På torsdagseftermiddagen drog Briardens matte, Briarden, Huliganen och jag till stadens golfbana för att njuta av vinterväder, snö, vackra vyer, brottning och prat. Brottningen stod Briarden och Huliganen för medan pratet nog var mer Briardens Matte och min avdelning.
På golfbanan sådana här dagar ser man inte så många rutiga golfbyxor och snajdiga bärbagar utan mer hundar med vidhängande ägare och längdskidåkare som för en gång skull även här i Skåne kan hasa runt på laggarna.
Vi gick där och hade det väldigt trevligt när vi blev omåkta av en man. Han var i medelåldern, av typisk mellanchefskaraktär och i största allmänhet en Viktig Person. "Låt inte hundarna springa i skidspåren och fördärva dem" kommenderade han. Vi påtalade vänligt att vi i alla fall inte gick i några spår (här spåras inte utan det är ett virrvarr av olika spår hit och dit), och att en liten lätt västgöte med en matchvikt på 12 kg och en graciös fransyska inte fördärvar så mycket. "Tjafsa inte!" får vi till svar!! Nåja, jag blir sällan svarslös när jag möter en översittare, och Briardens matte är heller inte någon man kör med hur som helst.
Jag tittar på Huliganen och säger att käre vän, för en gång skull så får du faktiskt skälla ut en person. Men Huliganen skärskådar personen och säger sen att "kära matte, det där, det är ju ett allvarligt fall av Självgod Mansperson av Pompösaste slag, han är faktiskt under vår värdighet".
Och det har han ju rätt i, så vi vandrar vidare över kullar och längs fairways.
Briardens matte är en duktig fotograf och hon fotograferar löst som fast. När Briarden och Huliganen bränner iväg uppför en kulle blir det väldigt fina tassavtryck i den orörda snön, stora och små jämte varandra, det ser riktigt rart ut. Då ska Briardens matte ta ett stiligt foto av detta, tänker hon sig och böjer sig ner med kameran i högsta hugg.
"Va' gör hon?" tänker båda vovvarna intresserat då, "vi vill också va' med!". Så de kommer sättande i full speta så snön yr omkring, Briarden far som yrväder kring sin matte medan Huliganen försöker kila in sig bakifrån mellan hennes ben för att se vad det nu är så intressant.
När snöyran lägger sig finns det liksom inte så mycket estetiska tassavtryck kvar att fotografera.
- Konstigt, tänker vovvarna, vad var det för spännande med det där? Sen skuttar de obekymrat vidare med snöiga nosar och frihetkänslan sprittande i alla fyra tassarna.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.