Jädrans vilken gryta - och vilken tupp!

Nu sitter man här - mätt, belåten och lite smålummig efter att ha delat en flaska Tinta Barocca Allesverloren med maken.

Och nu är grytan invigd! Den levde upp till sitt rykte och receptet var inte alltför svårt att följa. Även om det inte blev tupp utan kycklinglår och kycklinglårfilé.

Jag förberedde det hela noga. Plockade fram ingredienser. Iklädde mig rosenförkläde och pärlhalsband.

Maken gjorde sin bit. Botaniserade i sin älskade vinkällare och valde vin. Utstötte uppmuntrande tillrop. Sniffade in dofterna och hojtade "det luktar underbart!".

Det var ett högtidligt ögonblick. Le Creuseten invigdes med lite rimmat sidfläsk.

Jag brynte, mös och kände mig både högtidlig och förväntansfull. Sedan bryntes kycklingdelarna och sen var det dags för flamberingen, något som jag sett fram emot förväntansfullt och lite lätt skräckslaget hela dagen eftersom jag aldrig flamberat själv förut. Maken kallades in för att föreviga ögonblicket. Brandy hälldes på och jag tände tändstickan, såg framför mig hur det hela skulle flamma upp på ett festligt sätt. "Fjutt" sa det. Jag stirrade misstroget ner i grytan. Var var flammorna? Var var festivitasen? Elden? Fyrverkerierna?

Det här duger inte, sa jag till maken. Hämta din bästa cognac!

Maken som gillar mat ilade ut och hämtade en Remy Martin. Samma procedur gicks igenom. Med samma resultat. Ett ynkligt litet "fjutt".

Nu var goda råd dyra. Maken googlade (här lagar vi mat modernt) medan jag hyperventilerade. Sedan lärde vi oss att man måste värma alkoholen lite. Att grytan måste vara varm. Och då gick det bättre, men några flammor att tala om blev det inte.

Vi lagade oförtrutet vidare. Maken skalade smålök, brynte dem och lät dem sjuda i buljong och vin med timjan och lagerblad.

Sen kom maken på att coq au vin, det lät ju ungefär som kock å vin, så då blev det ett litet glas för att värma upp.

En stund senare hade jag rett såsen med beurre manié, maten luktade ljuvligt och det var dags att njuta - och det gjorde vi!

Bon appétit! Ja man får nog säga att le Creuseten, den levde upp till sitt renommé.

Själv får jag erkänna att jag fuskade i en sak; jo jag hade pärlhalsband. Kjol. Rosenförkläde. Men jag hade inte högklackade skor. Och självklart straffade det sig. När jag entusiastiskt vispade ner beurre maniéren så stänkte såsen ut och brände mig på tårna - och det hade säkerligen aldrig hänt Julia Childs!

Så här blidde det!

Men för framtida flamberingars skull; kära kemistiska dotter, har du några tips? Lite labbsprit att dela med dig av? Eller käre Anders Öhman, från vars eminenta sida jag knyckte receptet, har du några erfarna tips att dela med dig av?