Vinterlördag

Dagen bjöd på strålande vinterväder - Huliganen och jag drog i arla morgonstund ut till vår egna hemmaklubb och rantade runt på golfbanan där. Inga sura skidåkare, inget tjafs, bara frid och fröjd. Kanske beroende på att det bara var vi där, alla andra veklingar verkade fortfarande ligga hemma och tryna i sängen fast klockan var sju en lördagmorgon?

Nåja, vi åkte hem och efter lunch tyckte maken att det var ju så fint väder så kanske vi skulle gå en promenad? När maken vill följa med på promenad gäller det att slå till, man vet aldrig när lusten kan uppstå nästa gång. "Jag hänger på!" sa Huliganen som ju alltid är pigg på att komma ut.

Nu hade vi liksom kommit in i golfbanestuket så vi beslöt att åka till Romeleåsens GK som ligger makalöst vackert. Kuperat, naturskönt, vad mer kan man begära. Hela vägen dit utljöt jag mig i lyriska ordalag om hur skönt det skulle bli - Huliganen, maken och jag, i samklang och harmoni med Moder Natur.

Det visade sig dock att det var rätt många fler som sökte samklang med Moder Natur, för hela golfbanan vimlade av skidåkare! "Gå inte i spåren, de blir så tjuriga då", sa jag, vis av erfarenhet. Nänä, sa maken och pulsade snällt i lössnön i stället.

Sen började jag då söka mitt inre lugn, Yin och Yang och hela den middevitten. Huliganen sket fullständigt i det där, utan fräste lyckligt runt som en liten pälsförsedd snöplog. Hans älskade tygfrisbee hade hans snälla matte tagit med och den jagade han nu över fairways, skidspår och stock och sten. Faktum är att han fällde inte en endaste skidåkare, inte ens något barn, och det tycker jag var lovvärt.

-Nu ska vi gå högst upp och titta på den hänförande utsikten! sa jag och maken som är en snäll man följde med. Jag insåg efter ett tag att det där med hänförande utsikt och högt upp, ja det blir lite svettigt när snön ligger djup. Det är ju få utsikter som är som skönast 0 meter över havet. Jag pulsade på och glodde avundsjukt på Huliganen som inte verkade anfäktas av någon som helst trötthet, men han har ju å andra sidan fyra ben.

Upp kom vi till sist och då hade jag blodsmak i munnen och tänkte hädiskt att jag skiter väl i utsikten - fast det gjorde jag ju inte, för den var betagande.

Maken, som ju inte heller löper över stock och sten (om han nu inte jagar en liten jävla skalbagge eller en golfboll), föreslog försiktigt att vi kanske skulle gå en något kortare runda än vad vi tidigare bestämt. Han föreslog detta lite försiktigt, som sagt, eftersom jag alltid lite småspydigt brukar påtala att hans rundor är av de kortare slagen och framhåller mig själv som ett föredöme i långpromenadskretsar, men den här gången biföll jag förslaget med acklamation.

Vi vandrade vidare, den här gången nerför, vilket var aningens lättare, men bara aningens eftersom man rätt vad det var trampade ner i djup lössnö. Uppe på 9:ans tee parkerade vi Huliganen för att göra en inkallning. "Stanna kvar" sa vi och pulsade neråt...och neråt... och neråt.... Så småningom stannade vi och vände oss om. Högt däruppe satt Huliganen med spetsade öron och väntade på de förlösande orden, och när kommandot "hit!" kom så for han iväg som skjuten ur en kanon - och sen gjorde han en jättesaltomortal för just där var det visst en grop under snön. Hade jag gjort en sån vurpa hade jag legat kvar fram till påsk ungefär, ivrigt beklagande mig för alla som ville höra på, men Huliganen kom på fötter igen och rände nerför backen med rosor på kinden och frolic i blick.

Och det kunde man ju haft en bild på. Om man nu haft en bra kamera. Och om man haft kameran uppe. Och lyckats pricka in just när han kom och sådär. Men nu har man inte det, så det får ni tänka er.