Träning

Nu har vi ju passerat nyår med råge. Då ska man ju avge nyårslöften, fast det glömmer alltid jag. Jo för all del, jag kan ju lova att inte börja röka. I år heller.

Att man ska börja träna är ett vanligt löfte tycker jag mig ha förstått. Huliganen och jag, vi vill ju inte vara sämre.

- Det är nog för mycket av mat och det goda livet i den här bloggen, säger jag till Huliganen. Han ser ut att tänka att själv tycker han ju att det är lite väl lite av den goda maten som hamnar i hans matskål, men visst kan han träna om jag nu tycker det.

Det där med hantlar, bänkpress och sånt, det bryr vi oss inte om. Det verkar svettigt och jobbigt. Vi plockar fram våra egna träningsredskap: ankan, bollen, grejen, klickern och frolic. I synnerhet det sistnämnda är en viktig träningsingrediens.

Vi värmer upp lite lätt. Huliganen med att skälla upphetsat och jag med att placera ut ankan, bollen och grejen på rad. Min tanke är att jag ska lära Huliganen att särskilja på prylarna, att så småningom ska jag kunna ligga i soffan och kommendera honom att hämta bollen, hämta ankan etc och städa ner dem i sin låda. I ett euforiskt rus ser jag framför mig att jag även ska kunna kommendera honom ut i köket och hämta en chokladbit till mig. Jag inser dock att det finns vissa risker med det. Bland annat att jag aldrig lär se röken av någon chokladbit även om jag kan få honom att hämta den.

Till att börja med vill jag bara klicka in att han markerar rätt pryl. Gärna utan att han skäller så att mina trumhinnor vibrerar i jenkatakt. Det ska väl inte vara så svårt? Jag placerar Huliganen vid sidan och ska just säga i uppmuntrande ton "var är aaaannkkkannn?" - men inser att jag är för senfärdig. Huliganen har redan tänkt att "jag vet vad hon vill" så han rusar fram och slår omkull alla prylarna under upphetsat skällande. Sen vill han ha klick och frolic och tycker det är oerhört snålt och gnidet när han inte får det.

Jag hämtar hunden igen. Sätter upp prylarna. Börjar om med "aaannnkkkannn". Huliganen rusar ut, puttar på ankan och jubelrop och klick-å-frolic följer. Innan jag hinner blinka rusar han sen runt och puttar på bollen, ankan, bollen, ankan, grejen, ankan i en rasande fart, högljutt gastande "titta på mig, jag vet hur man gör!!!".

Vi börjar om igen.

Himla gnetande tycker Huliganen och fogar sig motvilligt i att enbart putta på ankan. Man ser hur han tänker "om det nu bara är ankskrället hon vill ha puttat på, varför in i glödheta sätter hon upp de andra prylarna?".

Sen går vi över till "boooolllleeeennn". Vid det här laget är Huliganen ankifierad och begriper inte alls varför det är den sakramentskade bollen som ska snuddas vid. Han hämtar ankan. Han piper med den. Han skäller. Han tittar uppfordrande på mig.

Till slut går det upp ett ljus. Så då var ankan och bollen identifierade och vi kämpar vidare med grejen. Vid det här laget är vi lagom upphetsade och genomsvettiga och åtminstone mina trumhinnor är väl motionerade. För att inte tala om huliganstämbanden.

Än så länge är vi inte framme vid hämta-choklad-stadiet. Men vi kämpar på!