Det ska erkännas, huliganen har nog börjat anta en väl nonchalant inställning till vad hans matte tycker. Det är mycket "jag ska bara.." och "snart..." och "va-sa-du-sa-du?" över honom för tillfället.
Huliganen är uppfostrad. Jodå. Någonstans långt inne.
Men hans matte är nog väldigt mycket av laissez-faire typen. (Detta kan vara felstavat? Måste jag slå upp det, månne?). Av den där typen att var och en får bli salig på sin fason. Man kan kalla mig tolerant. Eller möjligen disträ och lite lat.
När vi går våra morgonpromenader så brukar huliganen pyssla med sitt, medan jag går i mina egna penséer. Jag funderar på livet och meningen med det hela. Huliganen funderar - tror jag - på sex och mat. Mest sex. I alla fall att döma av snus-frekvensen.
Dock kräver jag att när jag säger "fot" så är det "fot" som gäller. När vi passerar ställen där det kan vara tillbörligt att huliganen inte rantar runt i sitt eget doftparadis, döv och glömsk av sin omgivning.
Imorse märkte jag dock efter ett tag när jag gick där, att den enda som gick fot var jag själv. Nog för att han är liten, men så helt osynlig kunde han väl ändå inte vara? När jag vänder mig om står han där, och nosen skälver av iver att få gå och snusa på en särskilt inbjudande fläck. Så till den milda grad olydig vill han inte vara att han redan står där med snoken nerkörd i ljuvligheterna, men han markerar klart att nu, nu vill han faktiskt...
- jamen Huliganen, för h-e, säger jag då. Vad gör du?!
Då lägger sig Huliganen ner. Vi hade rätt mycket besvär med att lära in "ligg" en gång i världen och numera tror Huliganen att om han ligger så är han superlydig. Så pass fantastiskt lydig att han kan få lov att göra vad som helst sedan, eftersom hans matte blir så måttlöst imponerad.
- kom hit! säger jag då. Huliganen reser sig, men kommer inte. "Det var då själve!!!" säger jag då och går och hämtar Huliganen. Sen går vi förbi fläcken. Fram och tillbaka, i strikt fotgående. Nu ska jag visa vem som bestämmer, en gång för alla.
Huliganen blir förbluffad. Besviken och förbluffad. Här lägger man sig, och vad får man för det? Gå fot? Är det tacken det? Han blänger småsurt på sin matte. Han är dock inte dummare än han inser att när det pyser ur mattes öron så får man väl gå lite fot då.
Sen fortlöper promenaden i allsköns ro och samförstånd. Huliganen får lova att snusa lite till, men kommer snabbt och villigt när man ropar.
- Bra! tänker jag då. Man ska bara var lite konsekvent, se hur enkelt livet blir då. Så här ska vi alltid ha det! Jag försjunker i en rosenrosa dagdröm där jag inhöstar beröm och jubelrop från alla som ser mig och min lydige hund.
- Det här har hon snart glömt bort, tänker Huliganen. Jag håller henne på gott humör ett tag, sen kan allting återgå till sitt vanliga tillstånd.
Jojo, västgötar KAN! Dom kan spela på sina mattar (och hussar) - listiga och intelligenta är dom små liven!
SvaraRaderaDet där läggermignerochserotroligtlydigoch underdånigut-tricket har man ju råkat på :0)
Och precis som du säger så håller underdånigheten i sig ett litet tag, tills den lilla göten känner att nu pyser det nog inte längre ur mattes öron - nu kan jag nog ta ut svängarna lite igen....
Har man då två götar + en banannäsa måste man vara lite mer PÅ - icke slappna av!
Jag är numera rätt bra på att känna "vibbarna" d v s ana när underdånigheten börjar övergå i den vanliga självgoda göte-attityden, Hippie liksom bara hänger på småfolket - då harklar jag mig!!!
Hhhhrrmmmrrhhhhrrrmmharkharkhappahappahallådär....
Omedelbums återgår då alla tre till att bli oh så duktiga vovvar - tittar på mig med stoora ögon...
"Se så fint vi kan gå här matte, vi är sååå uppmärksamma".....
Utdelas då mycket beröm och vänliga ord och så blir det lite "hopp och lek", ända tills det är dags för ny harkling - så där håller vi på......
Inte så att jag harklar mig fram under en timmes promenad, men det fungerar faktiskt väldigt bra att använda lite då och då, som "väckarklocka".
Jag tror du kissar alldeles för lite på din hund. Det är det grundläggande felet i er relation. ;)
SvaraRaderaBritta: "den vanliga självgoda göteattityden..." - mitt i prick! Precis så är de - och det är nog det som jag tycker är så oemotståndligt hos den här rasen. Man kan slita sitt hår i förtvivlan, men man skrattar så oerhört gott åt dessa själv-är-bäste-dräng-vovvar. För någonstans så finns ju ändå den där will-to-please. Långt inne ibland, men ändå.
SvaraRaderaNu är det snart dags för kvällspromenad. Jag ska bara öva lite på harklandet först ;-).
Anna-Karin: Du har rätt! Men undrar om det är för sent i vår relation?
(För den som inte känner oss så måste jag här nog berätta att när Huliganen var en mycket liten Huligan var vi ute i skogen. A-K drog sig diskret undan för att pudra näsan, men den lille Huliganen som redan då var omåttligt förtjust i henne for raskt efter och hamnade mitt i, så att säga. Och efter det har han helt klart för sig vem som är alfa-tik och Den Som Bestämmer).