Celebert besök

Huliganfamiljen har haft besök! Lilla Ellen har för första gången tagit med sig sina föräldrar och kommit för att hälsa på. Vid ett skulle de komma. Man vet ju hur det är med småbarn och föräldrar så vi räknade kallt med lite försening och mycket riktigt: ett sms kom med det förhoppningsfulla meddelandet "Vi kommer ca 13.15".

"Jag har lunchen klar till 13.30" sa jag rutinerat till maken då, som nickade instämmande. Sen kom den nyblivna barnafamiljen. Jag stod inne i köket och såg bilen komma. "Nu kommer de!" ropade jag till maken, och hunden som älskar den nyblivna barnamodern över allt annat galopperade förväntansfullt bort till dörren och väntade på att få överösa henne med all den kärlek en liten västgötaspets är mäktig. Han väntade. Och väntade...

Numera skuttar inte vännerna glatt ur bilen och störtar in i huset. Nu tar det tid. Det är blöjväska. Ombytesväska. Babysitter. Baby. Extrakläder. Present till maken som snart fyller år. Jag har säkert glömt någon väska. Tungt lastade flåsar de upp mot ytterdörren.

Vi välkomnar dem. Hunden jublar av fröjd. Lilla Ellen, coolaste babyn i stan, blir inte ett endaste dugg ledsen utan tänker bara att "jahapp, här finns det en västgötaspets, så bra!". Sen somnar hon raskt om, och får ligga på vår säng och sova medan vi äter lunch. Jag placerar mig strategiskt så att jag har utblick över det lilla sovande knytet.

Så fort det viftar en liten knuten näve så säger jag förhoppningsfullt "nu vaknar hon nog!". Men detta rutinerade barn sover sig igenom lunch och födelsedagsbakelse. Men sen tycker hon att nu är det hennes tur att få mat. Det blir ingen princessbakelse där, tyvärr, men hon är nog nöjd ändå. Medan hennes ömma moder gör sig i ordning får jag hålla henne. Hon är så liten och nätt och perfekt att man blir rent mjuk i knäna. Men nu vill hon ha mat och då duger inte denna tant hur knämjuk hon än är, så jag får lämna över henne till den som består maten.

När hon ätit färdigt är hon mätt och trött. Då får hon ligga i makens famn och gunga lite i vår gungfåtölj. Det ser väldigt mysigt ut och jag sitter som på nålar och glor avundsjukt. Till slut kan jag inte bärga mig längre utan tycker att nu måste det väl ändå vara min tur igen? Maken inser att det inte är lönt att bråka med en hustru som har babygos i blicken, utan lämnar motvilligt över Ellen. Vi sjunker ner i fåtöljen hon och jag. Först kräks hon på mig, men bara lite, lite. Sen ser hon plötsligt bekymrad ut och jag hinner tänka att hon nog inte gillar mig trots allt, men då var det bara en fis på tvären. Och när det är avklarat så är hon nöjd. Emellanåt så öppnar hon ögonen och tittar högtidligt på mig. Jag tittar tillbaka och undrar vad hon tänker. Förmodligen tänker hon att jahaja, det är så du ser ut. Jag tänker att "jag ska lära dig allt jag kan. Om västgötapestar. Rosor. Bästa sättet att baka kanelbullar".

Sen greppar hon om mitt finger. Hennes lilla hand räcker med nöd och näppe runt mitt pekfinger. Jag känner mig som heffaklumpen ungefär.

Sen tittar jag på de nyblivna föräldrarna och tänker att oj vad mycket ni har framför er! Kvällssagor som ska läsas. Föräldramöten. Hockeyturneringar i utkylda ishallar. Treårstrots och tonårsstormar. Kramar och förtroliga samtal. Bus och skoj.

Maken tittar på babyn med ömsint blick. Sen säger han "vi kanske skulle ha en till, vad tycker du?".

Men där går nog gränsen känner jag. Eftersom vårt senaste... förlåt SISTA.. barn föddes för ett kvarts århundrade sedan så har vi nog gjort vårt på den fronten.

Vi får nog nöja oss med att låna lite emellanåt.