jublade Huliganen och utförde alla moment samtidigt och med stor frenesi. Dessutom bjöd han på ljudeffekter som fick fönsterrutorna att skallra. Nu tror jag inte att det var direkt tävlingsmässigt, poängen hade nog inte haglat över oss. Vilket de ju i och för sig inte heller gjorde, då på den tiden när jag fortfarande var naiv/korkad/insiktslös/hjärndöd nog att tro på en lydnadskarriär för oss.

Men kreativiteten, den var desto större; kan man simultant "krypa" medelst små jämfota kaninskutt, göra ligg-å-sitt-å-ligg-å samtidigt som man viftar med en tass och tjoar lyckligt, ja tycker jag att man kan få stilpoäng. Huliganen, han sket nog i stilpoäng utan föredrog en eller annan frolic.

Imorse när vi kom ut på morgonpromenaden var världen ny. Vit och ny.

- Snö!!! jublade Huliganen och sprang runt hela morgonrundan. Ja när han inte åkte kana förstås, för det är också ohemult roligt uppenbarligen. Vi klockade in ett snyggt personbästa på rundan, klampade sedan in och hojtade till maken att han skulle varit med, en sån härlig morgon! Maken drog täcket över huvudet och såg alls inte övertygad ut om morgonens förträfflighet, men vi tröstade honom med att han skulle också få njuta av den. När han gick ut och skottade, till exempel.

Det är underbart att se hunden så pigg och alert. Möjligen kanske inte klockan 05.20 när han stod och stampade vid sängen och väste "gå upp matte! Nu ska vi ut!".

Är hunden korkad? Obstinat?

Det har nog framgått att Huliganen är en ogenerat bortskämd hund. Vi har dock hållit på någon liten princip - hunden får ej vara i sängen (utom nyårsafton), ej heller får han vara i soffan. I alla fall inte om husse såg det.

Men så häromveckan så var vi hos sonen på besök. Sonen har en sån där soffa som är som en smärre ocean, man får liksom kasta sig upp med ett pantersprång och sen ligga uthälld som en sybaritisk kejsare av mer depraverat snitt. Eftersom sonen är en hygglig figur fick även Huliganen leka soffsybarit och vi kliade och klappade och gosade (och hårade ner).

Detta såg maken. Och eftersom maken också är en hygglig prick (som druckit ett par glas vin) så sa han storsint att "Huliganen kan väl även få vara i vår soffa om vi har en filt som han får ligga på".

Finemang! tänkte jag och såg framför mig hur jag och Huliganen skulle mysa ihop framför tv:n.

När vi kom hem applicerade jag således en filt och klappade inbjudande på soffan. Huliganen tittade oförstående på mig. - Hopp opp lille vän, flöjtade jag då. Hunden glodde ännu mer misstroget och la sig på mattan.

Sen har jag ihärdigt försökt - med samma klena resultat. Helt plötsligt har hundskrället uppvisat ett onaturligt väluppfostrat drag och säger självbelåtet "nej jag får inte vara i soffan här hemma, jag stannar här på mattan".

I fredags när vi kom hem från veterinären och han var rätt så ynklig så tänkte jag att nu SKA hunden vara i soffan och mysa, så det så! Så jag lyfte med handkraft upp honom och placerade honom i ett inbjudande hörn. Huliganen satt käpprätt och stirrade misantropiskt framför sig. Han såg inte alls ut att mysa och efter två minuter hoppade han resolut ner och kurade belåtet ihop sig på mattan.

I helgen köpte jag också en ny dyna åt honom för att han ska ligga lite mjukare. Vad gör hunden? Först försöker han mörda dynan, och när han itne får det så tappar han totalt intresset och lägger sig bredvid. Mutar jag honom med frolic så kan han i  nåd ligga där en stund.

Hur svårt ska det vara att skämma bort en hund egentligen?!

Skånsk vinter

Det är ju inte direkt så att skidan, den slinter.

Puh!

Nu kan man andas ut, nu hörs åter tassandet av fyra små huligantassar på hemmets golv.

Ja faktum är att det har hörts en stund. Egentligen skulle jag hämtat honom kvart över två, men redan kvart i tolv ringde de från veterinären. Jag hann få hjärtat i halsgropen innan jag hörde en glad veterinärröst som sa att "Hampus mår bra, men vill väldigt gärna komma hem nu!"

Och då - då hörde jag det - ett ihärdigt litet västgötaskällande i bakgrunden, ett som sa "va' är det här för sätt, någon har satt mig i bur?! Släpp ut mig för bövelen!". Det var som ljuv musik i mina öron, men förmodligen var de inte så musikaliska hos veterinären för de ville nog slippa gapandet...

- Jag kommer! sa jag och övergav raskt arbetsplatsen - herregud, vem vill sitta där och gneta när en liten västgötaspets kallar?

Jag kom, jag betalade, hämtade ut medikamenter och sen! Sen hämtades en liten, men naggande god herre. OK, han må ha varit lite vinglig på benen, men med god fart kastade han sig mot sin matte och förkunnade så att ingen kunde undgå att höra att "kom nu, nu drar vi!". Och då gjorde vi det.

Han har varit lite okarakteristiskt dämpad, lite vinglig, lite trött - men han är hemma! Nu har han fått värkmedicin mot sin artros, medel mot kliiga tassar och dessutom fått rensat garnityret samt dessutom blivit av med en gadd. Det visade sig att han bitit av en tand, så den rök. Det som var kvar, alltså.

Nu ska här firas fredagskväll, med en gapig liten Huligan där han hör hemma - hos mig!

Om mod

Jag anser mig vara en åtminstone genomsnittligt modig person. I vissa lägen rentav rysligt modig. Detta gäller dock inte högst upp i en slalombacke, där jag raskt omvandlas till en knäskakande fjolla med dödsångest i blicken. Inte heller med annat som inbegriper fart. Och balans. Och fart.

Sa jag 'fart'?

Men annars så; jag tampas med de flesta av tillvarons förtretligheter utan att darra på manschetterna. Ni skulle bara höra när jag vägrar vika ner mig för revisorerna till exempel.

Hypokondrisk är jag nog inte heller så värst. Om man bortser från att jag blir ljusviolettsmutsgul i ansiktet och börjar hyperventilera så fort någon nämner ordet gastroskopi. Min fasta övertygelse är att varje människa har ett visst mått gastroskopier att genomlida i sitt liv och att jag har fått min beskärda del med råge.

Men annars så; stick mig med nålar. Skär i mig med skalpeller. Tryck ner slangar genom näsan. Ge mig rälig medicin. Kör en potatisskalare genom handen (det har hänt, tro mig). Allt tar jag med upphöjt lugn.

Men inte nu. Inte när det är Huliganen som ska till veterinären och sövas. Tassar ska kontrolleras noga. Tandsten ska rensas, nu när han då ändå blir medgörlig och lätthanterlig så att säga.

Detta tar jag inte med jämnmod. Jag förvandlas till en superhundhypokondrisk matte som oroar sig för att vovven inte ska vakna upp till sitt vanliga gapiga och underbara jag.

Om en halvtimme ska vi vara där. Och jag har redan börjat hyperventilera.

Huliganen? Han tar det med knusende ro, mest förgrymmad är han över den uteblivna frukosten och, värst av allt, den uteblivna ostskivan som är den dagliga tilldelningen.

Tumhållning önskas! Så att mina nerver överlever det här, menar jag.

Att resa civiliserat

I helgen var vi ju i Skottland och hälsade på dottern. Väldigt trevligt och oenkligen är det smidigt att på drygt 6 timmar förflytta sig från det skånskaste av landskap till det mest kiltbeklädda av länder. Så jo, att flyga, det har sina poänger. Men är det civiliserat? Att stå i köer. För att checka in, för att gå igenom säkerhetskontroll, för att - trots att man ordentligt avklätt sig såväl klocka som skärp - genomkännas på det mest närgångna sätt, för att passkontrolleras och sen för att passera nålsögat boardingen. Sen ska man vänta igen. På att komma av planet. På väskan. På tåget. Man känner sig som ett får i en fårskock som föses än hit, än dit. Trångt är det också trots att jag ju ändå är en männsika av en inte alltför imponerande längd utan snarare tvärtom.

Då rinner tålamodet (som aldrig varit av en särskilt överflödande natur eller ens ett framträdande karaktärsdrag hos mig) ut och jag utbrister irriterat "tacka vet jag att åka tåg! Det är ett civiliserat sätt att resa! Man kliver ombord, sätter sig på sin plats, läser lite, sover lite, och sen så är man framme".

Jag begär inte mycket, jag begär inte restaurangvagnar med vita dukar, egna kupéer med sammetsröda soffor (jojo, man har väl läst sin Mordet på Orientexpressen av Agatha Christie). Men att få bara få färdas fram genom landskapet i all fridfullhet, få skåda frostiga åkrar och sjöar med isskorpa på, det räcker så bra för att göra mig nöjd.

Alltså var det ju då en välgärning att jag idag skulle ta tåget till Stockholm för att förljuva tillvaron med ett möte. Tåget upp - inga problem. Frukost serverades, jobb hann jobbas undan och jag spottades ut på Stockholms Central i alldeles lagom tid.

Sen var det ju då dags att åka hem. SJ gick ut lite löst med 10 minuters försening. Sen försvann tåget från monitorn och en skrovlig och ohörbar röst hördes i högtalaren. Rösten muttrade något om tåget mot Malmö och alla kastade sig iväg till SJ-butiken. Jag greps av flockinstinkten och kastade mig också iväg. Efter att ha trampat på 14 olika tår och blivit knuffad 27 gånger i ryggen blev jag tilldelad en värdekupong och upplystes om att tåget var ytterligare försenat.

Sen var det försenat lite till.
Och lite till.
Sen skulle det komma.
... men nähä. Inte det.

Men sen! Sen kom det! Heureka! Lycksaligheten spred sig över menigheten och vi traskade snällt upp på tåget och tänkte att nu, nu var vi äntligen på väg hem. Och det var vi också. Ända till Katrineholm kom vi, och det var ju himlans bra, om man nu bara ville dit. Fast nu ville man ju lite längre. Det ville inte SJ.

SJ ville inte heller bestå med någon belysning eftersom elfel uppkommit.

Och sålulnda kommer det sig att jag nu, istället för att sitta hemma hos maken och äta hans hemlagade paj och klia Huliganen bakom örat sitter på ett tåg som rusar fram genom mörkret någonstans strax söder om Alvesta.

Jag hoppas innerligt att det fortsätter att rusa fram. Åtminstone till Lund.

Nu har jag vidgat mina vyer

Det bör man ju göra sägs det. Inte bara köra på i gamla hjulspår, jobbajobbajobb... hundenhundenhunden...lite vinåmatåvinåmat....rosor...yadayadayada. Så kan man ju inte ha det! Nej, här behövde banas jungfrulig mark, här behövdes vidgas vyer och ges sig ut på nya äventyr.

Således beslöt denna dådkraftiga kvinna att gå på fotboll. Ja alltså, ska jag vara skrupulöst och petnoga ärlig så var det ju inte min idé. Snarare makens och sonens. Men eftersom jag är en sån där öppen och gränslös person så hakade jag ju på. Och skulle jag lida...äääähhh... gå på fotboll menar jag, ja då skulle minsann dottern också det.

För att börja från början så skulle alltså Huliganfamiljen (- 1 st Huligan) åka till det vilda landet Skottland för att hälsa på kemistiska dottern. Denna begivenhet skulle alltså förgyllas av lite fotboll. Närmare bestämt Glasgow Rangers mot Aberdeen. Medge att det pirrar lite i magen nu!

Sagt och gjort, vi hejdade alltså en taxi och sa hurtigt "min bäste droskchaufför, kör oss bums till Ibrox-stadium, fast släpp först av oss på en trevlig pub därstädes". Dvs vi lät dottern, som behärskar det vilda inhemska tungomålet stå för själva instruktionerna.

Chauffören tittade tveksamt på Huliganfamiljen och lät sedan förstå att det fanns nog inte så många trevliga pubar där i området som passade för en välartad skånsk familj, men han släppte välvilligt av oss vid ett hotell där fansen samlades i stora horder före matchen.

Vi inmundigade en eller annan öl och en eller annan irländsk cider. Något bekymrade blev ju jag och dottern när det visade sig att vi båda var iförda gröna tröjor - en avgjord fadäs i det blåaste blåa av Rangersland. Grönt - det är ju Celtic det. Inte bra. Men vi såg väl så menlösa och beskedliga ut att det hela ändå avlöpte väl.

Sen traskade vi och 49 996 andra personer till stadium och parkerade oss på anvisad plats. Och det vill jag bara ha sagt, att jag har minsann varit på fotboll förr, jojomensan. Halmia någon gång på 70-talet. Inte var det några 50 000 åskådare där, itne. Och inte sjöngs det så högljutt och tjoades så frejdigt.

Vi insåg att här, här gällde det att heja på Rangers. Aberdeens anhängare satt nämligen i en hörna för sig, väl bevakade. Nog för att de lät de också, men att framstå som ett Aberdeenfans på vår läktare - nja det verkade inte så genomtänkt. Alltså tjoade vi lite, vi också. Dottern och jag funderade även på att sjunga lite ur Halmias kampsång från 70-talet (den kanske fortfarande är aktuell, vad vet jag?), en tilltalande trudelutt på den gamla fina melodin "Viva Espana!", fast vi kom på bättre tankar.

Matchen? Tja det var ju ett ihärdigt sparkande hit och sen dit. Emellanåt reste sig alla som en man och jublade - då hade Rangers gjort mål. Vi jublade vi också. En stund senare for alla upp igen och tjoade, då var mål nr 2 inne i Aberdeens målbur.

Fint tänkte jag, nu kan jag det här, så när vi for upp tredje gången så nickade jag förnumstigt och sa "3-0 minsann, finemang!" - fast då förklarade sonen att det  bara var straff, så varför man skulle jubla så mycket då, ja det begrep jag aldrig riktigt. I all synnerhet som straffen gick utanför.

Bakom oss satt en person med ett rikt ordförråd bestående av "fuckin'", "bastards" och "perverts". Dessa tre ord kunde han variera i det oändliga och gjorde så i närmare två timmar. En berömvärd prestation. Sen lärde vi oss också att så fort en moståndare ramlade och såg närmaste död ut så tjoade man "get up you wimp!", men så fort någon så mycket som petade på en Rangersspelare så röt hela publiken som en hungrig tiger. Det var mycket enkelt, svart eller vitt, inga besvärliga gråzoner och livet var liksom så enkelt och enögt som tänkas kunde.

Och sen, ja sen var det bara att stå i en jättelång tunnelbanekö, för det där med taxi, det kunde man glömma. En ganska intressant erfarenhet, det tycker jag nog.

Fast jag förstår fortfarande inte varför man skulle upp och tjoa för en straff?

Livet?

... det bara snurrar på i rask takt. Typ.

Alltså... det är något som är konstigt...

Märker ni? Förundras ni? Hörs det små dunsar av hakor tappade i golven?

Jamenvadå, vad menar hon? undrar ni kanske? Måste hon tala i tungomål, komma med intrikata frågor, kan inte människan bara tala ur skägget?

OK, titta på klockan. Notera: 23.01. Jag är vaken. Jag bloggar. Och det är miss-i-nassen. Åtminstone är det mitt i natten enligt mitt sätt att se på saken. Hunden har gått och lagt sig. Maken har trasslat in sig i oerhört spännande läsning om de gamla sumererna och går icke att talas vid, och jag, jag sitter här i köket. Vaken. Nästan pigg! Jag kan hålla med om att detta kanske inte kan anses omstörtande, överraskande och omvälvande enligt normal standard men i det här hushållet är det snudd på revolutionärt att jag är vaken så här dags.

Och inte nog med att jag bloggar. Jag har photoshoppat också. Utan att få hysteriska anfall, kasta saker i golvet och svära så att tungan svartnat. Jag har visat berömvärd återhållsamhet, ja nästan betett mig på ett moget och vuxet sätt som svarar mot min ålder.

Och på tal om tungomål så har jag minsann varit kulturell ikväll också. Igen! Jojomensan, maken och jag cyklade ner till Filosoficirkelns föredrag. - Tänker du somna den här gången också? undrade maken mer ofinkänsligt än vad som kanske önskats. Åt detta fnös jag bara och cyklade iväg.

Kvällens föredrag hölls av Ola Wikander, en makalöst begåvad 28-åring som doktorerar i Gamla Testamentets Exegetik och bara det låter ju som om man skulle somna på stört. Men se det gjorde man inte, för hans föredrag Hur de levande språken minns sitt eget ursprung var så rasande bra, välformulerat och intressant att man blev grön av avund för att man själv inte är lika begåvad. Varför kan inte jag tala på sanskrit till exempel? Eller rassla ur mig något på ugaritiska? Komma med en liten lustighet på hettitiska? Ja, jo, visst kan jag klämma ur mig "an, auf, hinter, in, neben, unter, vor, zwischen", men är det särskilt spirituellt? Känns det särskilt lärt?

Nä, nu är det nog dags att dra sig mot sängen. Man behöver ju sin skönhetssömn. Och som nattlektyr kunde man ju då läsa lite grammatik, så man kunde slå omvärlden med häpnad. Fast nu är det ju så att det här huset lider av en sorglig brist på såväl ugaritiska som hettitiska grammatikor så omvärlden får nog vänta ett tag till.

Man lär sig mycket när man har hund

Saker som man inte visste förut. Till exempel att när man går ut en tidig novembermorgon och mörkret ligger tungt, så ska man inte deppa för det, ånej. Innehåller bara tillvaron bara frostiga löv så stiger livsandarna radikalt. Man sprätter så det står härliga till. Man rullar sig så det frasar och pälsen blir full av frostkristaller. Man gör tjurrusningar.

Måste erkänna att jag känner mig lite småtrist när jag bara står vid sidan om och tittar på.

Lördagssummering

Nu är ju i och för sig lördagen inte slut än, men om folk kan skriva sina memoarer i 30-årsåldern så kan väl jag summera en lördag vid sisådär halvfem-tiden?

Planerna för lördagen var som följer; efter en hurtig morgonrunda golf skulle jag städa växthuset. Röja en garderob. Gå långpromendad med liten huligan. Pussa på maken. Jobba lite med det som försörjer hunden med hans dagliga frolic och maken och mig med en eller annan boeuf bourgoginon. Flitig som ett bi skulle jag vara hela långa dagen. Dessemellan tänkte jag sticka liten vante, damma liten hylla, osv intill tidens ände.

Facit såhär i halvlek är som följer;

- golf? Tja det regnade ju imorse och nån måtta får det vara på hurtbulleriet. Spela golf i regn - skulle inte tro det va.

- Städa växthuset - nja, jag har ju i alla fall varit inne där och tänkt att snart, snart ska jag röja. Städa. Beskära. Fast inte just idag.

- Långpromenad med liten huligan? Check!

- Pussa på maken? Jajamensan!

- Jobba lite? Nja, mja, alltså... imorgon är ju också en dag!

Resten? Alltså, hm... flitig som ett bi? Finns det inte drönarbi? Och det, det känner jag är dagens etikett på mig. Flitig som ett drönarbi, således.

Å andra sidan har Huliganen och jag hunnit med att besöka min far och dricka kaffe hos honom. Och låt vara att jag är partisk, men jag blir faktiskt så himla rörd över hur Huliganen beter sig mot pappa, det är som om han kände att här får man liksom tassa fram fint, man får visserligen tigga vid bordet, men inte hugga som en gam efter bjudna småbitar, man hoppar inte, skäller inte, beter sig inte som en Hund med Attityd, utan som en blid och vänlig liten vovve. Åh, jag blir så varm om hjärtat!

Sen har jag ju också låtit mig fortbildas om stenåldern av maken som pluggar som den välartade skolgosse han är, och som dessutom känner ett stort och påträngande inre behov att även upplysa sin fru om allt han lärt sig. Tänk så praktiskt - nu blir det två utbildningar till priset av en, kan man säga.

Och snart, snart ska vi på middag hos goda vänner - och det ska bli alldeles väldigt trevligt. Det tycker vi alla, inte minst Huliganen som blir skamligt bortskämd av värdparet. Så nu är det alldeles strax dags att gå och göra sig vacker - det tar ju sin tid numera.

Det finns ett paradis

Och dess namn är Nexium. Halleluja.

När man blir lite kallsvettig

Huliganen har liksom inte varit riktigt på hugget den senaste tiden. När så igår det otänkbara hände att jag öppnade kylskåpet och tog fram osten och upptäckte att det inte satt en Huligan vid min sida som hypnotiserande stirrade på sagda ost, ja då var det bara att ringa veterinären. Här anades ugglor i mossen!

Med tanke på hur Huliganen uppträdde i väntrummet på Djursjukhuset förra gången, beslöt jag mig för att uppsöka en annan lokal veterinär. Dessa, intet ont anande, bjöd oss välkomna.

Eftersom Huliganen varit lite trött, lite stel och dessutom har pålagringar i ett bakknä var det ju där man skulle börja. Fast först skulle ju tempen tas... nej det blev ju fel, först skulle vi liksom gå in och anmäla oss. Huliganen kastade en misstänksam blick genom dörren och beslöt raskt att dit in tänkte han inte gå. Ånej. Men jag är trots allt starkare, så jag baxade in honom, och han lät omgivningen veta vad han tyckte om såna övergrepp.

Sen skulle tempen tas. - Här pillar ingen i min rumpa! sa Huliganen och knep med svansen så hårt han kunde. Det är faktiskt märkligt hur hårt man kan knipa med en sån liten svansstump. Med förenade krafter bände jag och veterinären upp svansen och tog tempen. Vilket var bra, ty nog hade han feber.

Därefter skulle hjärtat lyssnas på. Då flåsade han så mycket så veterinären kunde inte höra hjärtat, men vi enades om att det nog var starkt och slog som det skulle, för annars hade han väl dragit på sig en hjärtinfarkt med tanke på hur han uppträdde?

Sen skulle det klämmas, bändas och kännas. Det gick inte hem, kan jag ju säga. Men bedömningen är att han förmodligen har fått lite mer artros. Svårbedömt eftersom det är svårt att liksom känna på någon som stretar emot av alla krafter. (Vid det här laget log jag ett blekt och urskuldande leende och sa att vi borde nog ha tränat mer på det här... varpå veterinären, denna underbara kvinna, log tillbaka och sa att hon sett mycket värre uppträdande. Det kan ha varit enbart som tröst, men jag valde att inte forska vidare i frågan).

Tja och sen var det ju tassundersökning, eftersom Huliganen även visat irritation över baktassarna. Ett lite sår hittades som skulle rakas och undersökas, och dessutom skulle skrapprov tas - jag drar en barmhärtighetens slöja över hur detta avlöpte. Låt mig bara säga att jag visade mig mycket starkare än man kunde trott, och att jag alls inte behöver gå på någon workout den närmaste tiden.

Sen var det väl bara blodprovstagning kvar, och uppträdet när sköterskan skulle raka frambenet fick denna härdade kvinna att fnissa, och lite lättsamt säga att "äsch bara det går hål och blodet rinner så blir jag nöjd". När det väl var dags ta blodprovet, däremot, ja då stod Huliganen exemplariskt stilla och tyst. Synnerligen oväntat, men jag måste säga att det var inte desto mindre uppskattat.

Sen fick Huliganen komma ner och andas ut.

Och sedan var det jag som blev lite kallsvettig när jag fick se räkningen.

Om två veckor ska vi dit igen. Det ser vi inte fram emot.

Ingen direkt fotomodell

På mitt jobb har vi som tradition att vartannat år ta en gruppbild och skicka ut som  julkort. Jag är helt säker på att folk blir till sig av förtjusning över att se diverse mer eller mindre skäggiga konsulter och konsultinnor på ett halvtaffligt julkort.            

Fast nu är det ju så lyckligt att man behöver faktiskt inte titta på diverse människor, man kan ju vila blicken på en liten Huligan i stället. Jo för han är med. - Klart Huliganen ska vara med, säger VD och ser ut som om något annat inte kunde komma på fråga. (Är det konstigt att jag tycker att vår VD är en rackarns trevlig VD?)

Hade man nu haft en hund av normalmodell så hade den väl suttit still och fint och sett så julig ut som allra helst. Nu har man inte det. Man har en hund som fräser; - ska'ru sätta röd rosett på mig?! Nähä, det går jag inte med på!

Man fångar vant in hunden och applicerar en rosett. Hunden rymmer omedelbart och försöker krafsa av sig rosetten. Han var runt som en guttaperkaboll och snart fladdrar skrynkliga sidenband som fanor efter honom. Man fångar in igen, och knyter dubbelknut.

Sen ställer man upp sig. Eftersom längden på medarbetarna varierar från 2.01 till ca 30 cm över havet blir det svårt att få med alla. Själv tycker jag ju att diverse ben och en fullstor Huligan hade räckt, men den allmänna meningen tycks vara att ansikten också ska synas. Alltså lyfts Huliganen upp på ett bord i labbet och får sitta främst av alla. Huliganen tjurar över att sitta där i rosett och vägrar titta in i kameran. Sen försöker han rymma igen, och vi har diverse bilder där matte håller ett stadigt tag i en trilskande vätte.

Vi grupperar om oss. Nu sitter jag på en stol med Huliganen i famnen. Huliganen tycker inte att detta är något vidare bra heller, och hänger som en slingrande boa constrictur i min famn, ihärdigt sprattlande för att komma loss (sprattlar boa constrictorer månne?). Då försöker jag ställa mig med honom i famnen, men med hjälp av en välriktad spark i magen (min alltså), kommer han loss och vägrar sedan eftertryckligt att vara med på bild. Rosetten är en sorglig, skrynklig trasa vid det laget och VD bestämmer att nu har vi tagit så många bilder att vi måste ha fått någon som kan duga.

Det är nog tur det finns photoshop.

Tidig morgon

Planen var som följer; Huliganen och jag skulle stiga upp i arla morgonstund och fotografera i gryningstimman när solen gick upp. I alla fotoböcker står det att ljuset är som bäst då, och det vill man ju inte missa. Så vi knatade iväg ut.

Men var var den där rosenskimrande morgonen någonstans? Inte befann den sig i Lund i alla fall. Disigt, dimmigt och höstmilt.

- vi går till kyrkogården! sa jag till Huliganen. - Det är rätta stället när dimman sipprar som kalla spökfingrar längs ryggen. Förresten kände jag mig lite glåmig, så jag hade nog passat bra i ett spöklikt sällskap.

 En grind till en grav stod välkomnande på glänt...

- Här ska vi alla hamna, sa jag filosofiskt till Huliganen

- Nu tycker jag du är fjompig, sa denne prosaiske hund då, - nu tycker jag vi går hem och äter bacon och äggröra. Och då gjorde vi det.

Svampskogen - the triumph

Makens och min senaste utflykt i svampskogen var ju ingen hejdundrande succé precis. Nej tvärtom skulle man, om man var brutalt ärlig, kunna kalla den för ett totalt fiasko. Komplett odugliga som trattkantarellplockare var vi.

Ändå hör man ju om folk som plockar trattkantareller på löpande band, som lite blasé säger att "i helgen plockade vi väl en trettio liter". Detta gnagde. Vi ville också ha trattisar.

Vi la våra kloka huvuden ihop och kom fram till att vi har ju en joker i ärmen, nämligen Ellenpappan som är en skalbaggs-  och naturnisse av stora och formidabla mått. Sagt och gjort, vi enrollerade honom och Ellenbebisen till svampexpeditionen och framhöll att vi höll honom personligen ansvarig för att vi skulle komma hem med trattisar i övermått.

Vi for ut i skogen fulla av tillförsikt. Krånglade oss ur bilen och in i skogen. Men har man sett på maken! Eller snarare,  har man inte sett på maken och i all synnerhet inte sett på herr Kantarell och hans kusin fru Trattkantarell. Ingen svamp alls.

Jo, några små som såg lätt spöklika ut, men som man nog inte skulle våga sätta tänderna i.

- Jag tror det är en myt med trattkantareller, väste jag till maken. Det är säkert något i stil med jultomten, finns inte på riktigt!

- Va?! sa maken förbluffat då, finns inte jultomten?!

(nej nu ljuger jag lite, maken tror inte på jultomten)

Men Ellenpappan är gjord av ett annat och bättre trattkantarellsvirke, så han svingade sig ut i naturen med Ellenbebisen i famnen och pekade; och si, där växt minsann en liten tuva trattisar! Jag var tvungen att föreviga dem för att ha bevis.

Sen kunde minsann maken och jag också hitta trattisar - i alla fall om Ellenpappan pekade med hela handen och sa "leta här".

Ellenbebisen, hon hittade en kotte, och var lika nöjd med det. Och Huliganen, ja han hittade också trattisar. I vår korg. Och det gills inte, det talade jag minsann om för honom.

Inga trettio liter blev det (vilket maken var tacksam för när han skulle rensa dem), men nog är det en vacker syn?

 För att inte tala om den här synen: Världens bästa Ellen!

Och nu, nu blir det hjortgryta med trattkantareller. Så hinner jag faktiskt inte blogga längre.