Helgbokslut - A-K varnas!

För att vara en helg i förkylningens tecken har det väl ändå inte varit så illa - lite promenader har hunnits med. Lite bus i snön. Mat har lagats. Mat har ätits. Vin har druckits. Lite akvarell har det också blivit. Trix med Huliganen.


Fast jag är väldigt trött och ömklig, det är jag. Näsan lyser illröd och jag snörvlar i ett. Emellanåt stönar jag lite ihåligt, allt för att maken och hunden ska förstå hur oändligt synd det är om mig.

Då får man förströ sig med att tänka på vad vi ätit i helgen. Ja, jag erkänner man kunde ju tro att man skulle ägna sin tid åt att tänka djupa och kloka tankar, men det får nog bli en annan dag.

I fredags ville maken prova en ny druva, Touriga Nacional. Allesverloren har ett vin gjort på den druvan, så det fick det bli. Till det skulle det passa med vilt, så då blev det rådjursstek med rödvinskokt smålök, kantarellsås och hasselbackspotatis. Vansinnigt gott! Så gott att vi råkade äta upp alltihop innan jag kom på att man kanske skulle tagit en bild.

Igår blev det en tripp ner till Saluhallen där vi köpte rödtunga, fläskben och lite hemlagad korv på Holmgrens. Uppbjudande all vår karaktärsstyrka avstod vi från att handla lite goda ostar med oss hem. Just nu sitter jag här och undrar vad det skulle vara bra för. Frestelser är väl till att falla för? Karaktär är nog bra, men är det inte lite överskattat?

Så igår kväll blev det rödtungsfilé fylld med laxfärs och kräftstjärtar. Inte dumt alls! Och då blev minsann ett litet foto (nu får du blunda A-K, om du läser det här).



Till det drack vi en Grüner Veltliner som smakade av citrusfrukter, mandarin, lätt och fräscht. Enligt uppgift skulle det även ha en arom av korv?! Vi provluktade på Thüringer Bratwurst som vi köpt, men nä, inte hittade vi några korvtoner i vinet. Och ärligt talat - vill man dricka korvvin?!

Huliganens karriär som brukshund

Ute vräker det ner snö. Inne har den förkylda matten barrikaderat sig i soffan med filt, ylleschal och varmt te. I tv-fåtöljen häckar husse och tittar på folk som helt frivilligt åker skidor nerför branta backar. Galningar, säger jag bara. På en yllefilt slumrar Huliganen, drömmandes om spårskogar, långbenta blondiner och bus med flickorna Fluff.

Det här är ju inte mycket att blogga om, så därför tänkte jag berätta om när Huliganen nästan var brukshund. Själv känner sig Huliganen hur "bruks" som helst, men hans självförtroende gör ju å andra sidan att han anser sig vara en stjärna på allt.

Huliganen gillar att spåra, och det är nog så nära brukset som vi kommit. Däremot har han nästan tränat med de stora grabbarna i en bruksgren, nämligen rapport. Fast inte riktigt.

Vår vän Briarden tävlas av sin matte i lydnad med bravur. Briardens matte tyckte att Briarden kunde behöva lite omväxling och valet föll på rapport - vad vore vackrare att se än en blond briard fara fram som en vindil genom skogen med pälsen flaxande?

Sagt och gjort. Briardens matte läste in sig, och sen for vi ut med Huligan och Briard och tränade. Det gick ganska bra, ja om man bortser från att Huliganen raskt bet av ett antal koppel av kraftigare slag när han blev uppkopplad vid stationen. En frihetstörstande västgötaspets tar man inte där man sätter honom.

Alltså anmälde vi Briarden till en appellklass i rapport och kom med! Vi fräste in på tävlingsplatsen och beblandade oss med bruksfolket, som till stor del bestod av män och kvinnor i kamouflagefärgade kläder. Briardens matte som kan charma byxorna av en förstoppad kamrer gled in, viftade med sina långa välmanikyrerade fingrar och sa att "hej här är vi! Vi är nybörjare. Jag är 50+ och min partner är blondin med stora bröst, så vi får se hur det går". Då hickade det unisont till bland kamouflagekläderna, men de tog väldigt vänligt hand om oss måste jag säga, och det var inte långt ifrån att vi blev uppflyttade.

Vi insåg dock att en mer organiserad träning kanske kunde vara bra, så vi kom med i en rapportträningsgrupp. Himla trevligt var det och vi lärde oss en hel del. Huliganen tränade inte, man kan inte köra två hundar i rapport med bara två förare, så han fick komma ut och spåra lite när det var paus, och deltog även i de andra aktivieteterna.

Dessa välvuxnna män med stora hundar log glatt när de såg den lille besten iförd sitt oranga tjänstetecken av minsta storleken.

Vid ett tillfälle skulle vi träna uppletande och träna upp föremålsintresset. Huliganen spetade ut i naturen, pinkade på en buske och plockade upp kamptrasan han letade efter, lite lätt nonchalant sådär.

- Finns det någon kamp i en sån liten en? undrade mannen som hjälpte oss. Själv tränade han även skydd med sin pigga och glada malinois. Han tyckte nämligen att Huliganen skulle vara lite mer "på".

- Jodå, svarade jag. Då skulle mannen kampa med Huliganen och snodde åt sig kamptrasan.

- Tjoff! Huliganen satt som en piraja i trasan med ett smidigt panterhopp. Han morrade, ruskade och drog och tänkte inte ge sig. Trasan var hans, och här skulle ingen gubbe komma och tro att han var ballast i stan - för det visst ju Huliganen vem det var.

Mannen log roat och belåtet och tyckte att den där, den kunde man träna skydd med. Fast man fick kanske ha skyddsärmen på benent istället, funderade han vidare. Sen sa han att det var nog bäst att jag själv tog trasan från Huliganen... och försvann sin väg.

Vid ett annat tillfälle skulle jag vara figurant när malinoisen tränade sök. Enligt instruktionerna rusade jag rakt ut i skogen och slängde mig platt. "När hon kommer så håll för örat" blev jag förmanad. Lite lätt darrande undrade jag om hon skulle bita av det annars, jag hade ju som sagt sett när hon tränade skydd, jag insåg att ett öra mer eller mindre vore att se som olycksfall i arbetet för denna arbetsvilliga tik. "Nä, men hon skäller så förbannat" fick jag till svar.

Örat har jag kvar. Lite lätt lomhörd blev jag nog på kuppen.

Vi höll på ett tag med den här gruppen och Briarden blev uppflyttad, fattas bara annat med två så glada och flärdfulla förare - och med en sån liten ettrig Huligan som sparringpartner.

Opraktiskt konstruerad

Häromdagen for Huliganen och jag ut till den lilla byn på landet där Huliganens idol bor tillsammans med sin skalbaggsnörd (herregud är världen full av skalbaggsgalningar?!) och nya lilla Ellenbebisen. Vi skulle slå många flugor i en smäll: vinterpromenad, snusa på bebis, fika och titta på A-K:s nya häst som hon fått under rätt sorgliga omständigheter.

Huliganen och jag fräste iväg i den röda lilla bilen. Fast när jag säger röd så är det verkligen en sanning med modifikation. Bilen har numera antagit en smutsgrå nyans, med ränder efter vägsalt både här och där. Den ser lika sliten ut som jag känner mig emellanåt.

Det var en strålande dag. Vi ångade iväg med barnvagn, hund och bebis mot stallet. Fast vi ångade inte så värst långt, för då körde vi fast i en snödriva. Jag insåg att det där med att gå med barnvagn, det är något helt annat i en liten översnöad by på landet än i stan.

När vi kommer fram till hagen står hästen långt bort. Han tittar intresserat på oss, men kommer inte, så A-K traskar upp genom hagen för att hämta honom. Kvar står jag med barnvagn och Huliganen som nu är kopplad till stallkatternas fromma. Huliganen vet hur man ska bete sig vid ett stall, han är ju nästintill uppfödd i stallmiljö sina första år, men nu glömmer han att regel 1A är: Gå INTE in i hagarna. Det vet han. Men han kastar sig med ett pantersprång efter A-K, där hon är vill han också vara. Helt glömsk av att i andra änden av kopplet sitter det en Matte. Pantersprånget ackompanjeras av ett glatt och piggt skällande.

Matten, som håller fast, väser ur ena mungipan att han ska vara tyst. Hon väser därför att hon inte vill väcka Ellenbebis i onödan. Huliganen begriper inte varför Matte väser som en skallerorm och beslutar sig för att totalignorera henne. Ville hon något viktigt så skulle hon väl säga till högt och tydligt, tycker han.

Ellenbebis börjar röra lite oroligt på sig och jag vaggar vagnen med andra handen, allt enligt instruktioner. Huliganen har övergått till ett litet tyst ylande "Borta! Hon är borta!" medan han fortfarande stretar i kopplet.

Jag är ju kvinna. Alltså har jag simultankapacitet om man nu ska tro på vad som sägs. Jag vaggar. Jag väser. Jag börjar känna mig lite lätt genomsvettig.

Då tappar Ellenbebis nappen. (Här kan man tänka sig lite dramatisk musik).

Kan ni se scenariot framför er? I ena handen har jag en galen västgötaspets som lider av akut separationsångst för hans A-K är borta, med andra handen vaggar jag vagnen och i vagnen ligger en liten bebis som visar otvetydiga tecken på att ha separationsångest över sin tappade napp. I mitten finns jag som inte lider av någon som helst separationsångst men som då kommer på att man är väldigt opraktiskt konstruerad, här hade det varit läge för en tredje arm, en nappinsättararm.

Men jag är ju kvinna som sagt. Så jag löser det såklart. Vaggar vagnen med höften, petar in nappen och fortsätter väsa (utan större inverkan) på Huliganen.

Sen kommer A-K med hästen. Huliganen ser den närma sig och tänker att herregud, har hon skaffat sig en Grand Danois?! Men här ska inga gigantiska djur komma och mopsa sig, så han gastar "kom an bara, din best, så ska jag visa dig vem som är tuffast i stan". Hästen tittar roat på honom, böjer sig ner och frustar lite på honom. Han är inte överdrivet imponerad, mer vänligt intresserad. Sen vandrar den iväg igen och Huliganen tänker belåtet att nu, nu har han minsann visat vem som är boss.

Föga förvånande blev det...

... långpromenad!

Och sen blev det te och kardemummaskorpor, och nu får jag se vad jag har lust att göra.

Vad gör man en fredag?

Om man har en massa komptimmar intjänade och beslöt sig för att ta ut ett antal idag?

Nu sitter vi här, Huliganen och jag, med en hel dag ograverad framför oss. Den sedvanliga morgonpromenaden är avklarad. Maken ivägkörd till jobbet. Nu ska jag bara kolla min mail, mina favoritbloggar och sen tänkte jag städa lite. Kanske rentav äntligen röja i linneskåpet, vilket innerligt väl behövs. Vågar man sig på att öppna den dörren så blir man anfallen av, tja kanske inte direkt bengaliska tigrar, men lakan, dukar, handdukar som spränger sina gränser. Det blir så när man hade en mamma som vävde på löpande band.

Bredvid mig sitter Huliganen. I hans blick ser jag enbart ordet "långpromenad!".

Men jag behöver ju faktiskt röja. Få lite ordning på tillvaron.

I Huliganens blick ser jag öppna, snöiga fält, rulla runt, springa, springa, springa - kall luft i pälsen som doftar snö, jaga matte, njuta av livet!

....


hm.....

Jag återkommer!

Kryp!

- vad ska du skriva om idag? undrade maken intresserat.

- kryp! svarade jag och då såg jag hur maken lyste upp. Han såg framför sig hur jag skulle bre ut mig om Cerambyx och Harpalus och allt vad de små krypen heter, han tänkte sig säkert att han skulle få hämta böcker, skrodera och berätta och sprida lite skalbaggskunskap över en kunskapstörstande allmänhet.

Tyvärr, käre make. Jag tror att intresset för skalbaggsuslingar är väldigt ljumt, hur märkligt detta än kan låta i dina öron.

Nej, det är så här: jag läser ofta och gärna bloggen om vättarna Ymer och Gusten som jag har i min blogglista. Häromdagen upptäckte jag att dessa mångsidiga och begåvade hundar även är filmstjärnor! Se här till exempel: Ymer som agent. En rafflande nagelbitarfilm av yppersta klass! Och det finns fler! Det är bara att gå in på youtube och söka på Ymer Ysterkvist. Själv skrattade jag så att jag höll på att ramla ur soffan när jag så Ysterkvisten som tomte och Gusten som ren i tomtefilmen.

Men nu villar jag visst in mig. Jo det här med kryp: i filmen kryper agent Ymer genom snåren på jakt efter korvreceptet. När jag såg det kom jag att tänka på att för ett bra tag sedan så fick jag för mig att lära Huliganen att krypa. Nu är ju Huliganen inte typen som kryper för någon, och det kan vara förklaringen till att vi inte direkt rosade marknaden med hans kryp. Vi kom så långt att han gjorde någon slags grodliknande hopp och då började jag skratta jättemycket och sen blev det liksom inte mer med det.

Nu blev jag dock inspirerad. Jag plockade fram Canis' klickerträningsbok och lät Huliganen läsa om hur man lär in kryp.

Sen började vi. Huliganen gjorde ett grodhopp, och vräkte sig sedan framåt mot den hägrande frolicen.

- Nejnej, sa jag då. Larsson säger att man måste ha tålamod när man lär in nya konster. Visa nu lite tålamod, min bäste Huligan. Kryyyyp. Sakta och omsorgsfullt och tålmodigt.

- Tålamod och tålamod, sa Huliganen då, va' ska det vara bra för? Förresten är du inte så värst tålmodig själv, din gamla morrhoppa.

- Det är jag väl visst, sa jag sårat då. Jag är oerhört tålmodig. Pedagogisk och så.Så sent som i förra veckan var jag tålmodig, om jag inte missminner mig. Jaja, det kan ha varit i förrförra veckan men i alla fall. Nu börjar vi om. Kom ihåg, Huliganen, nyckelordet är TÅLAMOD.

Huliganen suckade. Men frolic ville han ju ha, så han kämpade på. Jag vill inte påstå att det är felfritt. Eller kanske ens liknar kryp?

Men om han bara kan lära sig lite tålamod, så ska vi nog få till det. Så småningom.

Spänst-Svensson var namnet

Maken läste gårdagens inlägg och tycktes inte ha något emot att framstå som en namngivartönt. Däremot blev han lite lätt exalterad och påtalade att jag hade ju missat min chans att vara folkbildare.

- Det kan ju finnas någon som läser det här som inte vet vem Spänst-Svensson var, sa han upphetsat. (Typ alla nu levande människor tänkte jag, men jag sa det inte för jag är varmt fäst vid denne nörd).

Maken hämtade böcker, slog i dem och upplyste mig, för att jag i min tur skulle upplysa den gigantiska del av mänskligheten som läser Huliganbloggen att Spänst-Svensson, han tog minsann silvermedalj i tre-steg i OS i Los Angeles 1932. Tänka sig! OCH, la maken triumferande till, han kom minsann fyra i längdhopp.

Ja han talade även om hur lång denne atlet hoppade i såväl enskutt som treskutt, men det må vara mig förlåtet att jag inte la detta på minnet. Är ni vansinnig intresserade kanske ni kan googla lite?

Jag tittade på min kortbente huligan, och försökte för min inre syn se hur han, likt en Christian Olsson i västgötaform, svävade iväg i gigantiska trestegshopp. Men nej, det gick inte, jag har visserligen livlig fantasi, men det finns gränser.

Och ärligt talat, hur spänstig Huliganen än är, så tror jag han hade landat på 1.24 max. Det vinner man inga OS-medaljer på, inte ens 1932.

Hur Huliganen fick sitt namn

Huliganen är född den 23 december, alltså en liten julvalp. I julklapp det året fick jag en bok av maken med den spännande titeln "Vad ska valpen heta" - rena kioskvältaren!

Oj vad vi läste! Och alla hade åsikter om vad den framtida familjemedlemmen skulle heta. Jag försökte påtala att eftersom det skulle bli min hund så skulle jag få bestämma. Detta röstades ner av de andra - på den tiden var det fyra som bodde här, det var innan ätteläggarna blivit flygfärdiga och lämnat boet.

Jag var ju helt övertygad om att jag visste bäst, jag menar, jag är ju ändå mamma och mammor vet väl alltid bäst? Åt detta hånskrattade resten av familjen.

Alla hade åsikter, det rådde det ingen brist på, men ingen tyckte samma. Nu har jag glömt alla förslag, men Musse var ett namn tror jag och Ludde ett annat. Själv tyckte jag att Kaxe vore utmärkt, och där tror jag faktiskt att jag visade prov på stor insikt i och förståelse för västgötaspetslynnet. Men begrep de andra det? Ånej.

Maken kämpade hårt för sitt förslag. Ingen människa har någonsin lyckats begripa hur hans hjärnsynapser fungerar, de är fullständigt unika. Ni kommer att begripa hur unika de är när jag säger att hans förslag var Spänst-Svensson - på fullt allvar! Man baxnar. Man tappar nästan målföret. När man hittat det igen så säger man att man kan inte döpa en liten oskyldig valp till Spänst-Svensson. Djurskyddsmyndigheterna skulle hugga som en kobra på ett sånt flagrant exempel på djurplågeri. Och kan någon människa tänka sig hur det skulle vara att stå på en lydnadsplan och ropa "Spänst-Svensson, hit!". Nä just det.

Så det blev dolda omröstningar. Utslagsröster. Semifinaler. Ja det var värre än fotbolls-VM i kvalomgångar. Slutligen landade det på kompromissen Hampus. Ibland, när han är extrasöt och gullig så kallar jag honom för mattes lille Nussikedutt. Då ser han lätt generad ut, men finner sig tålmodigt i det.

Men ärligt talat - Kaxe hade varit ett mycket mer passande namn

Kors i kapernaum!

Jag har handarbetspåbrå. Min mamma handarbetade mycket, flitigt, ofta och utsökt. Min far var guldsmed i hela sitt verksamma liv. Min syster quiltar, silversmider och har sig. Och vad gör jag?

Tja, jag är en jäkel på att äta choklad om jag får säga det själv.

Fast jag gillar ju också att handarbeta. Många projekt startar jag. Och många blir liksom aldrig färdiga. Sticka är kul till exempel. Jag stickar vantar. De är små och blir därför färdiga. Men jag stickar bara enfärgade vantar utan mönster och sånt skit. Inte för att mönster i sig är skit, utan för att det är vad det ser ut som om jag försöker mig på det.

Men så tyckte jag att vantar i all ära, nu vill jag vidga mina vyer. Göra något nytt. Bana nya vägar. Så jag tänkte sticka en schal. Jag köpte en massa garn. Stickor. Letade mönster. Men någonstans så tänkte jag nog inte, för schalen ligger där ofärdig. Så går det när man har ett mönster som sträcker sig över 19 varv och alla är olika och man har stickor nr 3 och det liksom aldrig händer något, och OM det händer något så är det fel.

Då tjurade jag ett tag. Sen köpte jag nytt garn. Nya stickor. Nytt mönster. Och si på sjutton! Nu är den klar. Efter bara någon liten fjuttig vecka.

Jag är omåttligt stolt.

Det hjälper när man stickar med supertjockt yllegarn och stickor i storlek 15 tydligen. Och inskränker mönstret till en liten fläta längs ryggraden.

Nu kan jag räta på ryggen (i min nya schal). Känna att jag tar upp arvet från släktled av hantverkare och handarbeterskor.

Huliganen har ordet

Det är en himla massa tjat om träning i den här bloggen, och min matte babblar en massa om klickers, hämta saker, fjärrdirigering och sånt vilket verkar vara hennes uppfattning om träning.

För att väga upp det hela vill jag i all blygsamhet påpeka att även jag tränar mina människor:

- När husse äter frukost sitter jag som en stenstod vid hans sida, tyst men ihärdigt betraktande hur han mular i sig frukostmackan. Jag sitter där som en bild av Samvetets Röst, bara så att han inte ska glömma att sista biten, den är min. Och mycket riktigt, det har husse lärt sig. Nu är han lite disträ, så det kan hända att han glömmer. Då tittar jag ännu mer ihärdigt, jag går då mer in för att gestalta Det Dåliga Samvetets Röst - och då går husse och hyvlar en bit ost till mig.

- Samvetets-Röst-metoden är även effektiv på fredagkvällen förutom att scenen flyttas från köket till matsalen. Då kan man lyckas komma över både lammstek och rådjursstek om det vill sig.

- När man är ute och går med matte så blir hon så orimligt nöjd om man går fint vid hennes sida, i all synnerhet om man är lös. Eller om man möter en annan hund eller så. Jag vill dock inte att hon ska vänja sig vid detta så jag gör det bara lite då och då. Det är dock effektivt om man vill ha frolic. Då kan jag rentav tänka mig att göra det alldeles självmant. Märker människan inte att jag utgör en sinnebild av Väluppfostrad Vovve när jag traskar där vid hennes knä så puttar jag till henne på det. Knäet alltså. Ibland får man rentav gå flera meter på det sättet, men det brukar betala sig.

- När jag hälsar på min moster (mattes syster), så behöver man inte gå så himla fint, för hon är naturligtvis väldigt svag för mig, trots att hon egentligen är lite rädd för hundar. Så när vi kommer till henne så störtar jag in och hälsar översvallande, för hon är en hyvens prick som man gärna vill vara lite översvallande mot, och sen störtar jag ut i köket. Ibland hinner den söliga matten inte knäppa av kopplet, så då får man dra lite extra så man kommer in trots bromsklossen i andra änden av kopplet. Då säger moster "vill du ha en godis?" och det vill jag ju - fast ibland vill jag hellre ha skinka så då sätter jag mig och stirrar hypnotiserande på kylskåpet och då får jag skinka i stället och moster säger "vilken intelligent hund, man ser precis vad han vill!"

- På jobbet så hittar man mig först i kön när det är fikadags. Då får jag ost. Sen sitter jag helt enkelt kvar i kön och då kan man casha in uppemot en sju-åtta bitar om man har tur.

- Efter långa och hårda arbetsdagar är det dags att åka hem och om jag då sätter mig på rumpan i hissen och studsar på frambenen så tycker matte att jag är jättesöt och då får jag frolic. Ganska lättförtjänt får jag säga, men vem är jag att skåda given frolic i munnen?

- På den tiden matte fortfarande tyckte att det kunde vara en bra idé att tävla i lydnad med mig (innan illusionerna försvann) så fick jag henne att tro att bästa träningsgodiset var fläskfilé. Det var härliga tider det! Jag ska erkänna att hade jag spelat mina kort lite bättre och kanske rentav Följt lite mer i det som kallades Fritt Följ och inte varit så himla Fri av mig så hade jag kanske rentav fortfarande kunna leva i denna fläskfilévärld.

- Ligger jag på golvet och har Tråkigt så är det himla lätt att få matte att leka med mig. Det räcker att jag börjar vifta lite på svansen när jag ligger där och blänger under lugg. Ju närmare hon kommer ju mer viftar jag på svansen, och vips! så har vi dragkamp eller leker gömme eller något. Det finns någon slags korrelation mellan frekvensen på svansviftet och det ögonblicket när matte kastar sig på golvet har jag tyckt mig märka.

Jag tycker jag har rätt bra koll på tillvaron. Jag lever ett gott liv och har lyckats träna mina männsikor väldigt bra enligt min egen blygsamma åsikt.

Och allt detta har jag uppnått utan att behöva klickerträna dem alls, eller ens dela ut minsta lilla frolic.

Vinterlördag

Dagen bjöd på strålande vinterväder - Huliganen och jag drog i arla morgonstund ut till vår egna hemmaklubb och rantade runt på golfbanan där. Inga sura skidåkare, inget tjafs, bara frid och fröjd. Kanske beroende på att det bara var vi där, alla andra veklingar verkade fortfarande ligga hemma och tryna i sängen fast klockan var sju en lördagmorgon?

Nåja, vi åkte hem och efter lunch tyckte maken att det var ju så fint väder så kanske vi skulle gå en promenad? När maken vill följa med på promenad gäller det att slå till, man vet aldrig när lusten kan uppstå nästa gång. "Jag hänger på!" sa Huliganen som ju alltid är pigg på att komma ut.

Nu hade vi liksom kommit in i golfbanestuket så vi beslöt att åka till Romeleåsens GK som ligger makalöst vackert. Kuperat, naturskönt, vad mer kan man begära. Hela vägen dit utljöt jag mig i lyriska ordalag om hur skönt det skulle bli - Huliganen, maken och jag, i samklang och harmoni med Moder Natur.

Det visade sig dock att det var rätt många fler som sökte samklang med Moder Natur, för hela golfbanan vimlade av skidåkare! "Gå inte i spåren, de blir så tjuriga då", sa jag, vis av erfarenhet. Nänä, sa maken och pulsade snällt i lössnön i stället.

Sen började jag då söka mitt inre lugn, Yin och Yang och hela den middevitten. Huliganen sket fullständigt i det där, utan fräste lyckligt runt som en liten pälsförsedd snöplog. Hans älskade tygfrisbee hade hans snälla matte tagit med och den jagade han nu över fairways, skidspår och stock och sten. Faktum är att han fällde inte en endaste skidåkare, inte ens något barn, och det tycker jag var lovvärt.

-Nu ska vi gå högst upp och titta på den hänförande utsikten! sa jag och maken som är en snäll man följde med. Jag insåg efter ett tag att det där med hänförande utsikt och högt upp, ja det blir lite svettigt när snön ligger djup. Det är ju få utsikter som är som skönast 0 meter över havet. Jag pulsade på och glodde avundsjukt på Huliganen som inte verkade anfäktas av någon som helst trötthet, men han har ju å andra sidan fyra ben.

Upp kom vi till sist och då hade jag blodsmak i munnen och tänkte hädiskt att jag skiter väl i utsikten - fast det gjorde jag ju inte, för den var betagande.

Maken, som ju inte heller löper över stock och sten (om han nu inte jagar en liten jävla skalbagge eller en golfboll), föreslog försiktigt att vi kanske skulle gå en något kortare runda än vad vi tidigare bestämt. Han föreslog detta lite försiktigt, som sagt, eftersom jag alltid lite småspydigt brukar påtala att hans rundor är av de kortare slagen och framhåller mig själv som ett föredöme i långpromenadskretsar, men den här gången biföll jag förslaget med acklamation.

Vi vandrade vidare, den här gången nerför, vilket var aningens lättare, men bara aningens eftersom man rätt vad det var trampade ner i djup lössnö. Uppe på 9:ans tee parkerade vi Huliganen för att göra en inkallning. "Stanna kvar" sa vi och pulsade neråt...och neråt... och neråt.... Så småningom stannade vi och vände oss om. Högt däruppe satt Huliganen med spetsade öron och väntade på de förlösande orden, och när kommandot "hit!" kom så for han iväg som skjuten ur en kanon - och sen gjorde han en jättesaltomortal för just där var det visst en grop under snön. Hade jag gjort en sån vurpa hade jag legat kvar fram till påsk ungefär, ivrigt beklagande mig för alla som ville höra på, men Huliganen kom på fötter igen och rände nerför backen med rosor på kinden och frolic i blick.

Och det kunde man ju haft en bild på. Om man nu haft en bra kamera. Och om man haft kameran uppe. Och lyckats pricka in just när han kom och sådär. Men nu har man inte det, så det får ni tänka er.

Alltså det här med fredagar

När man var ung - jo, jag har varit det, har jag i alla fall ett vagt minne av - ja då var ju fredagar liktydigt med rom-å-cola, vad-ska-jag-ha-på-mig, blå mascara och ut och dansa så svetten lackade. Aldrig att man skulle bli som sina föräldrar som satt där och häckade i soffan gick och la sig före tolv.

Sen blev man lite äldre, man blev en seriös humanist och då blev fredagarna mer rödvin och djuuuupa diskussioner om meningen med livet och sånt långt in på småtimmarna. Ja ibland fick man ju komma loss med lite dans också, mitt i allt det seriösa.

Sen blev det samboskap och då blev det vittvin-å-räkor och sånt.

Och sen blev det barn och då blev det fredagar med läsk och tacos och Fångarna-på-Fortet och fredagsgodis.

Nu, ja nu är det tankar på "vad ska jag laga i min le Creuset då?" (i ärlighetens namn är det här första fredagen, eftersom den inköptes i lördags), men i alla fall. Vilket vin passar till? Och: orkar man hålla sig vaken till halv elva, åtteminstingens?

Det känns ganska skönt och vilsamt faktiskt.

Promenad

På torsdagseftermiddagen drog Briardens matte, Briarden, Huliganen och jag till stadens golfbana för att njuta av vinterväder, snö, vackra vyer, brottning och prat. Brottningen stod Briarden och Huliganen för medan pratet nog var mer Briardens Matte och min avdelning.

På golfbanan sådana här dagar ser man inte så många rutiga golfbyxor och snajdiga bärbagar utan mer hundar med vidhängande ägare och längdskidåkare som för en gång skull även här i Skåne kan hasa runt på laggarna.

Vi gick där och hade det väldigt trevligt när vi blev omåkta av en man. Han var i medelåldern, av typisk mellanchefskaraktär och i största allmänhet en Viktig Person. "Låt inte hundarna springa i skidspåren och fördärva dem" kommenderade han. Vi påtalade vänligt att vi i alla fall inte gick i några spår (här spåras inte utan det är ett virrvarr av olika spår hit och dit), och att en liten lätt västgöte med en matchvikt på 12 kg och en graciös fransyska inte fördärvar så mycket. "Tjafsa inte!" får vi till svar!! Nåja, jag blir sällan svarslös när jag möter en översittare, och Briardens matte är heller inte någon man kör med hur som helst.

Jag tittar på Huliganen och säger att käre vän, för en gång skull så får du faktiskt skälla ut en person. Men Huliganen skärskådar personen och säger sen att "kära matte, det där, det är ju ett allvarligt fall av Självgod Mansperson av Pompösaste slag, han är faktiskt under vår värdighet".

Och det har han ju rätt i, så vi vandrar vidare över kullar och längs fairways.

Briardens matte är en duktig fotograf och hon fotograferar löst som fast. När Briarden och Huliganen bränner iväg uppför en kulle blir det väldigt fina tassavtryck i den orörda snön, stora och små jämte varandra, det ser riktigt rart ut. Då ska Briardens matte ta ett stiligt foto av detta, tänker hon sig och böjer sig ner med kameran i högsta hugg.

"Va' gör hon?" tänker båda vovvarna intresserat då, "vi vill också va' med!". Så de kommer sättande i full speta så snön yr omkring, Briarden far som yrväder kring sin matte medan Huliganen försöker kila in sig bakifrån mellan hennes ben för att se vad det nu är så intressant.

När snöyran lägger sig finns det liksom inte så mycket estetiska tassavtryck kvar att fotografera.

- Konstigt, tänker vovvarna, vad var det för spännande med det där? Sen skuttar de obekymrat vidare med snöiga nosar och frihetkänslan sprittande i alla fyra tassarna.

Kränkt!

Det är ju väldigt inne, det där med att känna sig kränkt. Man är kränkt om man får för dåliga betyg. Dåligt bord på restaurangen. Får fulare barn än grannen. Det är lite larvigt det där, att vara kränkt numera.

Ikväll ringde det. En sonor röst bad att få tala med Maken. Min osvikliga försäljar-radar sa mig att detta var en ovanligt Hal Typ, en typ som slingrat sig igenom vår nix-spärr, men här stötte han på patrull minsann!

- Maken är upptagen, svarade jag avmätt. Kan jag hjälpa till med något. Till exempel att spola ner dig i toalettstolen och dansa cancan på locket? Ja det där sista tänkte jag bara.

- Jag ringer från si-och-såbanken och det gäller ett kontokort där det tycks ha skett en del oegentliga transaktioner säger den sonora rösten.

Helt plötsligt glömde jag bort allt om toastolar och cancan och ville veta mer, men nähä. Man var inte betrodd. Han kallade mig inte för "lilla frun" men det var nog inte långt borta.

Maken tillkallades och då visade det sig att någon Ful Fisk har skimmat mitt kontokort (så varför det var just maken som var nödvändigt att prata med kan man ju undra). Och ja, jag känner mig faktiskt kränkt.

Det snarkar under min stol

Det är inte maken som snarkar. Tittar man åt höger så ser man honom sitta där i sin fula stol och läsa om viner. Förmodligen tänker han lite tyst inombords "undrar om det blir kaffe snart?". Ska nog hålla honom på sträckbänken ett tag till, livet blir ju inte mer spännande än man gör det till.

Det som snarkar, det är en liten Huligan. Han har haft en tuff dag. Passat hantverkare på jobbet. Huliganen gillar hantverkare (till skillnad från revisorer, och ärligt talat, kan man förebrå honom det?).

Och de flesta hantverkare, hur stora, biffiga och macho de än är brukar gilla huliganen. Då sätter de sig på huk och pratar med mild röst - man gapar i förundran. Om man själv skulle gå in där och fråga lite ampert när de tänker blir färdiga egentligen, ja då är de minsann inte så milda i rösten.

Sen har han tränat på ankan och bollen, och nu börjar det sitta där! Sen blev det lite fotgående runt matsalsbordet och lite fjärrdirigering. Huliganen går så fint, så fint. Och ligger-sitter-ligger som om han vore en liten lydnadschampion (det är han inte...), jo för på en stol bredvid ligger en bit Kvibille Cheddar x-tralagrad. Och denna lilla bit vill Huliganen ha. Oj, vad han vill ha den! När vi passerar stolen så skälver det till i nosen, men han behärskar sig. Man får inte sno osten, för då blir matte oresonligt tjurig och vägrar casha ur mer ost. Sånt vill man inte riskera.

Ligg! säger matte och hulignen ligger som Egyptens Sfinx. Sitt! säger matte då, och då sitter Huliganen som ett tänt ljus. Ibland föregriper han mattes kommando, för han vet ju ändå bäst själv tycker han. Då suckar matte och tittar på honom och han sjunker ner igen.

Men äntligen är den besvärliga människan nöjd och säger "varsågod", inte ett ögonblick för tidigt enligt Huliganens åsikt. Hur mycket cirkuskonster ska man egentligen behöva utföra för en fjuttig ostbit?

Och nu är det dags för kvällskaffe, tror jag bestämt. Maken har förflyttat sig från sitt missfoster till fåtölj och tittar nu på handboll - och ska det bli så eländigt som igår så behöver han nog något att stärka sig med.

Men alltså!

Räcker det inte nu? Vi är ju skåningar för sjutton. Inte ska man behöva stå ut med det här hur länge som helst.

Snö. Kallt. Snålblåst. Skrapa bilrutor. Och - eftersom man nu är huliganägare - ett ivrigt påklädande och avklädande. Mössa på. Vantar på. Överdragsbyxor. Fleecetröja. Yllestrumpor. Kängor med broddar. Sen av med eländet igen. För att några timmar senare asa på allt igen.

Jag tänker med längtan på sommaren när man för samma promenader hoppar i sandalerna, tar hunden och går.

Okej, nu förträngar jag att jag under sommarens hetaste och flugigaste dagar brukar kapsejsa som en vissen tulpan i en stol i skuggan under päronträdet och stöna att jag tål inte värme, att det är enklare med vintern för då kan man reglera kroppstemperaturen med kläder.

Fast huliganen gillar snö - det gör han.

Hundtankar

Ibland roar man sig ju med tanken: om jag inte hade en västgötaspets, vad skulle jag då ha för hund?

Ja alltså om man ville ha en hund som inte som inledning tjoade det första han sa: "tjena, ska du ha på flabben?". Som inte tog emot företagets största beställare/revisor genom att rusa till dörren och gasta "här vaktar JAG! Hit kommer ni inte in, era luspudlar". Som är ganska mycket "kan-själv" och är världsmästare i att ge sin matte fingret?

Om man ville ha en liten vän, mjuk och följsam figur? En som sa "ska vi leka?". Eller "välkommen in, skriv gärna en beställning på snuskigt många miljoner!"/"här är allt i bästa ordning, titta gärna på vår dubbla italienska bokföring". En som hela tiden artigt frågade "vad vill du kära matte?".

Ja vad skulle det vara? Jag vill ju ha en vallhund. Men den ska vara inte FÖR vallig. Inte för stor. Inte för långhårig. Inte för vek.

Men det finns ju en del, det finns det. Australian cattledog. Lancashire heeler (ja, kära Flärdfulla Vän, jag vet vad du tänker!) och en hög till.

Men då hugger det till i hjärtat. Skulle jag inte ha en liten kortbening? En som har överseende med att matte är lite vimsig ibland. En som, trots allt, är ganska lydig. En som när matte är lite deppig säger "kom och sätt dig på golvet så drar jag dig i håret, då blir du väl glad?". En som får matte att skratta hjärtligt varje dag.

Sen är det ju som maken säger - maken som inte alls är hundmänniska men som är helt och hållet övertygad om att bortsett från uppnötta golv så finns det ingen bättre ras än västgötaspetsen: det finns ju inget som är så intagande som en västgötaspetsvalp.

Så vad tror ni - blir det en labrador? Nä jag skulle inte tro det...

Träning

Nu har vi ju passerat nyår med råge. Då ska man ju avge nyårslöften, fast det glömmer alltid jag. Jo för all del, jag kan ju lova att inte börja röka. I år heller.

Att man ska börja träna är ett vanligt löfte tycker jag mig ha förstått. Huliganen och jag, vi vill ju inte vara sämre.

- Det är nog för mycket av mat och det goda livet i den här bloggen, säger jag till Huliganen. Han ser ut att tänka att själv tycker han ju att det är lite väl lite av den goda maten som hamnar i hans matskål, men visst kan han träna om jag nu tycker det.

Det där med hantlar, bänkpress och sånt, det bryr vi oss inte om. Det verkar svettigt och jobbigt. Vi plockar fram våra egna träningsredskap: ankan, bollen, grejen, klickern och frolic. I synnerhet det sistnämnda är en viktig träningsingrediens.

Vi värmer upp lite lätt. Huliganen med att skälla upphetsat och jag med att placera ut ankan, bollen och grejen på rad. Min tanke är att jag ska lära Huliganen att särskilja på prylarna, att så småningom ska jag kunna ligga i soffan och kommendera honom att hämta bollen, hämta ankan etc och städa ner dem i sin låda. I ett euforiskt rus ser jag framför mig att jag även ska kunna kommendera honom ut i köket och hämta en chokladbit till mig. Jag inser dock att det finns vissa risker med det. Bland annat att jag aldrig lär se röken av någon chokladbit även om jag kan få honom att hämta den.

Till att börja med vill jag bara klicka in att han markerar rätt pryl. Gärna utan att han skäller så att mina trumhinnor vibrerar i jenkatakt. Det ska väl inte vara så svårt? Jag placerar Huliganen vid sidan och ska just säga i uppmuntrande ton "var är aaaannkkkannn?" - men inser att jag är för senfärdig. Huliganen har redan tänkt att "jag vet vad hon vill" så han rusar fram och slår omkull alla prylarna under upphetsat skällande. Sen vill han ha klick och frolic och tycker det är oerhört snålt och gnidet när han inte får det.

Jag hämtar hunden igen. Sätter upp prylarna. Börjar om med "aaannnkkkannn". Huliganen rusar ut, puttar på ankan och jubelrop och klick-å-frolic följer. Innan jag hinner blinka rusar han sen runt och puttar på bollen, ankan, bollen, ankan, grejen, ankan i en rasande fart, högljutt gastande "titta på mig, jag vet hur man gör!!!".

Vi börjar om igen.

Himla gnetande tycker Huliganen och fogar sig motvilligt i att enbart putta på ankan. Man ser hur han tänker "om det nu bara är ankskrället hon vill ha puttat på, varför in i glödheta sätter hon upp de andra prylarna?".

Sen går vi över till "boooolllleeeennn". Vid det här laget är Huliganen ankifierad och begriper inte alls varför det är den sakramentskade bollen som ska snuddas vid. Han hämtar ankan. Han piper med den. Han skäller. Han tittar uppfordrande på mig.

Till slut går det upp ett ljus. Så då var ankan och bollen identifierade och vi kämpar vidare med grejen. Vid det här laget är vi lagom upphetsade och genomsvettiga och åtminstone mina trumhinnor är väl motionerade. För att inte tala om huliganstämbanden.

Än så länge är vi inte framme vid hämta-choklad-stadiet. Men vi kämpar på!

Nu ska jag snart skriva om något annat

Men inte än. Först måste jag ju säga att jag kom på en alldeles bra sak till med Grytan! (För övrigt skrev Lisa Förare Windbladh idag i Sydsvenskan att det är himlans bra att ha en le Creuset. Jag nickade instämmande och tänkte att hon vet minsann vad hon talar om).

Jo, den här andra bra saken är att det rymdes så mycket mat i den att idag behöver jag inte laga något, vilket är skönt när man är lite frusen och ruggig.

Det får bli tupp i kyllingakläder idag igen. Det ska vi nog överleva.

Sen var det en annan sak. Ni tänker kanske att det skrivs förvånansvärt lite om Huliganen nu och bara om en massa franska grytor? Då vill jag genast tala om att även hunden gillade coq au vin:en. Ja, han är bortskämd, det råder det nog ingen tvivel om. Men han fick bara lite, någon måtta får det vara tycker jag. (Det tycker inte han).

Jädrans vilken gryta - och vilken tupp!

Nu sitter man här - mätt, belåten och lite smålummig efter att ha delat en flaska Tinta Barocca Allesverloren med maken.

Och nu är grytan invigd! Den levde upp till sitt rykte och receptet var inte alltför svårt att följa. Även om det inte blev tupp utan kycklinglår och kycklinglårfilé.

Jag förberedde det hela noga. Plockade fram ingredienser. Iklädde mig rosenförkläde och pärlhalsband.

Maken gjorde sin bit. Botaniserade i sin älskade vinkällare och valde vin. Utstötte uppmuntrande tillrop. Sniffade in dofterna och hojtade "det luktar underbart!".

Det var ett högtidligt ögonblick. Le Creuseten invigdes med lite rimmat sidfläsk.

Jag brynte, mös och kände mig både högtidlig och förväntansfull. Sedan bryntes kycklingdelarna och sen var det dags för flamberingen, något som jag sett fram emot förväntansfullt och lite lätt skräckslaget hela dagen eftersom jag aldrig flamberat själv förut. Maken kallades in för att föreviga ögonblicket. Brandy hälldes på och jag tände tändstickan, såg framför mig hur det hela skulle flamma upp på ett festligt sätt. "Fjutt" sa det. Jag stirrade misstroget ner i grytan. Var var flammorna? Var var festivitasen? Elden? Fyrverkerierna?

Det här duger inte, sa jag till maken. Hämta din bästa cognac!

Maken som gillar mat ilade ut och hämtade en Remy Martin. Samma procedur gicks igenom. Med samma resultat. Ett ynkligt litet "fjutt".

Nu var goda råd dyra. Maken googlade (här lagar vi mat modernt) medan jag hyperventilerade. Sedan lärde vi oss att man måste värma alkoholen lite. Att grytan måste vara varm. Och då gick det bättre, men några flammor att tala om blev det inte.

Vi lagade oförtrutet vidare. Maken skalade smålök, brynte dem och lät dem sjuda i buljong och vin med timjan och lagerblad.

Sen kom maken på att coq au vin, det lät ju ungefär som kock å vin, så då blev det ett litet glas för att värma upp.

En stund senare hade jag rett såsen med beurre manié, maten luktade ljuvligt och det var dags att njuta - och det gjorde vi!

Bon appétit! Ja man får nog säga att le Creuseten, den levde upp till sitt renommé.

Själv får jag erkänna att jag fuskade i en sak; jo jag hade pärlhalsband. Kjol. Rosenförkläde. Men jag hade inte högklackade skor. Och självklart straffade det sig. När jag entusiastiskt vispade ner beurre maniéren så stänkte såsen ut och brände mig på tårna - och det hade säkerligen aldrig hänt Julia Childs!

Så här blidde det!

Men för framtida flamberingars skull; kära kemistiska dotter, har du några tips? Lite labbsprit att dela med dig av? Eller käre Anders Öhman, från vars eminenta sida jag knyckte receptet, har du några erfarna tips att dela med dig av?

Titta vad som flyttat in!

Nu gick det inte att hålla sig längre. Jag kände att mitt liv inte var komplett. Att det saknades något. Trots familj, hund, hus och växthus fanns det en ödslighet, ett hålrum som behövde fyllas. Och nu är den här!

Ikväll ska den invigas med coq au vin enligt det här receptet, á la Julia Childs. Jag känner att min creuset behöver just det för att känna sig hemma. Jag plockar fram pärlhalsband, kjol, förkläde och högklackat. Nu ska här lagas mat!

Cineastisk undran

Igår vi gick på den lokala biografen, syrran, maken och jag. Eller rättare sagt, en av de många lokala biografsalongerna för varenda biograf med självaktning har ju ett antal salonger numera.

Av egen erfarenhet vet jag att då kan man komma fel. Råkar man hamna i en andefattig svensk komedi när man i själva verket skulle se Stolthet och Fördom (den senaste av alla 48 versionerna), ja då blir man inte jättepopulär när man efter tio minuter inser att det faktiskt inte är reklam man tittar på utan något som man inte vill se och ska tränga sig ut förbi alla andra som av någon outgrundlig anledning vill sitta kvar.

I alla fall, igår var vi och såg den nya Sherlock Holmes-filmen, regisserad av Guy Richie. Den har fått bra recensioner och det var den värd, även om jag ju hade lite svårt att förena denne våldsamme Sherlock med Basil Rathbones mer soignerade variant.

Men nu har jag bara ett par undringar:

1. Var hade Sherlock gömt sin rutiga mössa?
2. Vem hade klistrat på Jude Law en sån fånig liten mustasch? och
3. Vem gick ut och kissade med hunden, eller låg han alltid pall framför kaminen?

Ojdå, det blev visst tre frågor - men who's counting?

Ordning och reda ska det vara!

Igår greps jag av ett sånt där ryck som jag lärt mig kan gå över om man ignorerar det tillräckligt ihärdigt. Jag greps av en lust att städa lite.

Men vad? Köksskåpen? Mja, dem städade jag ju faktiskt under december.

Tvättstugan? Faktiskt, märkligt nog, är även den tämligen nystädad.

Garderoberna? Eller i alla fall EN garderob, man ska ju inte förhäva sig? - Jag öppnade försiktigt en garderob, tittade in och stängde garderobsdörren med en rysning igen. En annan dag.

Sen kom jag på det. Titta här, jag har städat upp bland min blogglista. Gjort kategorier. Se så organiserat och prydligt det ser ut nu!

Vad tycks? Snyggt men inte pråligt tycker jag själv.

Men oj vilken stilig och macho hund!

Titta här . Visst är det en ovanligt manlig, tjusig och underbar västgötaspets som syns här? Och precis som det står skrivet här är det när vi går på promenader, och det gör vi ofta och långt, ty Briardens och Beardisens matte är en vältränad och rutinerad gångare.

Vi har vandrat från Kullen till Höganäs. Från Andrarum till Haväng. Genom skogarna på Linderödsåsen. Kors och tvärs. Och pratat, pratat, pratat. Medan hundarna skuttat i flock, morrat, brottats, lekt och fått vara lyckliga, fria hundar.

Vi har gått vilse ibland. Fått skoskav ibland. Blandat in lite spår. Lite träning.

Men aldrig, aldrig har vi liksom lyckats prata färdigt.

Överhopad av förfrågningar

I alla fall en fråga. Och en är ju ändå fler än ingen.

Hur maten blev? Tja i all blygsamhet får jag väl säga att den blev väldigt bra. Alldeles utsökt. Skulle jag ha sagt om jag inte vore en så modest och försagd person som inte vill framhäva mig på något sätt.

Och till det en Savigny-les-Beaune 2006. Därefter kaffe och en chokladbit från Summerbird. Helt ok för en tisdagskväll.

Nästan katastrof!!

I den här familjen får man önska sig vad man vill äta när man fyller år. Alla rimliga önskemål uppfylles, dock får man aldrig ostron om man så vill för det är något av det slemmigaste och mest motbjudande jag vet. Löskokta ägg där vitan fortfarande är rinnig får man inte heller av samma skäl. Fast jag måste säga att önskemål om löskokta ägg har inte direkt hopats på hög.

Idag hade då maken önskat sig kalvlever Anglaise. Som den kärleksfulla och omhuldande fru jag är ilade jag därför ner till stadens saluhall på lunchrasten, med rosor på kinden och kalvlever i blick. Full av förtröstan uppsökte jag Holmbergs och kvittrade fram mitt önskemål till mannen bakom disken.

- Jag har ingen kalvlever idag, upplyste han mig om.

!! Jag stirrade klentroget på honom. Ingen kalvlever?! Hur skulle det då gå med födelsedagsmiddagen, hade han tänkt på det, vavava?? Jag blev alldeles tyst och omtumlad.

- Det går kanske bra med tupplever, föreslog detta tuppo - jag menar pucko - då. Ja egentligen är han inget pucko och vi brukar alltid ha ett bra meningsutbyte när jag köper kött av honom, men komma där med tupplever när jag ska göra kalvlever anglaise, det går ju verkligen inte för sig.

Jag stirrade febrilt på ankbröst, rådjursfiléer, lammracks, oxfilet och italiensk salami. Tanken går till maken som så förväntansfullt hämtade upp en flaska bourgogne ur vinkällaren imorse som skulle gå utmärkt till såväl kalvlever som kapris som bacon. Tupplever stod det dock inget om.

I ren desperation köper jag lite lammfilet och vacklar förvirrat ut ur saluhallen. Sen kommer jag att tänka på att vi har ytterligare en utmärkt charkuteriaffär här i Lund, nämligen Widerbergs. Raskt förträngande att lunchrasten egentligen närmar sig sitt slut promenerar jag dit, och si, då har jag lyckan med mig.

Widerbergs har kalvlever! Jag fylls av eufori och köper 5 hg.

- ska du göra levergryta frågar mannen bakom disken.

Alltså vad är det med dessa charkuterister? Ser jag ut som en som skulle servera levergryta till min make på hans födelsedag, jag bara undrar? Men jag greppar påsen och beger mig därifrån.

Och nu har jag faktiskt inte tid att blogga längre, för nu är kalvlevern på gång. Bourgognen är luftad.

Bon appétit!

Skönsång - igen!

Idag är det åter dags!

Alldeles strax ska Huliganen och jag väcka maken med rosslig sång/frenetiskt skällande i en salig och oskön blandning.

Japp, nu är det dags för högtidligheter igen i huliganfamiljen. Världens bäste make med världens mest knäppa intressen fyller år.

Oj vad han kommer att njuta! Alldeles strax...

Perspektiv på tillvaron

Nu har det ju varit en härlig vinter ett tag - ovanligt härlig och ovanligt länge för att vara i Skåne. Häromdagen tog jag den lille ligisten och for till den närbelägna golfbanan för att njuta av -10 grader, solsken, klarblå himmel och vindstilla. Det är ju underbart! Några nyvakna längdskidåkare, lite hundfolk och så vi. Livet leker! Man klär sig varmt, åker sen hem och kokar te och äter kanelbulle.

Då tänker man på vad sonen berättat om förhållandena i bergen i Kosovo. Där är det också kallt. Men ingen golfbana, inga längdskidor, inga varma kläder och inte så många kanelbullar tror jag.

De svenska soldaterna ägnar sig åt mycket humanitär verksamhet och det gör de förbaskat rätt i, tycker jag.

Vi tittade på fantastiska landskapsbilder också - så långt från den platta lundaslätten som tänkas kan. Åh, så vackert, sa jag. Sonen berättade om klusterbomber så att man på en del områden inte kan röra sig. Herregud vad människor kan ställa till det för varandra!

Jag har för tillfället fått för mig att jag är i stort behov av lite nya kastruller att leka med i köket. Le Creuset vill jag ha. Gärna svarta. När man då ser bilder från kök som ser ut så här, ja då skäms jag nästan. Jag har kastruller så det räcker och blir över, ändå tror jag att jag behöver fler?

Jag gnäller över att jag inte har något att sätta på mig - öppnar jag garderobsdörren (vilket man får göra med en viss försiktighet för innehållet kan ha en tendens att explodera ut över en) så råder det inte direkt brist på vare sig kläder eller skor. Och i Kosovo springer en del barn omkring barfota trots bistert vinterväder.

Jag tror att många av de svenska soldaterna får ett helt annat perspektiv på sin tillvaro och sitt liv här hemma. Själv känner jag att även om jag säkert kommer att köpa mig några le Creuset så småningsom så hoppas jag ändå att jag har vett att vara tacksam för det jag har: en bekväm tillvaro i ett fredligt land utan klusterbomber.

Sen är jag ju också lite tacksam för att jag slipper att köra omkring på vägar som den här...

Uppfostran - av vem?

Det ska erkännas, huliganen har nog börjat anta en väl nonchalant inställning till vad hans matte tycker. Det är mycket "jag ska bara.." och "snart..." och "va-sa-du-sa-du?" över honom för tillfället.

Huliganen är uppfostrad. Jodå. Någonstans långt inne.

Men hans matte är nog väldigt mycket av laissez-faire typen. (Detta kan vara felstavat? Måste jag slå upp det, månne?). Av den där typen att var och en får bli salig på sin fason. Man kan kalla mig tolerant. Eller möjligen disträ och lite lat.

När vi går våra morgonpromenader så brukar huliganen pyssla med sitt, medan jag går i mina egna penséer. Jag funderar på livet och meningen med det hela. Huliganen funderar - tror jag - på sex och mat. Mest sex. I alla fall att döma av snus-frekvensen.

Dock kräver jag att när jag säger "fot" så är det "fot" som gäller. När vi passerar ställen där det kan vara tillbörligt att huliganen inte rantar runt i sitt eget doftparadis, döv och glömsk av sin omgivning.

Imorse märkte jag dock efter ett tag när jag gick där, att den enda som gick fot var jag själv. Nog för att han är liten, men så helt osynlig kunde han väl ändå inte vara? När jag vänder mig om står han där, och nosen skälver av iver att få gå och snusa på en särskilt inbjudande fläck. Så till den milda grad olydig vill han inte vara att han redan står där med snoken nerkörd i ljuvligheterna, men han markerar klart att nu, nu vill han faktiskt...

- jamen Huliganen, för h-e, säger jag då. Vad gör du?!

Då lägger sig Huliganen ner. Vi hade rätt mycket besvär med att lära in "ligg" en gång i världen och numera tror Huliganen att om han ligger så är han superlydig. Så pass fantastiskt lydig att han kan få lov att göra vad som helst sedan, eftersom hans matte blir så måttlöst imponerad.

- kom hit! säger jag då. Huliganen reser sig, men kommer inte. "Det var då själve!!!" säger jag då och går och hämtar Huliganen. Sen går vi förbi fläcken. Fram och tillbaka, i strikt fotgående. Nu ska jag visa vem som bestämmer, en gång för alla.

Huliganen blir förbluffad. Besviken och förbluffad. Här lägger man sig, och vad får man för det? Gå fot? Är det tacken det? Han blänger småsurt på sin matte. Han är dock inte dummare än han inser att när det pyser ur mattes öron så får man väl gå lite fot då.

Sen fortlöper promenaden i allsköns ro och samförstånd. Huliganen får lova att snusa lite till, men kommer snabbt och villigt när man ropar.

- Bra! tänker jag då. Man ska bara var lite konsekvent, se hur enkelt livet blir då. Så här ska vi alltid ha det! Jag försjunker i en rosenrosa dagdröm där jag inhöstar beröm och jubelrop från alla som ser mig och min lydige hund.

- Det här har hon snart glömt bort, tänker Huliganen. Jag håller henne på gott humör ett tag, sen kan allting återgå till sitt vanliga tillstånd.

Konspirationsteori

Alltså, man har ju läst sin Dan Brown. Och säga vad man vill om honom som författare, men fabulera ihop en historia knökfull med konspirationer det kan han ju. Sen har man ju hört om andra konspirationsteorier. Om att månlandningen aldrig skett till exempel.

Jag har alltid avfärdat sånt som trams. Undrat vad det är för knäppisar som ser bakomliggande agendor och dolda konspirationer bakom allt.

Som nu den 2 januari till exempel. Vi skulle köpa en flaska Beerenauslese på Systemet för att ha till desserten på sonens 25-årsmiddag. Då var all beerenauslese slut på systemet. Tror jag då att detta är en komplott? Ett försök att få folk att dricka vodka istället? Att källaren på Systembolaget i själva verket är sprängfylld med Beerenauslese som ligger i karantän alltmedan försäljningschefen på Åhus Vin & Sprit eller vad de kan tänkas heta belåtet gnuggar händerna medan Absolut Vodkaflaskorna har en strykande åtgång? Nej det tror jag inte. Jag tror ju att Beerenauselen är slut helt enkelt.

Fast nu börjar jag undra trots allt.

Häromdagen tog jag bort julgranen. Ivrigt påhejad av Huliganen kläddes granen av, och tack vare min vaksamma hökblick var det endast en endaste liten guldtofs som Huliganen satte käftarna i. Julgardinerna i matsalen åkte också ner. Himla skönt faktiskt. Huset skulle avjulifieras. Mot nya vårliga tider!

Men så var det ju de förfärliga trädgårds"prydnaderna": den liderlige tomten och den lobotomerade snögubben. De är makens ansvar och jag vägrar besudla mina händer med dem. Bort skulle de ju dock. Jag vill kunna gå ut genom ytterdörren utan att drabbas av kaskadkräkningar om jag råkar se bort mot björken där hemskheterna står.

Idag var maken, Huliganen och jag på söndagspromenad, jajamensan. Även maken som inlett en makalös motionskampanj (roddmaskin igår, promenad idag) var ute och gick. Snålblåst, 0-gradigt och ganska ruggigt, faktiskt. När vi kom hem drabbades maken av ett oanat ryck av effektivitet (det måste vara den ovana motionen som gjorde det) och sa att han skulle ta in tomten och snögubben. Heureka! tänkte jag då. Jag kastade en kärvänlig blick på maken som så skulle förbättra min livskvalitet i ett svep.

Maken gick med raska, bestämda och manliga steg mot sina älskade julfigurer. Tog tag i tomten och drog. Tomteskrället spjärnade emot. Maken slet tag igen, men tomtefan vägrade släppa taget.

Jag stirrade klentroget på maken. Så mycket motion i 2 dagar och han kan inte ens dra loss en liten uschlig tomte? En vedervärdig tomte, det medges, men den är dock av plast och kanske 20 cm hög. Borde inte vara en match för en vältränad 50+:are kan man tycka.

Tomten har frusit fast, lät maken meddela.

Jag vill inte dra för hårt för då kan den gå sönder, sa han sedan. (Själv tänkte jag: jo dra! Dra, för bövelen!!)

Och nu undrar jag. Är detta troligt? Tomten har minsann aldrig frusit fast förut. Och man har ju hört talas om superlim, det har man.

Ja inte vet jag, men nog ser både tomten och snögubben ovanligt illsluga och elaksinnade ut?

Celebert besök

Huliganfamiljen har haft besök! Lilla Ellen har för första gången tagit med sig sina föräldrar och kommit för att hälsa på. Vid ett skulle de komma. Man vet ju hur det är med småbarn och föräldrar så vi räknade kallt med lite försening och mycket riktigt: ett sms kom med det förhoppningsfulla meddelandet "Vi kommer ca 13.15".

"Jag har lunchen klar till 13.30" sa jag rutinerat till maken då, som nickade instämmande. Sen kom den nyblivna barnafamiljen. Jag stod inne i köket och såg bilen komma. "Nu kommer de!" ropade jag till maken, och hunden som älskar den nyblivna barnamodern över allt annat galopperade förväntansfullt bort till dörren och väntade på att få överösa henne med all den kärlek en liten västgötaspets är mäktig. Han väntade. Och väntade...

Numera skuttar inte vännerna glatt ur bilen och störtar in i huset. Nu tar det tid. Det är blöjväska. Ombytesväska. Babysitter. Baby. Extrakläder. Present till maken som snart fyller år. Jag har säkert glömt någon väska. Tungt lastade flåsar de upp mot ytterdörren.

Vi välkomnar dem. Hunden jublar av fröjd. Lilla Ellen, coolaste babyn i stan, blir inte ett endaste dugg ledsen utan tänker bara att "jahapp, här finns det en västgötaspets, så bra!". Sen somnar hon raskt om, och får ligga på vår säng och sova medan vi äter lunch. Jag placerar mig strategiskt så att jag har utblick över det lilla sovande knytet.

Så fort det viftar en liten knuten näve så säger jag förhoppningsfullt "nu vaknar hon nog!". Men detta rutinerade barn sover sig igenom lunch och födelsedagsbakelse. Men sen tycker hon att nu är det hennes tur att få mat. Det blir ingen princessbakelse där, tyvärr, men hon är nog nöjd ändå. Medan hennes ömma moder gör sig i ordning får jag hålla henne. Hon är så liten och nätt och perfekt att man blir rent mjuk i knäna. Men nu vill hon ha mat och då duger inte denna tant hur knämjuk hon än är, så jag får lämna över henne till den som består maten.

När hon ätit färdigt är hon mätt och trött. Då får hon ligga i makens famn och gunga lite i vår gungfåtölj. Det ser väldigt mysigt ut och jag sitter som på nålar och glor avundsjukt. Till slut kan jag inte bärga mig längre utan tycker att nu måste det väl ändå vara min tur igen? Maken inser att det inte är lönt att bråka med en hustru som har babygos i blicken, utan lämnar motvilligt över Ellen. Vi sjunker ner i fåtöljen hon och jag. Först kräks hon på mig, men bara lite, lite. Sen ser hon plötsligt bekymrad ut och jag hinner tänka att hon nog inte gillar mig trots allt, men då var det bara en fis på tvären. Och när det är avklarat så är hon nöjd. Emellanåt så öppnar hon ögonen och tittar högtidligt på mig. Jag tittar tillbaka och undrar vad hon tänker. Förmodligen tänker hon att jahaja, det är så du ser ut. Jag tänker att "jag ska lära dig allt jag kan. Om västgötapestar. Rosor. Bästa sättet att baka kanelbullar".

Sen greppar hon om mitt finger. Hennes lilla hand räcker med nöd och näppe runt mitt pekfinger. Jag känner mig som heffaklumpen ungefär.

Sen tittar jag på de nyblivna föräldrarna och tänker att oj vad mycket ni har framför er! Kvällssagor som ska läsas. Föräldramöten. Hockeyturneringar i utkylda ishallar. Treårstrots och tonårsstormar. Kramar och förtroliga samtal. Bus och skoj.

Maken tittar på babyn med ömsint blick. Sen säger han "vi kanske skulle ha en till, vad tycker du?".

Men där går nog gränsen känner jag. Eftersom vårt senaste... förlåt SISTA.. barn föddes för ett kvarts århundrade sedan så har vi nog gjort vårt på den fronten.

Vi får nog nöja oss med att låna lite emellanåt.

Tillbaka i vardagsrutinen

Nu får man nog ändå anse att helgerna är vederbörligen avfirade. Såväl jul som nyår som trettondagen är uppätna, uppdruckna, utfirade. Granen står och ser dammig ut och barren ramlar melankoliskt. Hade inte maken gripits av sitt källarrenoveringsraseri så hade den varit utdansad också, men nu ligger naturligtvis lådan där julgranspyntet ska vara längst in under en hög med annat ospecificerat skräp.

Skräp som jag sorglöst säger utmedskitennärskavianvändadet om, medan maken är manvetALDRIGnärmanbehöverdenhärgamlarostigamojängen typen. Alltså har vi fortfarande, trots utrensningar, mängder av skit - förlåt, jag menar "användbara grejer" - och alla dessa prylar ligger alltså ivägen och således har vi granen kvar.

Barnen har åkt sin kos. Igår for även sonen. Till sin egen, och vår, oskrymtade förvåning startade hans bil och han drog sin färde. "Kör försiktigt!" sa jag såklart, det ingår ju när man är mamma.

Så nu är det tomt i huset. Så tomt det nu kan bli när man har en västgötapest, en make och en barrande gran. Maken är väl ganska stillsam av sig, men pesten gör vad han kan för att höras och fylla ut tomrummet. Det är pipanka och dragkamp och leta frolic på programmet. Gå i stadsparken med grannvovven Linus och spana på brudar.

Lite skönt kan det ändå vara att återgå till de vanliga rutinerna. Okej, inte jublar man väl av fröjd över att börja jobba igen, men det är ändå ganska angenämt att komma tillbaka i gamla hjulspår. Man traskar upp. Går sin vanliga morgonrunda med hunden. Pinkar på de vanliga ställena. Går hem till frukostgröten och sin dagliga ostbit (hunden).

Ja allt är som det ska vara i den bästa av världar. Men vänta nu! Nu kommer maken. Sjunker ner vid bordet, läser tidningen, dricker te och äter ostmackor. Hunden sitter troget vid hans sida.

Det är fint med hundar, de är trogna djur. I alla fall så länge man har ostmacka. En ostmacka där det ingår att sista biten, den är hundens.

Men idag gick det grus i maskineriet. Ingen sista bit ramlade ner i det väntandet gapet. Husse som uppenbarligen vacklar på randen till senilitet GLÖMDE BORT sin trogne vän och käkade helt sonika upp mackan själv.

Det var ett sådant där ögonblick när man känner hur jorden stannar i sin rotation för ett ögonblick. Huliganen kan ju inte tro sina ögon. Vad händer? Han stirrar stint på sin husse, som skruvar besvärat på sig och lamt försöker säga att nejmen ojdå, jag glömde ju bort...

Hur ska man nu råda bot på denna fadäs? Ja husse reser sig ju. Öppnar kylskåpet och inser att osten var slut. Men när man har trogna västgötaspetsögon riktade mot sig, sådana som hyser full tilltro till att det här, det måste ju bara lösa sig, ja då gör man vad man måste. Man öppnar en sprillans ny förpackning med Kvibille Cheddar och hyvlar av en rejäl bit åt huliganen.

Den hunden, han har minsann husse fast lindad runt alla sina fyra tassar.

Sängkamrater

Läste just DietDogs blogginlägg för dagen om hur mysigt (men trångt...) det är att dela säng med sina lurviga vänner. Ja, jag menar ju inte något slags mänsklig ormgrop med män med hår på bröstet, utan mer att ha sina fyrbenta vänner i sängen.

Själv har vi ju inte det. Jag vacklar ibland och skulle nog kunna tänka mig... kanske... fast husse håller mig och Huliganen på den rätta och smala vägen. Den väg där Huliganen sover i sin biabädd och jag i min. Ja inte biabädd, men det förstår ni säkert. Man hade inte fått plats, det säger ju sig själv.

Men en natt på året, då bara inte får, utan då är Huliganen injuden att dela vår säng. Nämligen nyårsnatten. Då tycker även maken att Huliganens plats är hos sin flock. Så Huliganen lyftes upp i vår säng på nyårsnatten.

Framåt fyratiden behövde jag pudra näsan och tassar upp. Det är mörkt och tyst i huset och jag tror att hunden ligger i sin säng (han brukar inte gilla att sova trångt och varmt och hoppar därför ner efter ett tag). Jag böjer mig ner och klappar på måfå i riktning mot den plats där han borde finnas, men klappen möter bara tomma luften.

Sen hör jag att det småsnarkar i fotänden av makens säng, och eftersom det storsnarkas i andra änden av sängen och maken dessutom inte brukar snarka med tårna slutar jag mig till att det är där Huliganen finns.

Och i maken säng sover den otacksamma hunden hela nyårsnatten. Är det tacken det?

Jag beklagade mig för väninnan när vi trotsade de 12 minusgraderna i söndags och vandrade Flyinge runt, men hon, som är en klok kvinna, trodde att detta kanske var mer ett taktiskt drag från Huliganens sida. Att låta husse känna sig utvald. Ha lite male bonding.

Kanske kan det resultera i fler nätter i dubbelsängen?

Arrividerci! Au revoir! Auf wiedersehen!

Det har blivit väldigt fjuttigt med bloggandet de senaste dagarna. Det är mycket som skulle skötas. Hundar skulle ut och vandras med i bister kyla med Beardisen och Briarden. Mat skulle lagas. Mat skulle ätas. Lite vin skulle också drickas om nu sanningen ska fram.

Bloggen har liksom inte hunnits med. Man måste roa sina barn. Sysselsätta dem. Man vet ju hur det är med barn annars. Det blir liksom rastlösa.

Så maken hade pysselkväll med dem. Uppdaterade gamla manuella fotoalbum, vilket väl kunde behövas. "Åh det är som när vi pysslade när ni var barn" sa maken sentimentalt. "Du pysslade väl aldrig då" svarade barnen förvånat, varpå maken påtalade att då var de ju så små och bråkiga och hällde lim på varandra, alltså är det mycket bättre att pyssla nu, när det kan försigå på civiliserat och klibbfritt sätt.

De hann fram till år 2003, året då Huliganen gjorde sitt inträde i familjen. Det visade sig att han var huvudperson på ca 99,7% av alla foton. Födelsedagar, högtidsdagar, semestrar - allt sånt passerade spårlöst förbi, men den bedårande huliganvalpen förevigades in i minsta detalj.

Sen ägnade vi oss åt intellektuella sysselsättningar också. Och lite motionskrävande. Två flugor i en och samma smäll, typ.

Vi spelade nämligen biljard. Den besvärlige sonen ville att vi skulle spela mer enligt etablerade regler, vilket fick till följd att hanses mamma inte lyckades med så värst många stötar. Inte när man i förväg måste tala om vilken boll man skulle landa i vilket hål. Jädrans petimetersport sa jag då. Jag brukar ju jubla om någon boll, likgiltigt vilken bara det är i vår färg landar i något som helst hål. Hålla på och gneta så där. Alltså är jag inte med på bild. Ånej.

Dottern visade sig däremot vara en fena på biljard, till allas förundran. Det måste vara den naturvetenskapliga skolningen. Att man planerar, tänker på vinklar och sånt. Själv är jag ju mer friskt-vågat-hälften-vunnet-typen. Men det där med "hälften" visade sig ju vara en grov överskattning i det här fallet.

Men idag var det oåterkalleligen dags. Nu ska dottern återbördas till Skottland och vi följde henne mangrant till tåget. Det känns tomt. Men det var roligt att ha henne här!

Tröttsamt också visade det sig. Hela familjen och hunden har sovit en stund i eftermiddags. Först släpade hunden och jag ut hussen på promenad. Han var tapper och gnällde bara lite över kylan. Trots underställ, fleecefodrade byxor, thermovantar och yllemössa. Men så var det ju också hela en minusgrad. Hunden gnällde inte alls. Fast han har ju päls.

Skönsång står på programmet

Nu är det snart dags att sova. Hunden har redan kollapsat i sin säng bredvid min, och han fnyser irriterat och tycker att människan kunde sluta knappa på datorn och släcka lampan någon gång. Och ja, det ska jag, för som en sisådär 7 timmar eller så, då ska vi gå upp, Huliganen och jag. Ut på en kortis i den bistra morgonkylan och sen, sen ska vi sjunga. Sjunga för den här gossen som behagade titta ut för 25 år sedan.

Numera är han betydligt längre, klär sig inte i broderad klänning och är inte så rund om kinderna. Men trots att han är nästan 30 cm längre än sin mamma så är han ändå vår lille gosse i alla fall, och då är det klart man ska sjunga för honom!

Hunden tycker sånt är onödigt. Störande och gräsligt. Så fort vi tar ton (eller många toner, ty vi är inte direkt samsjungna i den här familjen) i jamåhanleva börjar hunden yla. Kombinationen av det disharmoniska brölandet och västgötapestens ylande blir en spännande kulturkrock, det får man nog säga. Vaknar gör man garanterat också.

Jag hoppas sonen kommer att njuta ordentligt.

Lördag

Och idag kommer sonen hem - det lovar att bli en bra dag, det här!

Man blir ju lite mammafjollig.

"Kör försiktigt" säger man. Precis som om sonen inte kört massor av bil och har nog mer rutin än jag.

"Vad ska han äta?" tänker man sen. Precis som om sonen inte lyckats livnära sig själv under flera år.

"Hoppas han har mössa på sig nu när det är så kallt" tänker man vidare. Fast det säger man inte. För det inser man att det är liksom för mammafjolligt.

Men i alla fall käre son: ta på dig mössan. Kör försiktigt. Och kom hem så vi får utfodra dig lite.

Hälsar din mamma och pappa

Nyårsafton

Det är bara att inse - nyårsafton hos oss handlar mycket om mat. Planera, laga, och inte minst äta.

Vi hade ett lugnt firande i år, med en skotträdd hund så planerar man liksom inga jättetillställningar med raketer och sånt.

Nu ska här rivas parmesanost!

Notera den pikanta stilbrytningen mellan rosenförkläde och svandunströja

Maken har den senaste tiden börjat utveckla en böjelse för att hjälpa till med maten. Himla trevligt med sällskap i köket! Han hyser dock en viss skepsis mot vad som kan stå i recepten och vad jag säger, men fogar sig snällt när jag säger att "nu gör vi så här och därmed basta!".

Maken gör apelsinsåsen, lätt misstänksam mot att smälta socker och sen hälla i diverse ingredienser

Här är det minsann ingen stilbrytning. Hafsig tröja och slafsigt förkläde - dock vill jag ha fört till protokollet att han bytte om senare

Syrran trotsade den arktiska kölden och tog sig till oss. Vi hade väldigt trevligt och ägnade större delen av kvällen åt att äta:

Toast Walter

Ankbröst à l'Orange med potatisbakelse och rödvinskokta frukter

Ostar

Vit chokladmousse med hallon

Och till det drack vi Pinot Gris, Cuvée des Prélats från Paul Ginglinger samt en Beerenauslese Grand Cuvée. Sen blev det bubbel, en Cremant d'Alsace Brut från Dopff & Irion.

Tja, och sen så orkade vi inte göra så värst mycket mer.

Hunden har utvecklat en osviklig radar för när det ska drickas bubbel här i huset. "Jämrans också" ser han ut att tänka, "nu ska det smällas med korkar igen" också försvinner han med svansen mellan benen. Han är dock osviklig på att känna igen en vanlig vinflaska och en bubbelflaska, det är endast när en av de sistnämnda ska korkas upp som han blir bekymrad, annars gäspar han bara lite blaserat och tänker att jahaja, nu ska de dricka vin igen.

Vin ja - när vi drack beerenauslesen till desserten så satt vi där och luktade och smakade och försökte hitta dofter och smaker. Maken hade läst att det skulle finnas en antydan av ingefära. Vi snusade. Vi doftade. Vi smakade. Men nä, inte kunde vi hitta någon ingefära. Aprikoser, exotiska frukter, jodå. Men ingefära? Till slut gick maken och hämtade en burk med ingefära, för nu skulle vi minsann gå till botten med det här! Ingefäran skulle spåras så att vi kunde få ro i våra själar. Men nix. Det enda som möjligen inträffade var att man nös lite när man fick pulvriserad ingefära i näsan.

Vid det laget hade vi dock druckit så pass mycket vin att vi lättsinnigt sa att äsch vi skiter väl i ingefäran då, och dricker upp vinet i alla fall. Vilket vi gjorde.

Imorse upptäckte dock maken att det var syltad ingefära, och inte ingefärspulver på burk som det skulle dofta. Och det är ju en viss skillnad, det. Fast nu är vinet slut, så nu får vi leva i okunnighet om vi hade hittat någon syltad ingefära. Och det kan ju faktiskt vara skitsamma egentligen.